Energiminister Ebba Busch (KD) uttryckte genast sin stora glädje. Hon verkar inte se något problem i att det planerade bygget av sju stora vindkraftsverk till havs kan komma att försvåras ekonomiskt till följd av den politik som hennes regering föreslår: den vill ge 400 miljarder i kreditgarantier till kärnkraft – samtidigt som den backar från det tidigare beslutet att havsbaserad vindkraft ska kunna få delar av anslutningskostnaden till elnätet betald av Svenska Kraftnät.

Ebba Busch har fel på (minst) fem punkter när det gäller kärnkraften:

Tiden. För att rädda klimatet måste vi minska mesta möjliga mängd koldioxid till lägsta möjliga kostnad och på kortast möjliga tid. Ett nytt kärnkraftverk kan stå klart tidigast under 2030-talet. Utbyggnad av vind och sol går väldigt mycket snabbare.

Risken. Harrisburg 1979, Tjernobyl 1986 och Fukushima 2011… Lägg till det säkerhetsrisken. Kärnkraftverk är lätta mål för terroristattacker, flygkrascher – avsiktliga som oavsiktliga, cyberattacker eller krigshandlingar.

Avfallet. Slutförvar av kärnavfall är ett av de största problemen med kärnkraften. Inget land i världen har ett slutförvar som garanterat kan förvara livsfarligt avfall i åtminstone 100 000 år. 

Förnybarheten. Uran är en ändlig resurs. Utvinning, transport och bearbetning av uran är inte heller fritt från utsläpp av växthusgaser.

Kostnaden. Ett fullskaligt kärnkraftverk beräknas kosta runt 50 miljarder kronor, men kalkylerna har visat sig svåra att hålla. Ett färskt exempel är det nya kärnkraftverket Olkiluoto i Finland, som blivit nästan fyra gånger så dyrt som beräknat. Prislappen är nu uppe i 11 miljarder euro (120 miljarder kronor).