Nio år gammal kom Fatmir Seremeti till Sverige, på flykt från Kosovo. Han minns tydligt dagen då han kom med färjan från Polen till Ystad, klädd i shorts och T-shirt.
– Hemma var det 35 grader varmt. Vi anade inte att det kunde bli så kallt i september.
Tidigt fick Fatmir lära sig att misstro polisen.
– De kom till vår skola i Kosovo och misshandlade lärarna. När jag såg tull och polis i Ystad hamn blev jag rädd. Skräcken släppte när de kom emot oss med leende ansikten.
Familjen fördes till en flyktingförläggning i Skillingaryd. Där fick de bo i tält.
– Hemma hade vi ett hus av tegel. Nu skulle vi bo i hus av tyg. Det var konstigt. Men alla var snälla. Vi fick mat och kläder. Äntligen slapp vi vara rädda.
Idrotten gav gemenskap
Fotbollen blev Fatmirs biljett in i den svenska gemenskapen. På plan behövs inte många ord för att bli accepterad. Han trivdes på det flyktingboende som de kom till i Östergötaland. Någon främlingsfientlighet minns han inte.
– Mina kompisars föräldrar kom med urvuxna stövlar och vinterkläder. Ingen tog illa vid sig. De flesta av oss flyktingbarn var muslimer, men det var inga problem. Jag fick vara stjärngosse, dansa kring julgranen och gå i kyrkan på skolavslutningen.
– I dag blir jag irriterad när svenska flaggan förknippas med rasism. Jag tävlar för Sverige. Det finns inget vackrare än när flaggan hissas och svenska nationalsången strömmar ur högtalarna.
Väntan på permanent uppehållstillstånd blev lång. Många vänner skickades tillbaka.
– Oron gnagde. Vilket besked skulle vi få? Jag kände att mamma och pappa var bekymrade och vågade inte slappna av.
När Fatmir var elva år flyttade familjen till Rosengård i Malmö. Nu blev fotbollen ännu viktigare. Killarna spelade fotboll, pratade fotboll, drömde fotboll. Idrott är världens bästa verktyg för integration och inkludering, menar Fatmir.
– Ljusa och mörka – alla lirar tillsammans och har kul. Som den där långa killen med stor näsa som spöade skiten ur oss på plan.
Tufft besked vid 13 års ålder
Fatmir var liten och snabb. För att bli starkare började han träna kampsport. Självförtroendet växte. Idrotten höll honom borta från bus och bråk. Men en höstkväll på träningen märkte han att något var fel. När fotbollen kom susande i strålkastarskenet var det som om den bara försvann.
Fatmir, 13, fick kallduschen: Han hade grön starr. Synnerven förtvinar och skadar näthinnan. På två år förlorade han 80 procent av synen, tvingades sluta idrotta och miste sina kompisar. Killen som alltid varit glad blev fåordig och förbannad.
– Det var en svår tid. Ögonen såg allt konstigare ut. Jag blev deprimerad, men ingen fick se att jag var ledsen. Jag stängde in sorgen.
När tuffingarna försökte trycka ner honom tog Fatmir till knytnävarna, hamnade hos rektorn och rymde hemifrån. Sociala myndigheter kopplades in.
Envis specialpedagog
Vändpunkten kom i form av en hjärtevarm ängel: Laila Ström, specialpedagog för synskadade.
– Jag kunde inte acceptera att jag blev beroende av andra. Ingen jävel skulle tala om för mig vad jag skulle göra och inte göra. Laila tog tag i mig och frågade: ”Vad håller du på med?” Hon fattade att jag behövde idrotta. Jag sa: ”Lägg av, jag kan inte spela fotboll, jag är ju blind!”
Laila var envis, bokade flyg och åkte med till Stockholm. Fatmir fick testa idrotter för synskadade och träffa andra i samma situation. En ny gnista tändes. Hemma i Malmö började han träna goalball och blev snabbt en talang. Varje vecka i sex månader skjutsade Laila honom till och från träningen.
– Jag har henne att tacka för så mycket. Utan Laila skulle jag förmodligen inte levt nu.
”Jag lever min dröm”
I dag är Fatmir niofaldig svensk mästare med medaljer från VM och Paralympics. I vintras drog han axeln ur led i bänkpress och övervägde att ge upp. Nu är han tillbaka som skyttekung och klippa i svenska landslaget. Han skjuter med hårdhet och precision i uppemot 85 kilometer i timmen.
– Jag har bara två procents syn, men när alla på plan bär ögonbindel spelar det ingen roll. Utanför plan ger ledarhunden mig frihet. Gibson är värdens gulligaste bodyguard!
Nästa år väntar Paralympics i Brasilien. Fatmir har härliga minnen från VM i Rio och längtar dit. Kvalet spelades i Sydkorea. Sverige som dragits med skador rankades som nummer 16 men tog brons.
– I kvartsfinal chockade vi alla och spöade världsettan Iran med 9–1. I bronsmatchen besegrade vi Turkiet med 2–0. Jag fick nöjet att göra båda målen.
– Jag har inte Zlatans miljoner, men jag har ett lika spännande liv. Sporten har tagit mig till 34 olika länder och jag träffar fantastiska människor. Jag lever min dröm!
Smolket i glädjebägaren är den växande rasismen.
– Klimatet har blivit råare. Det finns människor som vill få mig att känna att jag inte hör hemma här. Det är mer accepterat att uttrycka främlingsfientliga åsikter. Jag önskar att det blir som när jag kom till Sverige. Vi kände oss verkligen välkomna.
