Faysa Idle avslöjar gängvåldet: ”När du väljer att prata blir du livsfarlig”

Tempo tempo tempo

När Faysa är 13 och hänger med några tjejer hos en kompis, dundrar plötsligt äldre bröder in. De kommer med skyddsvästar, vapen, rottweilers och hot. Medan tjejerna äter McDonald’s, dricker Sprite och lyssnar på Linda Pira blir de uppmanade att ”sköta sig”. Och några år senare, när Faysa blir full, går sirenen genom trakten. Hennes bror har utlyst hittelön för den som kan hitta och hämta hem henne.

– Jag har ständigt hört: du är tjej, du är tjej, du är tjej, du är tjej. Vad ska vi tjejer göra? Vi ska sitta vid bordet, vi ska få stryk, vi ska trakasseras, vi ska acceptera och vi ska vara tysta. Och det behöver inte ens vara din egen bror, vilken kille som helst från trakten tror han har något att säga till om i ditt liv.

Faysa Idle är arg på gängen som väljer vilka man får älska, vilka man får umgås med, vart man får promenera. Trött på att avkrävas tystnad. När hon nu pratar så pratar hon fort. Med Faysas egna ord: hon brinner som en kärnreaktor. Stämbanden laddade med dynamit.

– Som kille har du rätt att sätta på dig en väst, ta en pistol och skjuta för din heder. Men vi har inte rätt att skydda vår heder. För vi har ingen heder.

Hon går i lågstadiet när hennes bror tränar henne i att gömma grejer för snuten. Grundreglerna för vilket lag man tillhör sätts tidigt: “Vi är tjuvarna, de är polisen”. Men som liten är hon rädd. Gömmer sig och läser Astrid Lindgren. Hon vill vara Pippi, modig och stark. Hennes bror slukar Gudfadern.

Faysa minns det som att hon är ledsen hela tiden. Men i femman bestämmer hon sig: hon ska inte gråta mer. Hon ska vara kall. Gå framåt. Det är ett intensivt liv med blodsmak i munnen. Stressen och kraven flåsar i nacken i varje gathörn. Faysa Idle springer genom ortens labyrint och lurar döden 24/7. Ibland på flykt från sin bror, ibland på väg för att få skydd av sin bror.

– Tempo, tempo, tempo, sedan jag var liten. Du sover, boom boom, det knackar på din dörr, tio poliser ska in med vapen och ficklampor och väcka dig. Till och med min farmor känner igen hur polisen knackar. Det har alltid varit högvarv. Även i dag, jag kollar min dörr fyra gånger innan jag lägger mig. Jag bor flera våningar upp men hör porten öppnas där nere. Det är som att man är ständigt vaken. Stressen sitter i märgen.

Området hårdnar. Som hon själv uttrycker det; få lyckas fortsätta vara snälla. Faysa ser lågstadiekompisar förstenas. Krig sätter sig i själen. Hennes bästa vän blir allt mer sammanbiten. När han blir ihop med Faysas tjejkompis tycker hon att han mjuknar. Kanske kan han räddas? “Bara kärlek kan böja titan”.

Får inte säga hans namn

Så blir det inte. Istället hör hon ett kvinnoskrik skära genom kvarteret. Han är död. Det är juli 2015 och en 16-åring har skjutits i huvudet vid en bensinmack. Det är han, Faysas bästa vän. Han är också den som blir känd som en av grundarna till Dödspatrullen. Den blodiga Järvakonflikten som ska bli omskriven, dissekerad, diskuterad och föremål för politiska utspel har startat. De som en gång gått på samma förskolor blir nu dödsfiender över ett rånbyte. Plötsligt finns det två sidor. Det smattrar i orten och Faysa står på första parkett medan barndomen glider ur händerna. En av hennes bröder är bland de första att välja lag. Han ska komma att bli tongivande bland Dödspatrullens huvudfiender, Shottaz. Ett val som leder till att varenda familjemedlem får en prislapp på sitt huvud. Faysas liv krymps ännu mer. Och sorgen och saknaden över hennes förlorade vän modereras.

– Jag fick sörja honom i smyg. Jag har inte ens fått säga min kompis namn.

Betraktad som gängkriminell enbart på grund av sitt släktskap försöker Faysa växa upp på ett område stort som tre fotbollsplaner, med rivaliserande gäng och spanare i varje hörn. Hon är fast, med fötterna på två sidor av en blodröd linje.

– Du ska inte synas, inte gå på vissa gator, inte hälsa på folk. Jag ses som någon Shottaz-tjej som jag inte vill vara. Att sitta i kafeterian och folk vänder i dörren när dom ser dig... Jag känner mig som en börda. Jag hänger runt med tjejer som inte är uppväxta som jag är uppväxt, med våld och stryk. Jag är van, men de blir livrädda och kan inte sova på ett halvår om någon kommer maskerad och skrämmer dem. Det känns som att jag involverar dem.

Hon hade kunnat bli kriminell själv. Varför inte, liksom? Hon sågs ju redan som det. Som en goare, en som lockar fram de som ska skadas och sedan ger klartecken: “Go”.

– Om jag var goare, alla hade varit döda. Det är inte det jag vill göra.

Kommer tas på allvar

Istället börjar hon skriva poesi. Uppmuntrad av bland andra Yasin, prisad rapartist med kopplingar till Shottaz. Senare ska han rista in hennes familjs gängstämpel ännu hårdare, när han rappar om sin kompis – Faysas bror – i låten ”Chicago”. Men alla är inte positiva när Faysa fattar pennan.

– När du väljer att prata om saker, du blir livsfarlig. Det ses som att du läcker information. Även nu, vissa kommer läsa min bok och tänka ”jag ska döda henne”. Men jag var tvungen. Nu, de kommer ta oss kvinnor på allvar. Tro inte att jag inte vågar möta en journalist så att det här kommer ut och finns där för alltid. De behöver lite skräck i sig. Så som vi är skräckslagna för dem på gatan och tar en annan väg när vi ser dem.

I en värld där mord förträngs, där alla vet vem som är skyldig men ingen åker fast, där barn blivit proffs på död, lägger sig mörkret tätare. Konflikter som tidigare löstes i lokala rättegångar, “när de unga hade respekt för de äldre”, slutar nu alltid i blod.

Och en dag mördas Faysas bror. Men inte han som är aktiv i Shottaz. Det är han som pluggar till läkare, har fyra barn och ingenting med konflikten att göra. Han delar bara efternamnet. Hans död krossar Faysa. Hon blir apatisk, slutar äta. Sedan inser hon att måste ta hand om sin familj. Hon stänger av, blir ”hård på riktigt”. Iskall.

– Förra veckan var det min brors dödsdag. Jag lät mig själv gråta i tio minuter. Sedan okej, ryck upp dig.

Hemma i Tensta har ingen frågat någon hur man mår. När något gått snett, hur grovt det än är, har familjen satt sig i en cirkel och försökt förstå hur det gick till.

– Nästa dag, du vaknar som om ingenting har hänt. Du måste bara keep on moving. Och det är inte bara vi. När någon varit död i en vecka i orten, du hör inte ens “beklagar” längre. Ingen vill prata om det.

Alla fönster vidöppna

Till slut gick motorn sönder. Faysa Idle kände sig sjuk. Så hon åkte till sjukhuset. På St Görans blev hon först inte trodd, hennes situation lät för extrem. Men hon hamnade rätt. Fick terapi och sattes i ett avhopparprogram. I dag bor hon på hemlig adress men känner sig friare än någonsin.

– Min nya granne frågade ”hur länge har du suttit inne?”, för att alla mina fönster är öppna. Jag har känt mig så instängd att jag måste ha det så för att kunna andas.

Äntligen är det hon som bestämmer. När hon satte sig och skrev sin bok infann sig en känsla hon aldrig känt: att få göra ett val själv.

– Det var så skönt att inte behöva be om lov.

Faysa har tvekat många gånger. Det är farliga rader att skriva. Men, om inte hon – så vem?

– Det kommer med mycket stress, jag ska inte ljuga. Folk har sagt vad jag inte får ha med, vad som kan hända. Jag förstår oron, men jag kan inte berätta om mitt område och ta bort saker. Det har gjort att jag tvivlat. För jag ljuger inte, jag är på riktigt yani, de från Järva vet att det jag säger är sanning.

Faysa har flera syskon, med vanliga liv. Och en bror som med öppna ögon gått rakt in i elden. När alla möjligheter man ser är dränkta i mörker är det inte lätt att fatta duktiga beslut. Faysa älskar sin storebror djupt. Men hon är arg. På honom, på alla män som drar in sina familjer i skiten.

– Genom åren har vi alltid samlats och tänkt hur ska vi göra bäst för att förebygga för min bror, vi har verkligen varit involverade. Men han vill inte. Även när han låg på intensiven efter sex mordförsök sa han: ”ni måste sluta, ni måste förstå vad jag har valt för liv”. Varför ska vi försöka hjälpa honom och få stryk på gatan?

Från noll till hundra guzzar

Den råhet hon sett i sin bror har gjort henne själv ”lite försiktig” med killar, säger hon. I dag kan hon tydligare se hur hennes tjejkompisar tar det som en plikt att vara där för männen.

– Personen du älskar har problem, så du har hand om hans vapen. Du ser till att han får skjuts hem. Du är orolig och tänker att om du inte gör det här, vad är du för människa?

Samtidigt går det inte att komma ifrån att många tjejer tycker att kriminella killar är spännande, konstaterar Faysa. Och det behövs inte flashiga bilar och guld. Det räcker att visa att du är tillräckligt viktig för att någon ska vilja döda dig.

– När en kille har en väst på sig, plötsligt han går från noll guzzar till hundra guzzar. Du sugs in i hans energi, lever snabbt med snabba pengar, du kan inte vända dig om. Och när man lever farligt, lite eld tänds i din kropp också. Du känner dig väldigt levande. Och statusen som de här människorna har – det är sinnessjukt, säger hon med eftertryck på varje stavelse.

– Men det blir aldrig vackert. Jag trodde aldrig jag skulle komma till en punkt där en kille jag tyckte om visste att jag skulle bli beskjuten och inte sa något. Det är så lätt att tro att man är älskad, för han är den lojalaste personen du kan tänka dig. Egentligen: han skiter i. Du märker det inte förrän det är för sent och inte kan ta dig ut. Du tycker synd om den här personen, men om han är tillräckligt kall för att kunna ta ett liv. Varför, lilla sötis, tror du han ska bry sig om dig?

Fuck polisen, fuck sjukhus

I förorten “skördar samhället det samhället sår” som Faysa beskriver det, och hon ser inget stopp på våldet. Hon tror inte på fler poliser, men heller inte på allmosor.

– Vi från trakten är vana att skapa saker från grunden, det är mycket stolthet i våra hjärtan. Och fett mycket driv. Att organisera gäng, det är mycket som krävs. Men det är inrotat i en att det är vi mot systemet, fuck socialen, fuck polisen, fuck sjukhus, fuck allting, för vi tror att systemet vill oss illa. Att någon annan ska säga sanningen om vår verklighet, det är en väldigt tuff tablett att svälja.

Samtidigt: Det är ett fattigt kungarike att vara kung i, som Faysa själv skriver. Kanske kan hennes bok hjälpa, säger hon. Fler perspektiv på hur verkligheten faktiskt ser ut. Även om hela Rinkeby egentligen består av rädda ungar.

– Nu fattar jag att de beväpnade tuffa killarna behövde en kram från deras pappa. Det är inte lätt, men det finns hjälp om du bestämmer dig för att ta den. Nu, jag tycker om mitt liv. Om du äter hat varje dag, det är svårt att sprida kärlek och glädje. Klart som fan mina vapen är laddade med ilska. Världen är orättvis. Men den första lösningen är du. Lös dig själv.

Främst hoppas hon vara en förebild för kvinnorna. Visa att man kan ha hennes hudfärg, strikta bröder, bära slöja, växa upp i kriminalitet och ändå trampa upp sin egen stig. Hon vet att det bor fler Pippi Långstrump i orten.

– Det är så många som inte kunnat tala hela sitt liv, man har så fucking mycket att säga men får inte prata. Om jag hade fått äga min egen röst tror jag inte hade varit kvar så länge. Det är det jag vill säga till kvinnorna. Låt inte några pojkar skrämma dig till att bli tyst. Du har en syster i mig.

Hellre fem minuter på riktigt

Faysa blir plötsligt jättetyst. Egentligen är hon kanske bara vanligt tyst, i ett par sekunder, men det är första gången och känns som en lång paus. Sedan börjar hon skratta.

– Jag är çok hämndlysten. Varje dag jag har brunnit, varje dag jag minns hur vi har blivit utkastade nånstans ifrån eller tillsagda nånting och jag har alltid sagt: ”tjejer, det kommer komma en dag jag kommer skriva en bok om det här, det är inte läge just nu men…”

Faysa skrattar igen, ögonen blir smala streck.

Hur rädd är du?

– Alltså. Vad har inte hänt redan?

Hon slår ut med armarna.

– Man har slagit mig, man har hämtat vapen mot mig, man har stressat mig. Vad kan hända? Att jag dör?

Ja?

– Om det är skrivet för mig, det blir så. Om jag lever fem minuter, hellre jag lever fem minuter på riktigt. Om jag kan göra så att andra kvinnor inte drabbas, wallah, det är chill.