Ljudet av hårda puckar som studsar mot hockeyrinken ekar i hallen. Snabba skridskoskenor far över isen. Det är onsdag och därmed full aktivitet i Angered Arena. Runt 80 tjejer snörar på sig skridskorna den här kvällen. Vissa är här för första gången, de flesta andra är här för femte, tionde eller tjugonde gången. Som Hasna Abu-Aita, nio år.

– Jag spelar alltid på onsdagar, jag har varit här säkert 20 gånger. Det är jättebra, jätteroligt, säger hon.

Hasna Abu-Aita bor i grannområdet Hjällbo där de ungdomar som idrottar snarare håller på med fotboll än hockey. Så har det i alla fall varit tidigare. En majoritet av barnen har föräldrar som är födda utomlands, i länder utan hockeytradition. Men för Hasna har hockeyn blivit vardag ändå.

– Jag har många kompisar som spelar hockey, mina småsyskon också. Det roligaste är nog när vi kör match, säger hon.

Sedan Angered Arena stod klar för drygt två och ett halvt år sedan har något hänt med idrottandet både här och i de intilliggande områdena. På sätt och vis också i hela Göteborg. Numera har de tjejer i staden som vill spela hockey nämligen en ishall där de prioriteras framför killarna. Elitlaget Göteborg HC som tidigare hette Hisingen Hockey behöver inte längre klämmas in på tider som blir över efter att herr- och pojklagen har fått sina tider, de behöver inte flyttas runt mellan olika ishallar. Nu har de istället Angered Arena. Här är de i majoritet. Rinken är deras.

– De andra ishallarna i stan är ju knökfulla, tjejerna har fått ta de sämsta tiderna eller inte fått plats alls. Det klart att det också gör att många lägger av med hockeyn. Ska vi få fler tjejer att spela hockey är det mycket som måste bli bättre, men grundläggande är ju att det överhuvudtaget finns någonstans för dem att spela, säger Jan Mellgren.

”Så mycket glädje”

Han har varit med och byggt upp elitlaget och är deras huvudtränare. Men han är också engagerad i hockeyskolan, ja egentligen i det mesta som händer i ishallen. Göteborgs HC tränar på isen mellan fyra och fem gånger i veckan, och gör lika många fyspass. Jan Mellgren är på plats minst lika ofta. Precis som de andra ledarna i klubben är han oavlönad.

– Det är det här jag lägger min tid på när jag inte jobbar. För mig som alltid spelat hockey och tidigare alltid tränat killar är det här så otroligt kul. Oavsett vilken nivå tjejerna som spelar är på är det så mycket glädje i deras spel. Och att vi dessutom lockat så många tjejer från området som tidigare aldrig spelat hockey, det är häftigt, säger han.

Jan Mellgren är särskilt glad över att kommunen stod på sig. Inför beslutet att bygga arenan var vissa kritiska och menade att det var dumt att bygga en ishall i ett område där ingen ändå spelar hockey. Både han och klubbens ordförande Monica Corell menar att kvällens fulla is, småttingarna som glider runt där ute, de äldre som tvärbromsar så att isen skvätter, tjejerna från villaområdet Särö som åkt genom hela stan, föräldrarna som står vid sidan av eller själva testar att åka skridskor för första gången, att allt det bevisar att det var helt rätt att bygga en ishall just här.

– Det här är integrationsarbete på riktigt. Här möts faktiskt människor från hela staden, samtidigt som de tjejer som spelar får lämna sin stadsdel. De åker på matcher och på läger till andra städer och blir en del av ett sammanhang, säger Monica Corell.

Ska bli hockeyproffs

Ett tag såg det dock ut som att satsningen på en ishall i Angered kanske inte var så lyckad ändå. Veckorna efter öppnandet våren 2013 låg isen blank och orörd. Ingen tycktes särskilt intresserad av hockeyskolan. Men så hittade Lily El-Sidawi isen. Eller kanske isen snarare hittade henne.

– Hon kom in med sin mamma och jag tänkte, ja, äntligen kommer det någon! Men så frågade de bara efter toalett, säger Jan Mellgren.

Men när Lily El-Sidawi ändå var där passade hon på att testa. Nu, knappt tre år senare, är hon fast. Målet är tydligt: Lily El-Sidawi ska bli hockeyproffs.

– Det är jätteroligt. Jag vill spela hockey jämt. När jag är stor hoppas jag att jag spelar i landslaget, säger hon och åker ut på isen igen i sin blåa landslagströja.

På säkra ben kryssar hon sig fram mellan motspelarna i väldig fart. Fångar upp en puck med klubban och dribblar den mot mål. Det ser ut som att nioårskroppen inte har gjort annat än att spela hockey.

 – Hon är både jätteduktig och har ett väldigt driv. Det syns att hon gillar det här, och det är viktigast, säger Jan och berättar att hockeyklubben faktiskt har Lily att tacka för mycket.

– Efter att hon testat att spela då första gången tog hon med sig en massa kompisar. Sedan dess har hockeyskolan bara växt och växt, och nu är vårt största problem att klara det rent organisatoriskt. Hela verksamheten bygger på att det finns ledare som ställer upp ideellt, säger han.

Kanske kommer hallen i Angered göra att Lily och Hasna och alla andra tjejer på isen vågar fortsätta drömma, även när de inte längre är nio år. Och kanske kan hallen göra att drömmarna kan slå in för dem likaväl som för nioåriga hockeypojkar.