Har facken gått åt höger?

Svar: Ideologiskt befinner sig inte fackföreningsrörelsen i Sverige så långt ifrån där man stod på 1970-talet när jag först började läsa om den. Samarbetet med S är en kärna som överskuggar det mesta (det var ju LO som en gång för länge sedan bildade S). Att facken på 70-talet drev stora reformer runt medbestämmande, medägande (löntagarfonder), arbetsmiljö och förkortad arbetstid (semester) är också i linje med vad partiet drev då. Synen var att facket skulle trycka på och säkra S-regeringen medan partiet sedan skulle leverera i takt med tillväxt och utveckling.

Det där stannande upp helt på 1980-talet då S svängde politiskt och började diskutera minskat skattetryck, minskad offentlig sektor, bromsat gemensamt ägande (därefter privatisering). Jag minns diskussionerna rätt väl och jag anser att facket var helt ställd inför den nya utvecklingen, man försökte vrida debatten men fick storstryk i löntagarfondsfrågan och retirerade till att i princip bara försvara löner.

Sen bör man nog lägga till att det finns en oerhört stark ekonomisk elit inom S-rörelsen. Det är de som styr Folksam, Coop, Riksbyggen, rörelseföretagen, fonderna och ... ja, pengarna. Och denna elit gjorde ett ännu snabbare skutt högerut vad gäller nyliberalism än partiet eftersom den nya tidens tankar befriade även rörelsekapitalet lite grann. Man ville öka rörelsens makt genom aktiva affärer, inte genom organisering och rörelsearbete, och då gjorde man många usla och en del ”bra” affärer (som hur Folksam fick makt över Swedbank).

Att S och rörelserna runt om tappade bostadspolitiken till de stora byggkoncernerna som lever på bostadsrätter är en sådan historisk förändring.

Ideologiskt säger dock facket idag ungefär detsamma som 1975. Det är kollektivavtalet som är grunden, det är ökad utjämning som är målet och det är makt över arbetets villkor som är motorn lokalt. (Även om det idag är en väldigt byråkratisk process istället för aktiv kamp).

Jag tycker att det finns två grundproblem som gör att facken i praktiken backar, trots att man har samma möjliga makt över stora företag, offentlig sektor och avtalen. (Makt är alltså inte detsamma som att man styr, det är att man kan skydda anställda mot ägarnas oinskränkta enögdhet.)

Dels tycker jag att LO låst sig i synen på relationen mellan vinst och lön, där man låter vinsterna växa hur mycket som helst utan kamp. Det beror på att man talar om ”produktivitet” som motorn för lönepåslag, men produktiviteten ser helt annorlunda ut i en spekulationsekonomi jämfört med en producerande ekonomi.

Sedan gör sig facken maktlösare genom att partilojaliteten går före allt annat. Vi behöver en rejäl strejk bland all tågpersonal för att kunna tvinga Löfven att uppfylla löftet om förstatligat järnvägsunderhåll till exempel. Men om facken styr utifrån tanken att inte skada partiet – ens kortsiktigt – så gör man sig svag.

Det är sant att fackens makt över partiet är mycket större idag om man ser på ledning och valda partitoppar.

Men det är en makt som används mer för att bromsa facklig ilska och krav än att bygga en ny löntagarmakt. Och då blir man ännu svagare ju mer makt som samlas i de stora privata kapitalgrupperna.

Internationellt ... det är en annan sak. Här beror svagheten på att facken har ett nationellt perspektiv före ett internationellt. Så tänker ju inte våra multinationella företag.

Men så tänker facken. Och så har man i praktiken alltid tänkt.

Så när kapitalet gått över nationsgränserna har facken stannat kvar.

Det är klart man blivit svagare då.