Hon lärde sig att ju mer hon gjorde som de ville, desto mindre stöd fick hon. Hon blev mer självdestruktiv och utåtagerande. När hon var 15 år försökte hon ta sitt liv.
– Jag ville inte dö, jag var livrädd för att dö. Men jag mådde så dåligt att jag inte såg någon annan utväg.
Personalen på kliniken där hon bodde ringde polisen, som körde henne till bup-akuten. Hon hoppades att någon skulle hålla i henne, krama henne och hjälpa henne hantera ångesten. Istället körde de fram en bältessäng.
– Så rädd som jag blev första gången när jag inte förstod vad som hände, det blev som vid ett övergrepp. Jag checkade ut från min kropp. Jag minns väldigt lite, man får starka psykofarmaka också, men det jag minns är hur rädd jag var.
Mänskligare bemötande
Flera år av tvångsvård följde. Hanna avskiljdes på sitt rum, bältades vid flera tillfällen och började skada sig själv mer.
– Så snart jag fick ångest började de trissa upp situationen och hota med bältning. De tryckte på larmet och det kom åtta personer springandes, lyfte upp mig och tryckte ner mig i en säng. Sen kom remmarna. Att leva i den miljön var inte bra.
När Hanna blev 18 år kom hon till vuxenpsykiatrin. Där fick hon en annan typ av behandling, bland annat traumabehandling och hjälp med de bakomliggande orsakerna till hennes ätstörning. Idag är hon helt frisk i sin ätstörning och fri från ångest. Det hon fortfarande måste jobba med är minnena från behandlingen.
– Flera av dem som jag var inlagd med på barnpsykiatrin lever inte idag. Jag anser att varenda ett av de barnen hade gått att rädda om de fått adekvat vård. Jag hade tur som överlevde men ärren och vår historia kommer jag alltid att bära.
Kritik från FN
Nu studerar Hanna Larsson till läkare och hoppas i sitt framtida yrke kunna bidra till bättre behandling och mänskligare bemötande av patienter inom psykiatrin.
– Läkare har en så enorm makt. Femton minuter av deras arbetsdag kan ha extrem betydelse för en patients liv, det kommer med ett stort ansvar men också stora möjligheter, säger Hanna.
FN:s barnrättskommitté har vid flera tillfällen kritiserat Sverige för hanteringen av barn i utsatta situationer. 2014 uppmanade kommittén Sverige att i lag förbjuda fastspänning med bälte som tvångsåtgärd inom den psykiatriska slutenvården för barn. Även FN:s tortyrkommitté och Barnombudsmannen har kommit med liknande uppmaningar.
Från den 1 juli 2020 har lagen ändrats, i syfte att förbättra för barn inom slutenvården. Förutsättningarna att använda tvångsåtgärderna fastspänning med bälte, avskiljande från andra patienter och inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster för patienter under 18 år har skärpts, liksom tiden för hur länge åtgärden får pågå. Ytterligare en ändring är att upprepad användning av tvångsåtgärder mot en viss patient ska rapporteras till IVO. Men tvångsåtgärderna är alltså inte helt förbjudna.
Gustav, som egentligen heter någonting annat, arbetar som sjuksköterska på en barn- och ungdomspsykiatrisk heldygnsavdelning. Han säger att slutenvården för barn blir bättre, men att mycket fortfarande måste göras. Främst krävs mer personal.
– Då kan vi ha tid att arbeta förebyggande, lära ungdomarna att hantera sin ångest innan det blir jobbigt och närvara med dem i större utsträckning, säger Gustav och fortsätter:
– Då kan fler tvångsåtgärder undvikas, även i en situation med ett barn som har en hög ångestnivå.
Tvångsåtgärder kan undvikas
Gustav ser att det finns situationer då tvångsåtgärder som bältning är nödvändiga för att skydda barnet från sig själv, men också att de används oftare än de borde.
– De flesta i personalen är försiktiga och vill undvika tvångsåtgärder, men jag har sett bältesläggningar som är onödiga. Det finns exempelvis situationer kring patienterna med ätstörningar då de bältas och sondmatas med tvång. Det kan ge en kortsiktig effekt på barnets vikt och fysiska mående, men det traumatiserar barnet. Det är ingen bra vård.
Ulf Wallin jobbar som överläkare på en ätstörningsklinik i Skåne. Han har arbetat där sedan 1987 och var tidigare chefsöverläkare. Han håller med om att tvångsåtgärder vid ätstörningar bara ska användas om barnet riskerar att dö av svält.
– Anorexi är den dödligaste sjukdomen vi har inom psykiatrin. Fastspänning är en sista utväg som bara kan motiveras av ett livshotande tillstånd. Det går nästan alltid att undvika och det bör man. Man ska förstå att det är en akut livräddande insats, det är inte en psykiatrisk eller psykologisk behandling. Anorexi är en ångestsjukdom och det som behövs är att skapa en trygg miljö, vara närvarande och på så sätt få patienten att äta, säger han.
