Samtalet.

2017-01-08 19:30
  • Bild: Karl Gabor
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

"Historien kommer att döma oss"

En tidig morgon stod Hédi Fried och hennes familj utanför porten. De hade packat det viktigaste och mest betydelsefulla, inte mer än 20 kilo enligt instruktionerna. Sedan ställdes de upp i rader tillsammans med de andra judarna och marscherades genom staden mot tågstationen och boskapsvagnarna medan grannarna såg på.

Det stod att vagnarna var för åtta hästar, men nu trängdes de ihop hundra människor i varje. Så tätt packade att alla inte kunde sitta ned i vagnen samtidigt. Två hinkar för avträde och två med vatten ställdes in, sedan drogs skjutdörrarna igen och tåget åkte.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Så färdades de i den outhärdliga trängseln, stanken och törsten i tre dygn. Utan att veta vare sig när eller var de skulle komma fram. Förgäves ropade de på hjälp genom de smala springorna utan att någon svarade. Tills tåget stannade natten mellan den 17 och 18 maj. Då var de framme i Auschwitz.

De möttes av starka strålkastare som bländade dem och luften fylldes av SS-soldaternas vrål blandat med hundskall och gråt. Allt de hade med sig skulle lämnas kvar i vagnen. Kvinnor skildes från män och familjer tappade bort varandra i kaoset utan att hinna ta avsked. Hédi Fried gick med sin mamma och syster i kön av kvinnor som ledde fram till ett taggtrådsstaket. Där ställdes de framför doktor Mengele, som med en lätt vink med piskan skickade deras mor till höger och Hédi Fried och hennes syster till vänster.

Båda hennes föräldrar mördades den natten utan att hon fick ta avsked eller krama om dem en sista gång. De fördes till badhuset och lurades att de skulle duscha, men istället för vatten kom Zyklon B ur kranarna.

Att träffa någon som har så klara minnen från Förintelsen som Hédi Fried är en otäck påminnelse om hur kort tid sedan det är. Det som i dag är ett museum över mänsklighetens mörkaste episod minns hon fortfarande lukten av. Hon var 19 år gammal när tåget stannade i förintelselägret. Så nära oss är gaskamrarna och krematorierna i Auschwitz. Lika nära Sverige geografiskt som avståndet mellan Malmö och Sundsvall.

Vi sitter i vardagsrummet i Hédi Frieds lägenhet uppe på höjden i Årsta. Utanför de stora fönstren breder Stockholm ut sig med lyftkranarnas röda lampor hängande som julgranskulor i skymningen. Vintersolståndet har passerat och dagarna börjar bli ljusare igen.

Samtidigt upplever Hédi Fried hur tongångarna från hennes ungdoms Europa kastar allt längre skuggor över samhället.

– Det finns i dag ett utbrett missnöje med sakernas tillstånd som känns igen från 30-talet, där en karismatisk ledare som har talets gåva kan slå blå dunster i öronen på folk. Det var samma sak då. Även då sa alla till en början att det är bara en galning som vi inte behöver bry oss om. Och när han sedan kom till makten sa de: "Okej, han var tvungen att säga allt det där, men han kommer inte att hålla vad han lovat". Men han höll det.

Hon beskriver det som en förrädisk förskjutning, där människor inte ville se de gradvisa stegen mot ett allt auktoritärare samhälle. Hur många vaggades in i en falsk trygghet de första åren efter Adolf Hitlers makt-övertagande, då det fortfarande var relativt lugnt. Människor som hoppades att förtrycket skulle försvinna av sig självt om de bara blundade tillräckligt länge. Ända tills det var för sent.

– Än så länge är vi inte där än, men det kan gå fort och det kan ske igen. Även i Sverige. Vi läser om allt hemskt som händer på andra ställen i världen, men att det skulle kunna hända här och drabba oss är svårt att föreställa sig för många.

– Å andra sidan tycker jag inte att man ska låta sig förskräckas och vara rädd. Man ska göra vad man kan, både som individ och samhälle för att undvika att historien upprepar sig. För det är fortfarande så att vi är många fler som inte vill ha den sortens samhälle, trots allt.

Minns du när pendeln svängde över?

– Det gick långsamt, men till slut stod den breda massan på andra sidan. Jag skriver just nu om en juridikstuderande som tillsammans med två av sina vänner var starkt emot nazismen och lovade varandra att aldrig gå med i partiet. Men sedan gick det en tid och den ena av dem gick med eftersom han menade att det inte fanns några andra alternativ kvar. Efter ytterligare en tid gick den andre vännen också med, med motiveringen att om så många människor valt nazismen kanske det fanns fog för det. Så han blev till slut själv i sitt motstånd och utvandrade. Men för den enkla människan gick det inte att utvandra så enkelt och många kände sig tvungna att hänga med, för var man inte partiansluten kunde man till slut inte arbeta någonstans.

– I dag är det ännu enklare att skilja ut grupper i samhället. När de skulle hitta judar under nazismen fick de gå efter utseende och namn. I dag är det mycket lättare att hitta och identifiera en grupp som man är ute efter, vi är redan indelade i ettor och nollor, inte sant?

Hur stor andel var det som stod vid sidan och iakttog?

– Det var en stor del. Om jag säger en tredjedel är det för lite. Och de har lika stor skuld i det som hände. Det vill jag påminna om i dag, och få folk att tänka på sitt ansvar om de inte går och röstar exempelvis. Ingen är för liten, ingen är för obetydlig. Varenda röst räknas och vi har alla ett stort ansvar att att säga ifrån om vi inte vill leva i ett samhälle av hat.

Hur gör man det utan att förstärka motsättningarna och känslan av vi och dem i samhället?

– Det är en svår fråga. Jag brukar säga att det handlar om tidiga insatser i skolan. Och de satsningar som har gjorts där har gett resultat, för många unga har i dag större förståelse för de här frågorna och tar dem på allvar märker jag. Tidigare var inställningen mer att något liknande aldrig skulle kunna drabba andra än judar eller minoriteter. Jag träffade en kvinna som var här och lyssnade medkännande på ett av mina föredrag 1990. Två år senare var hon här själv som flykting från Belgrad. Det hade hon inte kunnat drömma om.

Sedan 80-talet har Hédi Fried föreläst för tusentals skolungdomar om sina erfarenheter och svarat på elevernas frågor om livet före, under och efter koncentrationslägren. I dagarna kommer hon ut med den nyskrivna boken Frågor jag fått om Förintelsen, där hon samlat ett urval av frågorna och svaren från sina möten med eleverna.

Vid 92 års ålder har hon dock slutat att besöka skolor och lägger nu all sin kraft på att träffa de som har makt att påverka här och nu. Hon träffar politiker, företagsledare och opinionsbildare för att öka kunskapen och förståelsen för hur snabbt ett samhälle kan sjunka ner i mörker. Och för att belysa parallellerna mellan 30-talet och den gradvisa förskjutning som nu sker mot höger.

– I dag är det inte fel att använda ord som för tio år sedan var tabu. Klimatet har hårdnat kolossalt i spåren av SD:s framfart.

Vad beror deras framgångar på?

– Jag vill tro att människor som hakar på SD främst är sådana som tror att de själva kan få en förmån, utan att tänka på att den förmånen för med sig en massa nackdelar. De tänker inte.

– Jag talade med en äldre kvinna som röstar på SD, och när jag frågade varför så svarade hon "Jag kommer att få bättre pension". Det räckte för henne.

Så enkelt?

– Ja, enkelt å ena sidan, tragiskt å andra sidan.

Hur blir vi av med högerpopulister?

– Jag tror att det går på lång sikt. Men det kommer alltid att finnas de som av olika anledningar har den här inställningen. Det har mycket att göra med uppväxten, tror jag. Men jag brukar säga att det dina föräldrar gjort mot dig måste du leva med, hur du lever är ditt ansvar.

Hur ser du på ökade klyftor?

– Ja, även ojämlikhet är en förklaringsgrund. Det har blivit mycket mer accepterat på senare tid med klasskillnader, vilket är sorgligt. Den ekonomiska nedgången är en viktig pusselbit, där det också finns paralleller till 30-talets depression. Då resulterade nedgången i ett missnöje med den politiska situationen, vilket bland annat gjorde att många stannade hemma istället för att gå och rösta på alternativen.

Utöver SD, vilket ansvar har de andra partierna i förskjutningen mot högerpopulism?

– Jag ser ingen rak linje hos de ledande politikerna. De vacklar hit och dit och tar inte riktigt upp kampen. Jag kan inte råda dem hur de ska göra, men de måste hitta något bättre sätt att möta detta. PEN-klubben, där jag är med, har till exempel tagit upp kampen mot så kallat "hate speech" och utformat ett program för detta. Likadant borde regeringen ha ett tydligt program för hur de ska stoppa främlingsfientlighet.

Saknas det politiskt ledarskap?

– Ja.

Finns det någon politiker som du tycker utmärker sig?

– Birgitta Ohlsson. Men hon kämpar förgäves.

Hédi Fried överlevde fångenskapen i både Auschwitz och Bergen-Belsen och kom 1945 som flykting till Sverige med hjälp av Röda korset och de vita bussarna. Medan världen firade freden beskriver hon sin egen känsla efter befrielsen som uppgivenhet. Hon letade efter sin far men fick veta av en bekant att han hade skickats till vänster vid ankomsten till Auschwitz. Det fanns heller inget hem att återvända till utan en framtid som flykting väntade.

– Man skulle kunna tro att det var glädje att befrias, men det var det inte. Man orkade inte vara glad utan var apatisk. Det tog lång tid innan jag kunde vara glad igen, säger hon.

Hédi Fried beskriver samtidigt hur viktigt mottagandet var vid ankomsten till Sverige och hur hjälpt hon blev av att känna sig välkommen i det nya landet.

– Det var som att komma till paradiset. Vi blev mottagna med öppen famn, med mjölkchoklad och smörgåsar, precis som flyktingarna från Syrien blev i början på förra hösten.

Den flyktingpolitik som sedan dess förbytts i gränskontroller och slopade möjligheter till återförening, menar Hédi Fried är ytterligare ett tecken på att klimatet har hårdnat.

– Historien kommer att döma oss. Jag läste i tidningen häromdagen om hur de skickar tillbaka flyktingar som tagit sig hit och mindes en period strax före kriget då judar som kom med båt till Israel inte släpptes in av engelsmännen utan skickades tillbaka. Varenda en av dem miste livet. Om vi fördömer det, kommer de att döma även oss i framtiden.

– Sverige är ett jättestort land. Alla behöver inte bo i Stockholm. Vi kan smälla upp stugor lite varstans och låta flyktingarna bo där, så kommer de visa allt de kan och så småningom etablera sig här.

Motargumentet är att vi inte kan ha generösare asylregler än alla andra länder eftersom för stort flyktingmottagande hotar välfärden. Vad säger du om det?

– Sverige har alltid varit bäst i klassen, varför ska vi nu bli sämst? Vi har tagit emot många, men nu skickar vi också tillbaka många. Afghanska pojkar som skickas tillbaka utan någon framtid. Det gör ont i hjärtat.

Ska vi öppna gränserna och välkomna alla då?

– Först och främst måste de som är här få stanna och de måste få uppehållstillstånd snabbare, sedan måste de få förenas med sina familjer. När vi kom fick vi pass som statslösa med en gång, vilket gjorde att vi kunde arbeta och börja bygga en framtid. Men så länge de bara hålls inlåsta i sina boenden blir de passiviserade. Det är inte bra.

Ser du paralleller även här till 30-talet?

– Ja. Sverige tog emot en del barn före kriget, men när de ville få hit sina föräldrar gick det inte. Man fick inte ta hit sina anhöriga då heller. Tänk dig en 14-åring som får leva hela sitt liv med tanken att jag kunde inte rädda mina föräldrar. Nu upprepas det en gång till.

Det talas mycket om att flyktingar måste anpassa dig till svenska värderingar. Vad säger du om det?

– Vad är svenska värderingar? Julgran? Midsommarstången? Den är inte svensk heller, va?

– Jag tror inte att det handlar om värderingar, det handlar om kultur. Det här som de kallar för värderingar hade jag med mig innan jag kom hit, och de är mina värderingar. Det handlar om den inre kompassen. Jag kan inte komma på en enda specifikt svensk värdering, och i debatten verkar det egentligen bara vara Kent Ekeroth (SD) som har en klar bild av vad det innebär.

Varför attraheras människor av en sådan politiker?

– Hur kan människor attraheras till Donald Trump? Eller Adolf Hitler? Vad ska jag svara på det. De kanske har någon kärna av aggression inom sig och uppskattar att de kan externalisera det: "Jag skulle vilja slå ihjäl den där personen men jag törst inte, men han kan göra det".

– Kent Ekeroth är rolig verkligen, när man frågar honom hur han får ihop det att han själv är invandrare, säger han bara, "nä, jag är inte invandrare". Han är som Donald Trump, bara nekar. Han är farlig.

Blir du nedstämd av tanken på att historien upprepar sig?

– Ja, det är klart jag blir deprimerad. Men jag försöker att motverka det. Det är därför jag fortsätter att skriva och hålla föredrag. Jag känner att jag måste peppa folk så att vi inte låta det ske.

Hur klarar du det mentalt?

– Jag är stark har jag kommit underfund med. Både till konstitutionen och psykiskt. Jag hade också en lycklig barndom, vilket betyder väldigt mycket. Det går aldrig att glömma vad jag varit med om, men det går att lära sig att leva med det.

Tillsammans med bland andra Emerich Roth grundade Hédi Fried föreningen Förintelsens överlevande i början på 1990-talet. Samtidigt debuterade hon som författare med boken Skärvor av ett liv och har sedan dess skrivit ytterligare fyra böcker om sina erfarenheter.

Trots att hon snart fyller 93 år fortsätter hon att hålla ett högt tempo och skriver återkommande debattartiklar i bland annat DN Kultur. Senast om att hon inte längre känner sig trygg i det allt mer nationalistiska Sverige.

Har du råkat ut för nynazister?

– Inte direkt. Jag har fått en del brev under åren, men dem skickar jag bara till polisen.

Har du träffat någon nazistsympatisör efter tiden i Auschwitz?

– Jag har inte träffat några förbrytare direkt, men däremot deras barn och barnbarn. Och de är ofta lika sökande som min generation efter svar på hur det kunde hända och hur deras mor- och farföräldrar, som de älskade, kunde bete sig som de gjorde.

– Däremot har många ur den äldre generationen, som var nazister på den tiden, inte ändrat uppfattning har jag insett.

Vad tycker du om att det ges demonstrationstillstånd till nazister i dag?

– Det fria ordet är svårt att säga något om, men det kanske inte måste ske framför synagogan.

En av frågorna i boken är vad ditt bästa minne från koncentrationslägret är, vad svarar du på det?

– Det var en överraskande fråga, för ingenting var särskilt bra där. Men det fanns ändå ögonblick som kunde ge lite ljus. Bland annat när jag hittade en björk en gång när vi var utkommenderade för att arbeta i soldatbarackerna. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle växa ett träd där, för i Auschwitz var allting grått, som i en grå bubbla. Så plötsligt stod ett träd där med gröna blad. Det betydde mycket.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom nyhetsmagasinet ETC till din mejl varje fredag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Hédi Fried

Ålder: 92 år.

Född: I Sighet, Rumänien, bosatt i Stockholm.

Överlevde fångenskap i Auschwitz och Bergen-Belsen under andra världskriget och kom till Sverige med hjälp av Röda Korset 1945.

Grundade 1984 ett socialt center för överlevande från förintelsen vid den judiska församlingen i Stockholm.

Utbildade sig till psykolog vid 58 års ålder och debuterade 1992 som författare med boken Skärvor av ett liv.

2015 tilldelades hon Raoul Wallenbergpriset för sitt livslånga engagemang att berätta om sina erfarenheter och kampen att förmedla tolerans och medmänsklighet.

Hennes nyskrivna bok Frågor jag fått om Förintelsen (Natur och Kultur) kommer ut i slutet på januari.

Hédi Fried om... 

... minnena från koncentrationslägren:

– De finns närvarande under ytan hela tiden, det behövs inte mycket för att de ska komma upp. Det kan vara ett hundskall, eller en skorsten... Jag tänker inte på det hela tiden, men det ligger där, nära ytan.

... att bli gammal:

– Jag brukar jämföra det med att bestiga ett berg. Så småningom försvinner mer och mer där nere på marken och man tänker att det inte spelar så stor roll. Det är ganska skönt att strunta i det, men jag har inte lärt mig att göra det helt.

... att behålla tron på gud:

– Jag är jude, men varenda jude är judisk på sitt sätt. Att tro på gud är i alla fall en tröst, att någon kan ta hand om oss. Men jag förstår inte att folk gör skillnad på religioner, för finns det en gud så är det samma gud.

 ... EU som fredsprojekt:

– EU är svagt i dag. Jag vet inte hur framtiden kommer att bli men det är sorgligt. Det följer samma mönster som överallt, när de som får makt strävar efter ännu mer makt och börjar förstöra istället för att bygga upp. Makt korrumperar, det är en av demokratins stora utmaningar.

... sin människosyn:

– Själviska. Oansvariga. Men jag ser en liten förbättring under alla dessa år, så på sikt kan man hoppas att vi blir en bättre sorts människa.

... framtiden:

– Jag ser utvecklingen som en spiral, med framgångar som hela tiden följs av perioder av nedgång. Nu är vi verkligen i botten, men det betyder att vi har möjlighet att se fram emot ett lyft. Spiralen går trots allt uppåt hela tiden – tänk hur mycket bättre vi har det i dag än för hundra år sedan.