glädje 

besvikelse 

sprallighet 

irritation 

äckel

vrede

skräck

trygghet

– Vad händer med oss när vi känner glädje? Ja, precis, då skrattar vi! Och när vi känner äckel? Vad är det som händer då? frågar hon.

Dagens ETC besöker ett kollo för barn som lever i krigets Ukraina. Det pågår en övning för de yngsta deltagarna i lägret, de som är mellan åtta och tio år. De är barn som har mist en förälder eller är barn till soldater, barn som har bott under rysk ockupation eller som nästan dog under evakueringen.

Nu får de hjälp att förstå hur de kan beskriva med ord hur deras erfarenheter har påverkat dem.

– Känslor, det är vår reaktion på olika saker vi ser och som händer oss. Hur känner vi våra känslor? Vi känner dem genom vår kropp. När vi blir arga kan våra händer ibland börja skaka. Vad händer i din kropp när du känner skräck? undrar psykologen.

Några pojkar har svårt att koncentrera sig och målar varandra i ansiktet med tuschpennorna istället. En flicka reser sig och frågar Julia Vikhrova:

– Får man krama er? 

– Ja, det får man! Tack för att du frågade, säger hon med ett skratt.

Till slut ber hon barnen att ställa sig upp och forma en ring på altanen. 

– Nu gör vi så här! 

Hon skakar på sina armar och ben och frustar som en häst. Barnen fnittrar och gör sitt bästa för att härma, innan de lite lugnare sätter sig till bords igen.

Lärdomar från Balkan

När övningen är över förklarar Julia Vikhrova för Dagens ETC att hon arbetar enligt ett psykologiskt stödprogram som togs fram efter kriget i före detta Jugoslavien för att hjälpa barn att hantera sina trauman. Metoden introducerades i Ukraina redan 2014, när Ryssland påbörjade sitt krig i Krim och de östra delarna av landet.

– Jag försöker följa programmet, men om det är tydligt att barnen behöver något annat så gör vi det istället. Idag pratade vi om hur vi kan beskriva de svåra känslor som vi ibland upplever, säger Julia Vikhrova.

Barnen behöver bland annat hantera att de har föräldrar som tjänar vid fronten, eller att de har släktingar eller vänner som dödats i ryska angrepp, förklarar hon. Många har tvingats lämna sina hem. Vidare behöver barnen utstå en traumatisk vardag i Ukraina. Förskolorna håller stängt och nästan all skolundervisning sker online, när den inte avbryts av flyglarm. I vintras, när Ryssland bombade grundläggande infrastruktur, blev livsvillkoren särskilt svåra: elen försvann och människor försattes i mörker, utan vatten och internet – det band till omvärlden som gör att de kan ta reda på vad som pågår.

Några veckor på Styrsö kan vara ett sätt för barnen att få distans till det de varit med om. Här utrustas de också med verktyg att hantera dessa svåra erfarenheter. Varje dag börjar med att hela kollot gör yoga i gräset utanför församlingshemmet, för att försöka slappna av och även lära sig andningstekniker som skapar lugn i stressiga situationer. Skulle det inte räcka inrättades på lägrets andra dag en skrikhörna, där barnen kan vråla ur sig sin ångest och vrede.

– Det finns en stereotyp i Ukraina, att om man tiger om det mörka så går det över. Men det är snarare tvärtom, försöker man stänga in mörkret i sitt inre så går det inte över. Det vill jag få barnen att förstå, säger Julia Vikhrova. 

– Det har inte gått många dagar ännu och vi ser redan att även små igelkottar öppnar upp sig och ber om en kram.

Ukrainas nästa simstjärna

Glasja Kovaltjuk, 12 år, berättar att hon tycker om att vara i naturen – och på Styrsö kan hon göra det utan att behöva stöta på hemlösa katter och hundar, en vanlig syn i krigets Ukraina som fyller hennes hjärta med sorg. Hon vill bli psykolog:

– Jag vill hjälpa människor att må bättre, förklarar hon. 

Fast först vill hon vinna Europamästerskapen i simning: 

– Det är bra att lägret ligger nära stranden så att jag kan träna lite. 

Men bäst av allt är ändå Ksenia Mesjerjanova, 13 år, från Luhansk – de träffades här på lägret och har blivit vänner. Ksenia Mesjerjanova har tvingats fly till Lviv, där även Glasja Kovaltjuk bor, och de hoppas att vänskapen ska bestå.

Dagens ETC ber Glasja Kovaltjuk berätta om hur hennes liv har ändrats av kriget. Hon säger att i början skickade föräldrarna henne till Istanbul, där hennes storasyster jobbar som DJ och modell. Men hon längtade hem till sitt simlag och vände tillbaka efter ett par månader. 

Hur är det att ha övningar med psykologen?

– Det är intressant, ibland är det sorgligt också. Vi påminns om så tråkiga händelser, säger vännen Ksenia Mesjerjanova.

Hjälper det att prata om det ni har varit med om?

– Ja, det hjälper. Jag berättade om något som hade hänt mig och det var väldigt jobbigt men efteråt mådde jag bättre, säger Glasja Kovaltjuk.

Vad var det som hände?

– Jag vill nog inte berätta.

Bodde vid sprängd damm

Vännerna Dima Dolja, 13, och Stas Borsuk, 14, har känt varandra sedan de gick i samma förskola. De beskriver sina upplevelser av kriget med några få men laddade ord. 

– Vi är från Nova Kachovka, säger Stas. 

Han tystnar men det han har sagt räcker för att förklara att pojkarnas hemstad befinner sig under rysk ockupation. Det är oklart om något återstår av hans barndomshem efter att den stora dammen som lånat namn från staden sprängdes, enligt analytiker av ryska soldater.

Dima Dolja, däremot, vet att hans forna hem ligger i ruiner, det skadades tidigt i ­kriget av ryska angrepp. 

Hur var det att leva under rysk ockupation?

– Vi lämnade efter två månader, säger Stas Borsuk.

– Min familj åkte efter tre månader, säger Dima Dolja. 

Vad framkallade ockupationen för känslor hos er?

– Det var hemskt, säger Stas.

– Jag var rädd. Rädd för döden, säger Dima. 

Mer än så vill eller orkar de inte berätta just nu, även om de tycker att det är viktigt att kunna prata om kriget. 

– Nej, det är svårt att få dem att öppna upp sig, särskilt de äldre barnen. Tonåringarna vill gärna ge sken av att allt är okej, säger Katja Blank, grundare till organisationen Help Ukraine Gothenburg, som organiserar lägret.

– Många av dem kämpar med sin självbild. Med Rysslands angrepp på Ukraina har de förlorat uppfattningen om sitt eget värde. De känner sig som offer, de är rotlösa. Vi vill visa dem att de är starka och att de förtjänar allt annat än vad de har varit med om, fortsätter hon.

Svensk välvilja och ukrainsk attityd

Vädret är ostadigt denna sommardag, men när solen väl kikar fram över det faluröda församlingshemmet är det svårt att inte känna sig upprymd av skärgårdsidyllen. Många människor har gjort sitt bästa för att skapa en trygg och kärleksfull plats. Svenska kyrkan har bidragit med församlingsgården på Styrsö och 20 000 kronor. En bussägare har kört ned till Lviv för att hämta barnen, och bara bett om ersättning för bensinkostnader. Affärer, bagerier och restauranger har skänkt mat. En pensionärsförening på Styrsö har erbjudit sig att hjälpa till med matlagning och städning, men det visar sig att de ukrainska lägerledarna klarar det rätt bra själva.

Istället tar Styrsös äldre på sig att reda ut en obehaglig händelse som inträffade under lägrets andra dag. Ett tiotal ungdomar sökte upp lägerbarnen när de lekte på ön och började kasta sten på dem. De skrek till dem att åka tillbaka till Ukraina, att Ukraina var en del av Ryssland, samt andra glåpord. Vid midnatt kom ungdomarna till församlingshuset där de började banka på fönstren och hota med att spränga huset, vilket lägerledarna fångade på film med sina mobiler. 

Styrsöbon Christer Carlsson säger till Dagens ETC att förövarna har identifierats:

– Ja, vi såg på filmerna att det var våra egna pojkar. Det känns skit och vi har varit på lägret för att be om ursäkt för deras agerande.

Händelsen har polisanmälts, men utredningen lades ned. Istället ska Styrsöborna hålla ett möte med de utpekade pojkarna för att ta reda på varför de gjorde som de gjorde och förklara varför man inte får bete sig på det sättet. Enligt lägerledarna blev de ukrainska barnen ledsna, men efter att ha pratat om det i helgrupp kunde de lägga händelsen bakom sig. Istället ägnar de sig åt att göra det bästa av sommaren. 

”Där på ängen röda olvon tunga, 

böjs mot marken ned. 

Varför känner Ukraina

ingen glädje mer?

Olvon fina,

vi ska lyfta upp er emot himlen.

Så att vårt stolta Ukraina

hej hej glädjas får igen!” 

Toner av en ukrainsk patriotisk folksång i modern pop-remix strömmar ut från huset. En flicka sjunger karaoke för full hals. 

I köket förbereder lägerpersonalen nästa måltid.

– Barnen älskar mat och äter väldigt mycket, säger lägerledaren Olga Kholodnyak med ett belåtet skratt.

Stas Borsuk och Dima Dolja spelar fotboll i gräset. 

När regnet inte öser ned springer barnen gärna till stranden, ett stenkast från församlingsgården.

– Det är väldigt bra för dem att vara i vatten. Då kan de träna på att slappna av och övervinna sina rädslor, säger Katja Blank och lägger till att även Styrsös vackra natur är en form av terapi. 

– Vi försöker få barnen att känna ett band till den här världen. Vad som än händer är det en koppling vi alltid har kvar. 

På schemat för veckan står också inspelningar av podcasts, krabbfiske, brännboll på Brännö och ett besök av clowner. Barnen ska också besöka museer och lära sig om sitt värdland.

– Vi i Ukraina har en gemensam historia med Sverige, förklarar lägerledaren Olga Kholodnyak.

Hon berättar att programmet har stuvats om så att det inkluderar barnens egna önskemål på aktiviteter: att få gå på stan, besöka en shoppinggalleria och köpa med sig presenter hem.

Solomiya Opryshko är förlossningsläkare, och har följt med barnen på buss- och färjeresan till Sverige. Hon beskriver hur glada barnen var över möjligheten att besöka Styrsö.

– Det var väldigt viktigt för dem att människor väntade på dem här, och såg fram emot att de skulle komma. Människor som bryr sig om våra barn och vill att de ska ha en fantastisk sommar, säger hon.

Men barnen har inte helt kunnat lämna kriget bakom sig. 

– De har inte stängt av flyglarmen på sina mobiltelefoner. Det ringer i dem hela nätterna och väcker oss, säger läkaren. 

Återuppbygger människor

Efter hemresan är tanken att föräldrarna tar över ansvaret för deras rehabilitering, med stöd från volontärer från organisationen Help Ukraine Gothenburg. Grundaren Katja Blank säger att enorma insatser behövs fortfarande. 

– Ukrainare gör vad de kan, men situationen kräver ett gemensamt ansvar och engagemang, så jag hoppas på det svenska folkets fortsatta stöd.

Själv jobbade hon före kriget som kirurg på Varbergs sjukhus, men har nu lämnat den tjänsten för att ägna sig åt hjälpverksamhet i Ukraina och insatser för ukrainare i Sverige.

– Man pratar om återuppbyggnaden av Ukraina, av nya hus och städer men det pratas väldigt lite om att återuppbygga människor.