Jag träffar Khaled Alesmael i centrala Göteborg. Han vill att vi gör intervjun på buss 60 som går från Centralstationen upp för backarna till Masthugget.

Varför ses vi på bussen?

– Du känner till bostadssituationen i Sverige? Man är ju alltid på väg, säger han och skrattar.

– Sedan jag lämnade asylboendet har jag haft fullt upp. Man måste gå i skolan, jag jobbar samtidigt, jag har ett socialt liv. Jag tillbringar mycket tid på just den här bussen. Jag läser, jag skriver, jag blir inspirerad av människor. Jag älskar bussar. Jag kommer från stora, tätbefolkade städer. I Damaskus är det väldigt mycket folk överallt. Bussen är som gatan där. Människor är tätt sammanpressade. Det är en intim plats. Så länge vi sitter på bussen delar vi också samma öde. Om något händer med bussen påverkar det oss alla här. Det är en plats, det är en resa. Den tar mig hem och den tar mig bort.

Khaled Alesmael har arbetat som journalist i Damaskus, Beirut, Istanbul, Amman, Kairo och Sverige. I Sverige har han bland annat jobbat på Uppdrag granskning. Just nu arbetar han på en film tillsammans med en spansk regissör, Juan Delgado, om klimatförändringar och om människor som tvingas lämna sina hem. Den knyter ihop människorna som tvingades flytta på grund av den svåra torka som föregick revolutionen i Syrien, med Kirunabor som tvingas flytta på grund av gruvan. Men vi ses för att prata om hans debutroman, ”Selamlik”. I boken öppnas den 21-årige Furats värld plötsligt upp när han kommer i kontakt med Damaskus dolda gayscen. Han börjar besöka de offentliga badhusen och parkerna som fungerar som cruisingställen, där homosexuella män möts och har sex. Boken berör kärlek, sex, krig och flykt, fantasi och verklighet.

– Furat är definitivt en person av kött och blod. Han är en person som har en inre och en yttre konflikt. Inom sig vet han att han döljer något som är större än han själv. Det är större än hans kropp och större än det sammanhang han kommer ifrån. Han är en självsäker person som har accepterat sig själv som en homosexuell man sedan 15-årsåldern.

Han skäms inte en sekund för sig själv. Varför var det viktigt för dig att skriva honom så?

– Det här är den första syriska referensen i litteraturen till en syrisk homosexuell man. Självklart ville jag inte göra honom stereotyp. Han gråter inte för att han är homosexuell, han är lycklig. Det är det som gör honom stark och lätt att tycka om och relatera till. Han vill inte ha människors sympatier, han vill ha deras förståelse. Han kommer från en homofob miljö, men han har behållit sitt självförtroende och sitt lugn. Han har så klart fått kämpa, men att vara lugn med sin hemlighet är hans vapen. Att skriva honom så kan förhoppningsvis få homosexuella från Syrien eller från andra konservativa länder, att bli inspirerade.

Men molnen hopar sig på Furats himmel och han blir som många andra syrier tvungen att fly landet. Han hamnar i Sverige och småländska Åseda, där han drömmer mardrömmar om att bakbunden kastas från hög höjd, det som hände homosexuella män som tillfångatagits av Daesh. För att få tiden att gå fantiserar han om sina medboende. Livfulla och mustiga sexuella fantasier där han förför männen på asylboendet, ibland flera samtidigt.

– Furat har en stark och livaktig fantasi som fungerar som en sorts eskapism. Syrien är ett kulturellt land som har influerat honom. Han hade turen att födas mellan de två floderna Eufrat och Tigris, civilisationens födelseplats. Hans självförtroende kommer också ur den här rika kulturen. Han är stolt över att komma från östra Syrien. Han bodde också i Aleppo, som kallas för Mellanösterns kulturella huvudstad, samt Damaskus, en väldigt intressant och kulturell stad.

De homoerotiska scenerna i boken är väldigt explicita, ångande och heta.

– Den här typen av sexskildringar behövs här med, det är vad jag får höra från homosexuella i Sverige. Är du homofob borde du läsa boken. Du kommer få kunskaper.

– Det finns ett budskap i romanen. Furat vill bli respekterad. Hans krav är enkla. Han bjuder in människor att läsa om detta. Han lägger temat på bordet.

Omslaget visar en hårig manskropp från nyckelbenen ned till ljumskarna där en tunn handduk hasat ned. Mycket syns, men inte allt.

– Jag ville visa en manlig mellanösternkropp. Stereotypen om homosexuella män i Syrien är att de nästan är transgender, att de är väldigt feminina och sminkar sig. Media i Mellanöstern pratar om homosexuella på det sättet. Så när de ser den här kroppen hoppas jag att många tänker om. Boken kräver inget annat än att läsaren ska tänka till. Människor ska veta att även håriga, manliga och skäggiga kroppar kan vara homosexuella. En tanke med omslaget var också att det skulle visa nästan allt. För boken visar allt, den döljer ingenting. Omslaget är sexuellt och politiskt och det bryter mot all tradition.

Var det ett svårt beslut att bestämma sig för att skriva den här boken och öppna upp om en värld det inte tidigare berättats särskilt mycket om?

– Att skriva om homosexualitet är ett nytt ämne för syrier. Som författare har jag aldrig tvekat att skriva den här boken. Men jag väntade på att själv förstå var jag befann mig. Jag har också migrerat, jag har den här tragiska resan som syrisk flykting bakom mig. Ämnet har funnits i mig sedan jag bodde i Syrien. Jag har en massa korta texter som jag skrev redan där. Det som var utmaningen för mig var att inkludera homofober i boken, att få dem att inte hata den. Jag ville inte attackera dem, jag ville inte attackera någon. Jag var väldigt försiktig med mina ordval. Jag vill att alla ska kunna läsa den. Jag attackerar ingen religion, ingen tradition, jag attackerar ingen kultur. Det var min utmaning och jag hoppas att jag har lyckats. Reaktionerna från heterosexuella män och kvinnor från Syrien har varit tacksamhet. Jag har fått höra att boken har skapat förståelse. Om du inte är homosexuell själv, kan ditt barn, ditt syskon eller din bästa vän vara det. Så det berör alla.

– Kapitlet Tjuvarnas marknad, där jag placerar en heterosexuell man och en homosexuell man nakna i samma säng på asylboendet, visar vad boken handlar om. Det handlar om jämlikhet. Scenen berättar om mänsklig gemenskap. Att gråta över förluster tillsammans. Jag bjuder in alla att läsa just den scenen. Två människor som gråter tillsammans över Syrien. De har olika sexualitet, men de är samma. De äter samma mat, de har gjort samma revolution.

Vad hade det betytt för dig om en bok som ”Selamlik” funnits när du var ung?

– Jag hade ingen sådan här bok eller sådana resurser när jag var ung. Jag hade behövt träffa på en karaktär som Furat när jag var femton, som hade kunnat hjälpa mig att förstå vem jag var. Nu har de unga något att inspireras av.

– Att vara homosexuell för mig är konst. Homosexuella är ofta intresserade av konst, mode, dans, resor, att se bra ut. Det är konst för mig. Och i Sverige funkar det. Jag vet att det politiska läget är på väg utför, men det finns så många möjligheter här. Kampen är förstås inte över, vi måste fortsätta. Med den här boken är jag väldigt glad att jag kliver in och deltar i kampen i Sverige och får inspirera människor i den. Jag känner mig som del av en rörelse.

Är du rädd för en backlash när det gäller utrymmet för hbt-personer här i Sverige?

– Jag har flytt krig, jag är överlevare. Vi överlevare är alltid rädda. Vi som kommit hit är lyckliga över att ha hamnat i ett fredligt land som Sverige, men människor som jag är alltid rädda. Saker kan förändras, du kan förlora allt imorgon. Vi vet vad förlust betyder och det finns alltid där. Man värderar det man har på ett annat sätt, man förstår livets hemlighet. Det är den positiva sidan av krig. Du lär dig hur du ska uppskatta det du har, maten, kläderna, dansen.

Stora delar av romanen skrevs inne på toaletten på det asylboende där Khaled Alesmael bodde under sin första tid i Sverige.

– När jag började skriva romanen så skedde det på toaletten av många anledningar. Jag hade inget skrivbord. Jag kunde inte låsa dörren till mitt sovrum. Det var första gången i mitt liv jag delade rum med en främling. Köket luktade nikotin och där var hela tiden människor och främlingar. Jag kunde inte tända lampan på natten i mitt rum för då stördes min rumskamrat. Jag hade ingen sänglampa och inga pengar att köpa en sänglampa för. Toaletten var det enda låsbara utrymmet. Så jag satt på toaletten när alla sov, där kunde jag låsa och tända lampan. Det var tyst och jag skrev nästan hela romanen där, varje kväll. Det var en inspirerande miljö. Jag tittade på den ljusa sommarnattshimlens skiftningar genom toalettens lilla fönster. Jag kom till Sverige på sommaren, så himlen var ljus. Allt inspirerade mig där. Den trasiga toaletten, lukten av män. Lukten av offentlig toalett påminde mig om många av de platser där homosexuella män cruisade i Syrien. Där de träffades och hade sex. Det var inte alls en dålig miljö att skriva den här romanen i, jag hoppas att boken inte luktar bara.

Khaled Alesmael beskriver de tio månader han tillbringade på asylboendet som en lucka i hans livshistoria.

– Det skapade ett tomrum där livet stod på paus. Men jag skrev hela tiden och nu när boken är ute känner jag att tomrummet är fyllt. Jag var länge ledsen över de frysta tio månaderna när allt stod still, men nu är det inte längre ett glapp i mitt liv. Boken fyllde det. l

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.