– Ernst Wigforss var Sveriges största politiska geni genom tiderna. Den störste, säger Henrik Arnstad.

– Jämfört med till exempel Axel Oxenstierna, som lämnade efter sig ett Sverige i armod – krigs­trött, svältande och totalförstört på ruinens brant – så lämnade Wigforss efter sig världens rikaste land. Han är fullständigt central om man vill förstå 1900-talets Sverige.

Henrik Arnstad befinner sig på sin fritidsbåt ute i Stockholms skärgård på en svajig uppkoppling när jag ringer honom. Vädret hinner slå om mellan glittrande sol på böljorna och smattrande skyfall medan vi pratar och han riktar telefonen mot ett fönster när stormen dundrar loss för att visa mig de massiva skurarna. Jag hinner notera båtens trivsamma träinteriör och hälsa som hastigast på hans fru som skymtar förbi i bakgrunden när han nästan omedelbart, utan att staka sig en sekund, tar upp tråden om Ernst Wigforss igen.

– Vi tenderar att gilla ”doers” som gör saker som kan presenteras i årtal, typ: ”1918: demokratin, Branting” eller ”1940: Landsfadern Per Albin”, ”1972: Olof Palmes jultal”. Men det som skiljer Wigforss från dem är att han håller på hela tiden från 1919 ända fram till sin död 1977. Han föds samma år som socialdemokratin kommer till Sverige, då August Palm landsteg i Malmö, och dör några månader efter riksdagsvalet 1976 då Socialdemokraterna förlorade makten. Han representerar på ett sätt social­demokratins födelse och död.

Under hela samtalet fullkomligen sprutar Henrik Arnstad ur sig historiska namn. Jag känner till de flesta han nämner, dels för att jag pluggat statsvetenskap på universitetet en gång i tiden, men även för att jag läst hans nyutkomna bok ”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss” (Historisk media) där snart sagt varenda betydande och obetydlig svensk socialist under 1900-talet namnges. Hade jag inte haft dessa två faktorer i bagaget är det tveksamt om jag hade hängt med. Men en äkta entusiast, en riktig skalle som Henrik Arnstad, har förmågan att få med sig folk ändå. Människor som brinner för någonting har ofta den effekten. Men att kalla sig sosse, som sin idol Wigforss, har han inte mycket för.

– Jag är en stridbar demokrat. Jag tillhör den ideologi som är stridbart demokratisk, det vill säga som går ut på alla människors lika värde. Om den ideologin är socialdemokrati så visst, då kan jag kalla mig sosse. Eller tillbedjande det stora spaghettimonstret för den delen. Det är inte det väsentliga. Men jag ser med stor sympati på Ernst Wigforss verksamhet. Jag är Wigforssist.

Arbetet med den 500 sidor långa sossebiografin har pågått lågintensivt sedan början av 00-talet, men den perioden och det efterföljande 2010-talet har för Henrik Arnstad präglats av motsatsen till den stridbara demokratin. Nämligen nattsvart fascism.

– Jag har stridit för vår demokrati som en vettvilling sedan 2010 och jag har sett oss förlora kriget på front efter front. Jag ser socialdemokrater, moderater, liberaler och alla andra mer och mer ta efter Sverigedemokraternas politik. Jag är historiker, jag vet var sådant leder.

Att bedriva forskning inom historia kommer med sina egna speciella metodbegränsningar. Statsvetare och sociologer är malliga med att de kan bedriva fältarbete, samla in statistiskt underlag och till och med genomföra experiment. Historiker kan inte göra något av det.

Så hur kommer de överhuvudtaget fram till nya insikter?

– Vissa historievetenskapliga filosofer menar att historia inte är en vetenskap utan en proto-vetenskap eftersom vi inte kan utföra experiment. Vi forskar om saker som per definition inte existerar längre. Jag har aldrig varit i 1930-talet. Jag kan se spår av det och försöker tolka dem som historiker. Den centrala Wigforss-lämningen är hans självbiografi i tre band. De är naturligtvis tillrättalagda, han hade ett syfte med verken. Han ville framstå som Sveriges häftigaste politiker genom tiderna.

Hur rimmar det med den gamla devisen ”historien skrivs av vinnaren” – kan man lita på hans självbiografi?

– Man får ”kolla” honom. Det kan man göra ganska bra eftersom vi har mycket källmaterial. Vi har exempelvis högerledaren Gösta Bagges dagbok. Den har ett högt källvärde eftersom det märks i texten att Bagge är ärlig. Han skriver till exempel öppet om när han själv har dumma idéer. Justitieministern och bondeförbundaren KG Westman skrev också dagbok. Han steno­graferade från mötena. Så man kan kolla Wigforss ganska noga i annat källmaterial. Då kan man se att han ibland inte är ärlig. Exempelvis 1939 när han schavotterar stackaren Rickard Sandler. Socialdemokraten som grundade ABF, och som Wigforss egentligen gillade, skulle sablas ned för att de hade olika åsikter om hur Sverige skulle agera om kriget kom till Finland och Åland. Där märker man att Wigforss inte är helt ärlig i sin självbiografi och återger händelseförloppen lite konstigt.

Henrik Arnstad talar nästan lyriskt om Ernst Wigforss. Han förkroppsligade den segervissa svenska socialdemokratin, har var Mr. Folkhemmet själv, menar Arnstad. Ändå är inte Wigforss alls ett lika starkt namn i folks minnen som Olof Palme eller Per Albin Hansson.

– Det är för att han dog, helt enkelt. Med honom dog socialdemokratin som han ville ha den, det vill säga folkhemmet. Thatcher och Reagan kom istället, med Ulf Adelsohn i Sverige. Jag tror inte att det är en slump att det sammanföll. I och med att Wigforss dog så förlorade Sverige det mest framgångsrika socialistiska projektet i världshistorien.

Det socialdemokratiska idégodset når djupt in i svenskarnas hjärtan och hjärnor. Förutom möjligtvis de längst till vänster på den politiska skalan så tänker nog de flesta fortfarande att vi i någon mån lever i ett socialdemokratiskt land, eller i alla fall i resultatet av en socialdemokratisk politik. På gott och ont. Sverige idag är dock på många sätt mer nyliberalt än andra jämförbara länder i Europa. Ändå är den socialdemokratiska anden fortfarande stark.

– Det var det dominerande partiet. De hade makten från 1932 till 1976 och grundlade förutsättningarna för att skapa världens mest demokratiska och inkluderande land. Med skavanker, visst, men på det stora hela. Som dessutom blev världens rikaste land. Det är en märklig kombination som alla nyliberala teoretiker säger är omöjlig. Wigforss visade att det inte alls var omöjligt.

Henrik Arnstad fortsätter längs minnenas allé.

– När jag jobbade på riksdagens informationsenhet på 1990-talet träffade jag Ingvar Carlsson för första gången som sa ”alla svenskar är egentligen socialdemokrater”. Då var vi tillsammans med Carl Bildt och andra högerpolitiker som nickade i samförstånd. De förstod precis vad han menade. Det är Bamses land. Alla svenskar är uppvuxna med Bamse och har en inneboende sosse.

I sin bok återkommer Henrik Arnstad till just Ingvar Carlsson. Enligt honom den sista riktiga socialdemokraten.

– Han hade träffat Wigforss och inledde sin politiska bana som SSU:are där han påstår sig ha läst allt Wigforss skrev vilket är väldigt imponerande om det är sant eftersom Wigforss skrev typ en bok i veckan. Men jag tror honom. Till skillnad från till exempel Göran Persson, som en gång fick frågan ”är du socialist?” av ett tv-program. Han svarade ”nej det är jag inte för då kan man sätta ’national’ framför och då blir man nationalsocialist”. Vilket lappkast jämfört med Ernst Wigforss som genomförde den demokratiska socialismen i Sverige. Där står en socialdemokratisk ordförande för världens kanske mest framgångsrika socialistiska parti i tv och säger ”jag är inte socialist för då är man nazist”. Det var omtumlande att höra.

Man får lätt känslan av att svenska 1900-talspolitiker är det han lever och andas för. Men hur osannolikt det än må kännas efter denna kavalkad av sossehistoria så har Henrik Arnstad fler strängar på sin lyra.

– Jag jobbar just nu med en stor vetenskaplig studie om den svenska sjömansvisan och hur den totalt förändrade svenskheten. Innan Evert Taube så var den perfekta svenska midsommaren i inlandet i Dalarna. Man skulle vara inlandssvensk och långt ifrån kusten. Efter Taube så är den perfekta midsommaren på en skärgårdsö och Sverige blev maritimt i sin nationella identitet. Helt plötsligt skulle hela landet sjunga sjömanssånger. Det är världsunikt. Sedan vill jag också skriva om hur bågskytte uppfann feminismen.

Innan jag låter dig återgå till att navigera skutan i stormen, finns det någon motsvarighet till Ernst Wigforss idag?

– När Joe Biden hade sin installations­ceremoni läste den unga poeten Amanda Gorman upp ett tal. Det talet var äkta social­demokrati. Ren och skär Wigforssiansk socialdemokrati. Jag grät när jag hörde det, jag trodde inte att det fanns en Wigforss av idag. Sedan försvann hon och det blev business as usual. Men där och då hörde jag Wigforss prata igen. Det låg i oräddheten, ”vi kan, vi vill, vi törs”.