Reportage.

2017-07-09 14:30
  • Bild: Emma Larsson
  • I väntan på att Migrationsverket ska ge sonen Kokobay tillstånd att åka till Sverige går Elsa in i en bubbla. Varje dag går hon till SFI, försöker lära sig de svenska orden, men har svårt för att vara närvarande, svårt att fokusera.  Bild: Emma Larsson
    I väntan på att Migrationsverket ska ge sonen Kokobay tillstånd att åka till Sverige går Elsa in i en bubbla. Varje dag går hon till SFI, försöker lära sig de svenska orden, men har svårt för att vara närvarande, svårt att fokusera.
  • För 6-åriga Layan existerar mamma Jihad enbart på den platta mobilskärmen. När Jihad lämnade Palestina var Layan bara ett och ett halvt år.  Bild: Emma Larsson
    För 6-åriga Layan existerar mamma Jihad enbart på den platta mobilskärmen. När Jihad lämnade Palestina var Layan bara ett och ett halvt år.

Familjerna som splittrats av den svenska lagen

Elsas son är ensam i ett främmande land. Fadis fru och barn sitter instängda på ett flyktingläger i Turkiet. Jihads familj kan inte ta sig ut från Gaza. ETC har träffat delar av splittrade familjer som väntar på att få vara tillsammans igen.

Det är maj men fortfarande kallt i Stockholm. Några dagar tidigare har det snöat. Men Elsa bryr sig inte om kylan, den berör henne inte. På nätterna sover hon knappt men störs inte heller av oväsendet som ibland förs på andra sidan väggen. Många på det hostel där hon bor är alkoholister eller narkomaner.

Men Elsa stänger in sig på sitt rum. På kvällarna pratar hon med sonen Kokobay. Tio år och ensam, ensam i ett främmande land. Mamma Elsa försöker lugna ner honom. Säga att de snart kommer vara tillsammans.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


– Han är ju ett barn och har svårt att förstå varför han måste vänta. I perioder blir han deprimerad, orolig, slutar att äta, berättar Elsa som kommer från Eritrea, ett land som det senaste decenniet förvandlats till en hårdför diktatur.

I väntan går Elsa in i en bubbla

I Eritrea fängslades Elsa för sin protestantiska tro. När hon släpptes visste hon att hon snart kunde bli fängslad igen och flydde till grannlandet Sudan. Hon lämnade sonen hos sin mamma, hoppades kunna komma tillbaks, att läget i Eritrea skulle bli bättre. Men när pappan till Kokobay, som var inkallad militär, dog i en olycka fick sonen snart komma efter. Framtiden i Eritrea kändes hopplös.

Men i Sudan var förhållandena också svåra, här fanns inte heller någon framtid. Att lämna Kokobay hos en eritreansk familj som hon knappt kände var ett av de svåraste beslut Elsa tagit. Men hon gjorde det för dem båda, för ett bättre liv.

Ensam gjorde hon resan över Medelhavet, en resa hon inte skulle önska sin värsta fiende. På flyktinglägren i Italien pratades det om Sverige. Att det var ett land där hon skulle kunna återförenas med sitt barn. Inte hade hon en aning om att det skulle ta så lång tid. Det var längesen nu som Kokobay var på intervju på Sveriges ambassad i Sudans huvudstad. I varsin del av världen väntar de, mamma Elsa och sonen Kokobay. Väntar på att Migrationsverket ska ge Kokobay tillstånd att åka till Sverige.

Och i väntan går Elsa in i en bubbla. Varje dag går hon till SFI, försöker lära sig de svenska orden, men har svårt för att vara närvarande, svårt att fokusera. Samtidigt bor Kokobay hos den fjärde familjen i ordningen, de är också eritreanska flyktingar i Sudan, på väg någonstans. När de får sina tillstånd undrar de, var ska vi lämna din son? Att via bekanta leta efter ännu en främmande familj tar hårt på Elsa.

– En period tillbringade jag all min vakna tid med att ringa runt och fråga var han kunde bo, vilka som kunde ta hand om honom. Jag kände mig så ofattbart maktlös, kände att jag inte ville leva längre.

Försöker förstå vad Migrationsverket vill

– Jag vill dö, säger Fadi.

Han öppnar köksfönstret, ställer det på glänt. Försöker vädra ur cigarettlukten. Några av de fem andra han bor tillsammans med röker inne. Han torkar av bordet, ber om ursäkt för att det är smutsigt. Det är trångt i tvåan i Stockholmsförorten. Nu är ingen annan hemma. De jobbar skift och träffar sällan varandra. En halv minut senare, när han vrider ur trasan vid diskhon, utbrister han med avtryck.

– Jag ska jobba. Ännu hårdare. Om jag så måste åka tillbaka och hämta dem.

Han berättar att han redan har kollat vad en smugglare skulle ta i betalt för att ta hela familjen till Sverige. Frun och de två barnen, fem och sju år, är kvar på ett flyktingläger i Turkiet, nära Syriens gräns.

Det är en hisnande summa. Hur många månader kommer han behöva slita på lagret, nio timmar om dagen, sju dagar i veckan, för att spara ihop de pengarna? De tyngsta kartongerna är de som innehåller påsar med ris. På natten värker ryggen. Men en värkande rygg är ingenting mot oron, mot maktlösheten, mot väntan. Varje dag loggar Fadi in på Migrationsverket med sitt ärendenummer för att se om han har fått besked. Men alltid samma svar, du måste fortsätta vänta.

Fadi försöker förstå vad Migrationsverket vill. Vad han själv kan göra för att skynda på processen. Tänkte att det var smart av honom att hoppa av den tekniska KY-utbildningen. Arbeta och tjäna pengar istället.

Han har redan ordnat en lägenhet i en mindre stad nära Stockholm, en bostad som följer de riktlinjer som Migrationsverket har satt upp om hur många kvadratmeter som behövs. Har kollat upp vilka skolor som finns i närheten. Förbereder sig. När familjen kommer vill han ha ett hem ordnat. Det har gått mer än fyra år sedan de åkte ifrån hemmet i Aleppo, då utan att förstå att de aldrig skulle komma tillbaks.

– Kanske Sverige inte är för oss ändå, kan han säga. Kanske är det bättre att jag åker tillbaks? Men Turkiet har redan avslagit hans visumansökan två gånger. Var kan familjen återförenas om inte i Sverige?

Det ringer i mobilen. Frun och den minsta pojken vinkar från det lilla rummet på flyktinglägret i Turkiet. Den äldre pojken är arg på honom. Tror att han bara pratar, att han egentligen inte vill ha honom i sitt nya hemland.

”Om några månader är vi tillsammans igen”, sa han till sin fru när han åkte från Turkiet. Tre år och otaliga timmar videosamtal senare vet de fortfarande inte när de kommer röra vid varandra igen.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Läs vidare på nästa sida: Omständigheterna ville annorlunda