Många positiva till donation
Det brukar vara omkring 800 personer som står på väntelistan i Sverige. Varje år avlider ett flertal patienter som finns med på denna lista.
– Det beror förstås på att det är brist på organ, säger han.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Han konstaterar att opinionsundersökningar brukar visa att 80 procent av befolkningen i landet är villig att donera, och att det är något man har kunnat se i omkring två decennier.
– Men vi svenskar är väldigt dåliga på att dokumentera den här viljan. När vi sitter i skarpt läge är det ganska vanligt att anhöriga säger ”det har vi aldrig pratat om”. När någon är avliden tittar vi alltid i Socialstyrelsens donationsregister. Där finns det tyvärr bara 1,5 miljoner svenskar. Det är dåligt. De flesta som finns med är medelålders kvinnor. Min tolkning är att de vågar tänka att de en dag kommer att dö. Visst, det är en generalisering – men män brukar i allmänhet inte finnas med i registret. Vi vet detta nationellt och jag har mycket kontakt med Socialstyrelsen. Jag vet också hur det brukar se ut i min lilla värld på intensivvårdsavdelningen, säger han.
När han ber koordinatorn att titta i donationsregistret, vilket man inte får göra förrän dödsbeviset är skrivet, brukar det se ut på ett visst sätt.
– Är det en man så har jag inga förväntningar på att det ska finnas något i registret. Men ibland kan jag ha fel. Förra året hade vi en donator där de anhöriga inte kände till vad han tyckte i frågan. Han hade registrerat ”ja” för länge sedan. Det befriar de närstående som inte behöver ta det ansvaret, säger han.
”Män är odödliga”
Det är uppenbart att Stefan Ström har funderat mycket på varför män är underrepresenterade i donationsregistret.
– Män är odödliga. Så man behöver inte tänka på att man ska dö. Man behöver inte tänka på donation eftersom man ska leva för evigt, säger han.
Han konstaterar också att det finns en vanlig vanföreställning bland allmänheten att det skulle finnas en åldersgräns för att kunna donera.
– En sådan finns inte. Den äldsta donatorn som vi har haft i Västerås för ett antal år sedan är 81 år. Då är det inte så att en 81-åring donerar sitt organ till en 20-åring. Transplantationskirurgerna åldersmatchar, säger han.
Sneglar på andra länder
Stefan Ström har besökt andra länder för att utbyta erfarenheter om hur donation fungerar där. I Spanien, England och Australien får frågan mycket mer massmedial exposition. 2015 lämnade utredaren och läkaren Anders Milton in offentliga utredningen ”Organdonation – en livsviktig verksamhet” till socialdepartementet. En proposition på hur man ska öka antalet donationer ska läggas fram för riksdagen senast våren 2018, lovar socialminister Annika Strandhäll, enligt SR.
– En sak som man har kommit fram till där är frågan kring vem som har det övergripande ansvaret för att informera allmänheten. Där pekar Anders Milton på att det måste vara Socialstyrelsens ansvar. De måste ha mer resurser. I Sverige har vi tidigare sett reklaminslag på TV4 om organdonation. Men det är så kortvarigt och så blir det inget mer, säger han, och förklarar att det skulle vara önskvärt med ett större genomslag för donationsregistret.
Han skulle vilja se en tung nationell organisation som har resurserna som krävs.
De flesta vet hur ett donationskort ser ut. Faktum är att man nästan aldrig hittar dessa i skarpt läge.
– Varför delar vi egentligen ut donationskort? Jo, för att vi tror att det genererar en diskussion eller ett samtal om frågorna i hemmet, säger han.
Viktigt att fråga på rätt sätt
Det är väldigt viktigt hur man närmar sig de anhöriga. Stefan Ström jobbar med olika kurser och utbildningar i samtalsteknik om hur man pratar med dem.
– Historiskt, både i Sverige och internationellt, svarar anhöriga väldigt snabbt nej. Men det är inte nej till donation som de svarar på – utan nej till döden. I stället kan jag ställa öppna frågor som ”hur var din pappa eller mamma som person?”. Då kan de säga att han eller hon tänkte på alla i släkten och skänkte pengar till Cancerfonden. ”Det här med att hjälpa andra – det är pappa”. Jag säger inte att de ska komma till beslutet ”ja”. Jag vill att de ska känna efter själva. Om det blir ja eller nej så är det väldigt viktigt att jag tydliggör för de anhöriga hur de kom fram till beslutet. Om det blir ett ja så skulle jag som doktor kunna säga ”vad bra, då kör vi”. Men det är också mitt ansvar att veta hur man kom fram till det. För de ska leva vidare med det. Samma sak gäller när de säger nej, säger han.
Rätt beslut baseras på personen
För en tid sedan var Stefan Ström med om en man som avled i Västerås.
– Då frågade jag på det här (öppna) viset. Då sade de anhöriga ”nej, han tänkte bara på sig själv. Han var alltid en stor egoist.” Så för deras del var det självklart att säga nej. Då är det klockrent. Man har kommit fram till ett beslut baserat på hur han var som person. Sedan kan jag själv tycka, som jobbar i vården och vet att det finns patienter i behov av organ, att beslutet är tråkigt. Men det är ändå rätt baserat på hur denna person har varit, säger han.
