BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Många mil bort, vid Götaplatsen i Göteborg samlas, enligt egen utsago, nästan 300 personer för att stödja de som protesterar. Det är första gången som en organisation som kallar sig ”Solidaritetskommitté för Iranska-folkets kamp Göteborg” demonstrerar. Därefter har det blivit ytterligare två manifestationer, där den senaste var inriktat på att stödja motståndet mot slöjtvång i den iranska diktaturen. ETC Göteborg har träffat tre av dem som var med och organiserade manifestationerna.

– Protesterna mot slöjtvånget började samma dag som det infördes. Jag föddes efter att det blev slöjtvång i Iran, men min mamma var en av de första att protestera mot tvånget. Jag tror att en majoritet av kvinnorna i Iran aldrig har accepterat slöjan under alla dessa år, säger Samira Motazedi.

Snart 40-årig diktatur

I år är det 39 år sedan den nya regimen som tog makten efter revolutionen i Iran och införde lagen om slöjtvång. Sedan dess är Iran en hårdför diktatur, som torterar, fängslar och hänger oppositionella, vittnar de tre om.

– Vi kan inte göra något direkt härifrån, men vi kan belysa problemet och dra uppmärksamheten åt deras sak och visa att vi önskar oss att även politiker och partier, och egentligen alla människor, i Sverige ska höja rösten mot det som händer i Iran, säger Banafsheh Neissani.

Demonstrationerna som de anordnat har gett mersmak, säger Ali Fayyazsom som tillsammans med Banafsheh Neissani och Samira Motazedi var med och organiserade dem.

– Vi är nöjda med uppslutningen på demonstrationen och kommer göra fler saker framöver, säger han.

De tre vittnar om att desto fler protester som hålls i Iran, desto fler människor i Sverige kommer på deras stödmanifestationer.

–  Det har en dynamisk effekt, säger Banafsheh Neissani.

Solidariska handlingar

Det är inte första gången som de engagerar sig för att visa solidaritet med motståndsgrupper i Iran. Både Banafsheh Neissani och Ali Fayyaz har bott länge i Sverige, medan  Samira Motazedi kom för några år sedan. De kan berätta om ett långt liv med solidaritetsarbete.

– Vi är med hela tiden. Och så fort det händer något där så går vi ut på gatan och ekar deras röster och deras vilja här, säger  Ali Fayyaz.

– Syftet är att vi ska belysa deras sak och problemen som finns i Iran. Sen tänker vi att när vi belyser det här så visar vi dem att vi bryr oss, det tror vi ger dem värme och kraft att fortsätta. Så det känner att de inte är ensamma, säger Banafsheh Neissani.

Hon säger att hon känner igen situationen från när hon själv protesterade mot regimen i Iran för många år sen.

– När vi protesterade mot den hårda diktaturen önskade vi att folk i resten av världen skulle reagera och stödja oss i vår kamp för frihet, jämlikhet och välstånd. Det ger värme, hopp och kraft att fortsätta, säger Banafsheh Neissani.

Mer än bara slöjan

Protesterna handlar inte bara om slöjan i sig. I stället är det vad den symboliserar som de protesterar emot: Att regimen bestämt att man måste klä sig på ett visst sätt. Det handlar mer om makt än religion, menar de. Samira Motazedi säger att polisen inte verkar tycka det är så viktigt att slöjan bärs på rätt sätt, eftersom det är själva kontrollen som är det viktiga.

– För oss i Iran är slöjan bara ett sätt för regimen att kontrollera kvinnan. Det handlar inte om slöjan i sig. Om du tittar på hur kvinnorna i Iran bär slöjan och jämför med andra länder där kvinnan bär slöja så ser man en tydlig skillnad. Det viktiga i Iran är inte att täcka håret, utan att ha något på ditt huvud för att regeringen vill att du ska ha det, för det är ett sätt för dem att visa att vi kontrollerar dig, säger Samira Motazedi.

Banafsheh Neissani fortsätter:

– Jag tycker att slöjan är en symbol för att trycka ner kvinnorna ännu mer. De kvinnor eller tjejer som kämpar mot slöjan kämpar mot förtrycket. De kämpar för frihet, som bland annat handlar om friheten att välja vad de ska ha på sig.

Fortsatt hoppfulla

Hoppet om att det ska ske en förändring i Iran har inte lämnat dem. Samira Motazedi framhåller att det här är början på en förändring.

– Jag tror på förändring under min livstid, det kommer att hända. Men jag kan inte säga att det kommeratt  förändras efter just den här rörelsen. Men det jag vet är att vad som en gång startats kan inte stoppas, det kan bara gå framåt. Så förändringen har redan börjat.

Ali Fayyaz menar att allt måste förändras. Enligt honom går det inte att få till förbättringar under det rådande systemet.

– Vi tror inte på en reform inom det här systemet. Vi tror inte på någon grupp inom regimen – de alla är samma skit. Inget kommer att förändras så länge mullorna sitter kvar vid makten, utan alla förändringar kommer att ske efter deras fall, säger han.

– Regimen måste störtas, säger Banafsheh Neissani med eftertryck när vi säger hej då.