Planerat åldrande – i betydelsen avsiktlig förkortning av en produkts livslängd – är varken något nytt eller ovanligt, enligt Mattias Lindahl, professor i produktrelaterat miljöarbete vid Linköpings universitet.
– Det är tvärtom den affärsmodell som många gånger gäller. Alla vet det, men ingen talar om det. Det är den rosa elefanten i rummet att konsumtionen är något som samhället de senaste 100 åren sett som positivt. Det har gjort att fabrikerna och tillväxten hållits igång, säger han.
Så kortas livslängden
Ett av de klassiska exemplen är Edisons glödlampa från 1800-talet som snart utvecklades till att hålla i åratal. Det finns en glödlampa från 1901 som brinner än. Men för profitens skull kortades lampans livslängd. Och så har det fortsatt. Vitvaror, elektronik, kläder, bilar, tonerkassetter, mobiler…Mycket designas för slit och släng, eftersom dålig kvalitet lönar sig.
– Vi har blivit vana vid det och reflekterar inte så mycket över att produkter har kort livslängd. Vi tycker att det är naturligt att en mobiltelefon inte håller längre än två-tre år, men så skulle det inte behöva vara, säger Mattias Lindahl.
Fler metoder än räknechip
Det finns många olika sätt att bestämma en produkts livslängd, utöver med räknechip. Med sämre kvalitet i utförande och material byggs kort hållbarhet in i själva designen. Produkter kan göras omöjliga att reparera, eller utformas för att behöva service efter en viss tid. Det går att se till att formgivningen åldras snabbt, reservdelar och tillbehör kan utgå, lobbying för nya krav och standarder kan också tvinga kunder att köpa nytt.
– Vi som användare eller kunder måste bli mer medvetna och kräva redovisning av livslängden och livscykelkostnaden för produkter vi köper. Jag förespråkar ett system där företag istället för att sälja produkter säljer funktioner, då hade producenter velat ha produkter som håller så länge som möjligt, säger Mattias Lindahl.