Roozbeh Behtaji flyttade till Angered när han var sju år.
– Jag var 21 när jag upptäckte Haga Nygata. Jag kände att jag måste berätta för mina kompisar och tog med dem dit. Alla sa "Wow, det är som en liten stad mitt i stan!", säger han.
Nu är han 33 och har bott i Linnéstan i tio år. Han och redaktionen, som består av sex personer, har tillsammans med en ungdomsredaktion skapat tre program som sänds i Öppna kanalen. En anledning är att motverka följderna av segregationen.
– Det finns ju en rädsla. Om det kommer ett gäng killar på gatan slappnar jag av om jag ser att de är svenska skejtarkillar. De fördomarna finns hos mig med och beror på bilder jag blir matad med i samhället. Så var det inte när jag bodde i Angered, då var jag inte alls rädd. Nu läser jag om det som är illa, men jag minns kanske två bråk under min uppväxt. Det är bilder man får, mer än egna erfarenheter, säger Roozbeh Behtaji som samtidigt konstaterar att det händer mer våldsamheter på Vasagatan.
I premiäravsnittet av Göthenburgo presenteras de olika klippen av Backateaterns skådespelare Emelie Strömberg. På somaliska.
– Jag ville verkligen att det skulle vara en etnisk svensk som pratade somaliska. Hon fick lära sig fonetiskt. Vi vill mixa runt lite med normer och värde. Man visar någon respekt genom att lära sig deras språk och prata det. Att värdesätta människor och visa att de räknas. Han som lärde henne blev helt rörd när hon fick till meningar, säger Roozbeh Behtaji.
Var kom idén till Göthenburgo i från?
– Jag tror att startskottet var att jag blev irriterad när jag såg Håkan Hellström-filmen, Känn ingen sorg. Jag har ju också vuxit upp med hans låtar. Man går och ser filmen och förväntar sig någonting, men så är man inte med. Ens del av stan är inte med och det är väldigt mycket innerstan och etniska svenskar. Det satte i gång tankar att det finns delar av den här stan som inte räknas så mycket när det kommer till att avbildas i media. Och är de med är det oftast när det hänt något dåligt där, säger Roozbeh Behtaji.
Intresserade vänner samlades till en redaktion och kompetens som saknades söktes upp. Allt för att personer som annars inte kan göra film skulle få en chans. Dels har det varit ett roligt projekt för de medverkande, men det blir också en form av aktion för att försöka göra livet bättre för andra.
– Det känns som en uprising i dag. Med hjälp av internet kan man organisera sig och bli rörelser på ett helt annat sätt jämfört med innan.
Fast redaktionen hade hoppats på mer varierad bakgrund bland de deltagande. Kulturintresserade innerstadsbor är hittills överrepresenterade och de yngre är många. Fast på den positiva sidan så är ungefär 60 procent kvinnor och förhoppningarna är att våren blir en pilotsäsong och att projektet kan få fortsätta med en seniorredaktion till hösten.
– Det är roligt bara att sitta och prata med gamla människor. Det är så sällan gör det och det är synd, de har så mycket erfarenheter. Folk måste ha äldre släktingar som dragit sina historier kanske för många gånger – de får gärna skicka dem till oss! säger Roozbeh Behtaji och skrattar
– Vi kanske kan ta kontakt genom äldreboenden eller bingohallar och gå dit och dela ut information. Det är lättare att få tag i ungdomar, men jag hoppas vi får till det, säger projektledaren Carla Hagberg.
Vad Göthenburgo skulle innehålla var ett oskrivet blad. Intresserad allmänhet bjöds in att bidra med två till tre minuters långa klipp, producerade med hjälp av den yrkesskickliga redaktionen.
– Resultatet är inte superfolkligt. Men det har fått en intressant edge i att ifrågasätta. Det retas lite och det gillar vi. Jag var inställd på att det kunde bli vad som helst. Men jag trodde inte att det skulle bli så här, säger Roozbeh Behtaji.
