Vi ses i en hotellfoajé nära Ekumeniska centret i Alvik, det är där hon tillbringar halva sin arbetstid, när hon inte frilansar som skribent, predikar eller föreläser. I det pampiga röda tegelhuset håller Diakonia till, liksom Kristna fredsrörelsen, Pingst – fria församlingar i samverkan, Svenska missionsrådet och just Sveriges ekumeniska kvinnoråd och ytterligare sju kristna organisationer.
Hon började skriva på Instagram för att hon, som hon uttrycker det, behövde ett sammanhang.
– Jag ville formulera mina tankar i skärningspunkten mellan min feministiska identitet och min kristna identitet. Men sen har det ju liksom vuxit.
Ja, det har ju gjort det. Nu är Esther Kazen en offentlig person som har tydliga åsikter i många frågor. Samtidigt är balansen viktig. Hon arbetar på en organisation som ”jobbar väldigt brett med kvinnors rättigheter och med representation från alla olika kyrkor” och där det finns en bredd av åsikter. Därför är det viktigt för henne att vara tydlig, att veta när hon uttalar sig som generalsekreterare eller som Feministpastorn och att separera de två rollerna.
– Jag är inte en sån som tar åt mig kritik eller hat, inte personligen, utan för mig handlar det hela tiden om att göra en massa kloka avvägningar. Vad använder jag den här plattformen till egentligen? Om jag till exempel skriver något som blir lite viralt så brukar jag låta bli att skriva på ett tag. Jag gör tvärtemot vad en influencer ska göra. Man ska ha strategier och surfa på vågen. Jag försöker att inte göra det, just för att inte fastna i kicken. Samtidigt älskar jag bekräftelse och då gäller det ännu mer att hela tiden göra saker av rätt anledning. Att vara medveten.
Som barn och som ung ville hon förändra världen. Eller ja, det vill hon fortfarande, men först ville hon bli läkare, för att hennes morfar var det. Hon växte upp i Värmland, i Edane utanför Arvika, i en kristen, frikyrklig familj. De tillhörde konservativa Adventistsamfundet och Esther var den som inte drack alkohol, den som var öppen med att hon inte ville ha sex innan hon gifte sig. Hon var tydlig med sin identitet, ”men också töntig”, som hon uttrycker det nu. Hon pluggade mycket och sågs nog som ”mammas flicka”. Så även om hon stod för den hon var så var Esther inte den som stod i centrum och hon saknade någon som var mer som hon, någon hon kunde relatera till.
Esther Kazen är verbal och mån om att bli förstådd. Hon vill visa upp en annan bild än den gängse, eller i alla fall en kompletterande bild av vad kyrkan kan vara.
– Jag brukar skoja lite om mig själv och säga att jag kan vara fördomsfull mot andra kristna. Lite mindre så nu än tidigare, men vissa av fördomarna stämmer ju. Jag pratar mycket om hbtq-frågor och det är klart att det finns homofobi i kyrkan. Men det finns också mycket mer öppenhet och mer framåtriktning än vad man kan tro.
När hon var tjugo år gammal började hon plugga teologi i England, på en skola med kristna elever från sjuttio olika länder. Tanken var att läsa ett år för att sedan plugga till psykolog eller läkare, men det blev inte så. Kärleken till ämnet teologi tog över. Esther Kazen berättar om sin fascination för bibeln och inte minst de många bibliska kvinnorna och den progressiva och normbrytande riktning som faktiskt finns i många berättelser. Med ett snett leende lägger hon till att det också finns en massa skit där.
Det blev tre års studier och en hel pastorsutbildning.
– För den svenska studenten som lärt sig att ifrågasätta allt var det jättejobbigt att möta personer som tyckte att kvinnor inte alls skulle bli pastorer. Men det var nyttigt att möta så många olika synsätt. Det var lärorikt.
Innan Esther flyttade till Stockholm, till arbetet på Sveriges ekumeniska kvinnoråd, var hon pastor i Flatåskyrkan i fem år, en kyrka belägen några långa och skruvade stenkast från Frölunda torg i västra Göteborg. Under sin tid där skiljde hon sig efter att ha varit gift i två år och förutom den personliga sorgen det innebar var hon också orolig för att bli dömd av församlingen och av andra inom kyrkan. Som pastor och som präst hänger privatlivet tätt ihop med arbetslivet, hur man än vrider och vänder på det.
– Då krackelerade min självbild lite grann. Jag har alltid varit en planerande supermänniska som lägger upp planer, som ska förändra och rädda världen och mitt privatliv skulle också vara på ett visst sätt. Sen hände det och det var bra för mig att relationen tog slut. Det var också viktigt att vara ödmjuk inför livet. Jag fick jättemycket kärlek. Att inte bli dömd är så betydelsefullt. Skilsmässan är det svåraste jag har gått igenom och jag mådde jättedåligt. Jag var också så rädd för att det skulle påverka de andras syn på mig som pastor, att det skulle påverka mitt ledarskap, men så blev det inte. Alla människor går igenom skitperioder och hur skapar vi då ett samhälle där det får plats, liksom arbetsmiljöer där man får gå lite upp och ner?
Esther Kazen tystnar och säger sen att vi människor inte är sådana som kan prestera på topp varje dag. Hon vill kunna tycka om sig själv även när hon misslyckas med saker, vara tillåtande mot sig själv även när hon inte mår bra.
Samtidigt är hon en person med driv och tempo i sin vardag. Nu har hon visserligen möjlighet att vara ledig på kvällar och helger, när hon inte har en församling att vara ansvarig för. Men hon pratar länge om att hon regelbundet tänker att hon ska ta det lugnare, sänka ribban. Men det är ju så roligt att arbeta med frågor kring tro, feminism, sexualitet och hbtq. Hon kan avundas personer hon möter som klagar på sina inrutade vardagar. Som tar samma buss till jobbet varje dag, som arbetar från sju till fem, tränar på tisdagar och vet vad som väntar dagen efter, vecka ut och vecka in.
– Det låter som en dröm för mig. Jag kan idealisera det där så otroligt mycket. Den grå vardagen, när ska jag ha en sån? När ska jag ha en period när livet bara rullar på? Men ah, jag vet inte hur det känns att inte ha något inplanerat. Det finns ju så mycket och fint att göra.
Som Feministpastorn på Instagram försöker hon vara personlig men inte privat.
– Feministpastorn är jag, men det är inte hela jag. Jag skriver aldrig om min familj eller om min sambo. Det gör också att det är lättare att vara offentlig. Jag blottar inte mig själv utan försöker driva opinion. Jag försöker se det som ett jobb.
Varför har då Feministpastorn blivit så populär?
– Mycket handlar väl om att det är många som inte har hört det jag säger tidigare. Jag vet att det finns jättemånga inom kyrkan som tror att de är de enda feministerna inom kyrkan. På samma sätt som jag trodde att jag var den enda. Jag blev medveten feminist när jag var 22-23 och började läsa på mer och mer. Jag såg så många paralleller mellan min tro och den feministiska rörelsen och undrade varför ingen annan såg det jag såg. Det jag har upptäckt de senaste åren när jag har börjat jobba med de här frågorna är ju hur många vi är. Jag trodde att det bara var jag som störde mig på att vi sa Gud fader hela tiden, jag trodde att det bara var jag som reagerade på vilka vi lyfte fram i bibeltexterna. Kyrkan är inte jämställd, precis som samhället inte är det.
Hon arbetar inte som församlingspastor just nu, men nog kan hon sakna närheten till församlingsmedlemmarna. Som frikyrkopastor är man en del av de människornas liv. Församlingarna är ofta små och fungerar som ideella föreningar, många känner varandra sedan länge.
– Det gör att det är väldigt personligt och mångsidigt. Det handlar om administration, ledarskap och utveckling, man ska vara kreativ, förbereda predikningar som ska både ge kunskap och beröra. Och den självavårdande aspekten, att du är en omsorgsperson, det är en förmån att få vara med när någon i församlingen dör, att få vara med i familjens process kring det, det är ett otroligt fint arbete. Det jag gör nu är att jobba med organisation, att tänka brett och nätverka. Båda har sina för- och nackdelar. Och jag hade också en väldigt fin församling. Men det är inte så att jag har lämnat församlingslivet, det lär jag komma tillbaka till.
Så är vi tillbaka vid arbetsbördan, hon hänvisar till statistik som visar att kvinnliga pastorer och präster alltid hamnar högt upp på listor över riskyrken när det kommer till utbrändhet. Där vill hon inte hamna.
Hur tänker du kring att bemöta kritik som du får mot saker du skriver som Feministpastorn?
– Före jul blev det hetsigt. Jag skrev om jungfru Maria och hennes oskuld eller icke oskuld och tog egentligen inte ställning. Jag skrev att man kan tänka så här eller så här. Men vissa personer tog illa upp och det skrevs en tidningsartikel som tog tydlig ställning mot mitt inlägg. Några höll verkligen inte med mig och vid sådana tillfällen kan jag välja att lägga ner tid på att försvara mig och förklara trots att de missförstått. Men det skulle ta så mycket tid och det kändes inte som att det skulle leda någonstans. Så jag valde att inte göra det utan skrev istället ett inlägg på Instagram där jag förklarade hur jag tänker kring att bemöta kritik och att jag måste sortera. Min viktigaste uppgift är inte att övertyga den som tycker att jag har fel om varför jag tycker att det fortfarande är rätt. Min prioritet i det jag gör är att försöka skapa trygga rum, alltså att göra kyrkan till en trygg plats för främst feminister och hbtq-personer. Det kanske verkar som om jag vill provocera, men jag försöker att inte agera i affekt. Det är min avsikt, men jag är inte en perfekt person.
När Esther Kazen säger det som hon sedan rundar av med ett skratt, låter hon mer värmländsk än annars. Det är när hon skämtar som det hörs mest.
Men hur mår då relationen mellan feminismen och tron?
– Jag tycker ju att feminismen alltid har funnits inom kristendomen, jag tycker att den finns i bibeln och det finns många tillfällen i historien där kristendomen har varit föregångare. Som den allmänna skolan, sjukvården och alla att alla ska ha lika rättigheter. Även kvinnor. Sen har det inte alltid sett ut så. Det är jag väl medveten om. Men det finns en mycket större medvetenhet från båda hållen nu. Om man ska titta på islam till exempel så finns det en moské i Köpenhamn som drivs av kvinnor och en imam där, Sherin Khankan, hon är superaktivist och jobbar med kvinnor i psykiskt våldsamma relationer. Åh, det händer så mycket.
– Jag jobbar ju varken för att feminister ska bli troende eller för att troende ska bli feminister. Jag försöker ge utrymme för oss som tycker att det här är viktigt och förhoppningsvis leder till det till mer kunskap. l
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
