Jenny Lantz är alltså en av dem som har gjort akademisk karriär – trots den betydande konkurrensnackdel det innebär att vara kvinna i universitetsvärlden. Hon är också en av dem som har fått känna på hur det är att tillhöra en minoritet i den världen.

– Som student på Handels tänkte jag inte så mycket på ojämställdheten, men när jag började doktorera blev det snart ganska tydligt. Och ju högre upp i hierarkin du kommer, desto tydligare blir det. Som kvinna marginaliseras du, dina gärningar ses som något vid sidan av, säger Jenny Lantz.

Det en kvinnlig forskare åstadkommer kan i princip aldrig vara lika bra som det en manlig forskare gör. På samma sätt är det den unga, manliga studenten som anses lovande, inte den kvinnliga.

Och när Jenny Lantz fick ett åtråvärt uppdrag – att bli programansvarig för en så kallad Executive MBA-klass, som den andra kvinnan någonsin – märkte hon hur rollens status snabbt sjönk.

– De män som hade haft det uppdraget är sådana som senare har blivit rektorer och vd:ar, det har varit en typisk språngbräda för att gå vidare till en hög position. Jag lyckades få in fler kvinnor som programansvariga, men då hände något. Det började muttras om att programansvarig var ett typiskt tjejjobb, som mest hade med service att göra.

Ilska ledde till antologi

När Jenny Lantz och hennes kollega Linda Portnoff läste skolans blyga jämställdhetsmål om att 20 procent av professorerna ska vara kvinnor väcktes en ilska.

De bestämde sig för att skriva en antologi. I 179 år av ensamhet berättar tio forskare och lärare på Handels om hur det är att vara kvinna i den mansdominerade miljön.

Tillsammans tecknar de en bild av en värld där det som kvinna är svårt att göra karriär.

– Mönstret är tydligt. Det handlar inte om enstaka kvinnor som känner sig motarbetade, utan en kultur där kvinnor värderas lägre. Vi ville visa på de strategier man som kvinna är tvungen att ha för att ta sig fram på den mansdominerade arbetsplats som Handels är, säger Jenny Lantz.

Hur tror du att din karriär sett ut om du varit man istället?

– Då hade jag varit professor nu. Hade jag skrivit samma avhandling som man hade jag fångats upp mer av systemet, haft lättare att komma in i de viktiga nätverken och gemenskaperna, fått fler möjligheter att samarbeta och skriva med andra. Vägen hade varit kortare och inte lika ensam.

Läs även: Universiteten – fortfarande männnens värld