Ylva Floreman sparade länge lite reklam­material om dokumentären i ett förråd. För några år sedan klippte hon av dekalen, så att det bara står ”Amors bil”, och fäste den på sitt eget fordon.

– Filmen var ett kärleksobjekt som handlar om arbetarklassen, landsbygden och skapandet. Så småningom förstod jag att den handlade om min egen rätt till skapande, som uppväxt i arbetarklass, säger Ylva Floreman.

Är det ett tema som fortfarande är viktigt för dig? 

– Klassklyftorna ökar ju, så klassfrågan är extremt viktig. Jag brukar säga att man kan koka ner allt till fördelningspolitik – vem får vad? Men i mina projekt har jag alltid valt individens utsatthet och förutsättningar. Och oftast de som inte blir hörda. 

Vem som får vad, människors utsatthet – och samhällets bristfälliga kunskap om detta – är också något som ligger till grund för Ylva Floremans senaste arbetsprojekt. I essäboken ”Jag är inte död. Jag är bara gammal” som ges ut av Verbal förlag i slutet av januari riktar hon hård kritik mot sprickorna i den svenska äldreomsorgen. Texten tar avstamp i missförhållanden hon själv fick insyn i när hennes mor och far var sängliggande i flera år, innan de gick bort.

ETC träffar Ylva Floreman i hennes hus i en liten kyrkby på Österlen, strax utanför Ystad. Enstaka snöflingor virvlar ner från himlen men landskapet är vackert grönt och andas fortfarande höst. Här i södra Skåne har hon bott sedan slutet av 1980-talet. I början av samma årtionde arbetade hon i Stockholm, där hon rekryterades som den allra första kvinnan till ETC:s redaktion. Hon var dessutom den första på ETC med en riktig journalistikutbildning.

– Jag arbetade där 1980–1982. ETC var rätt nya då och jag kom in efter att jag hade svarat ironiskt på en lika ironisk annons, där de sökte en kvinnlig medarbetare. Mitt reportage om p-pillrens hormonella påverkan och andra artiklar fick stor genklang i media och hjälpte till att etablera tidningen, säger hon.

Ylva Floreman har också varit vikarierande journalist vid flera andra kvälls- och dagstidningar. Under årens lopp har hon gjort sju kort- och dokumentärfilmer. 

I trappan upp till andra våningens arbetsloft hänger filmaffischer bakom glas och ram. Hon har skrivit en granskade bok om p-piller och en reportagebok om bilkillarna i Dalarna. Ändå känner hon som att den nya essän på sätt och vis är hennes debut. Ämnet har berört henne personligt, inpå bara huden. 

Hennes mor anmärkte själv på orättvisor och slarv inom äldreomsorgen. Först när hennes make behövde extra stöd under sina sista år, och sedan, efter att hon själv blev sängliggande i det egna hemmet. Gång på gång protesterade modern och polisanmälde även bristerna. När problemen oftast ändå inte löstes föll det på dotterns lott att försöka täta till de läckande skotten, som anhörigstöttare.

De ändlösa listorna med punkter som behövde åtgärdas gjorde att Ylva Floreman gick in i väggen. Men hon fortsatte ändå kämpa på, för moderns skull. 

– Jag mådde så dåligt att det knappt går att beskriva, och så behövde jag ändå rodda med äldreomsorgen. Och det är många som har det så här. Man liksom kryper ur sängen, för att på något sätt stötta sin anhöriga, säger hon.

Allt som allt tog det tre år för Ylva Floreman att komma tillbaka från utbrändheten. Syftet med essän är att sätta fingret på hur vanligt det är att anhöriga tvingas ta det här stora ansvaret – och själva riskera sin hälsa – på grund av äldreomsorgens allvarliga brister. 

I boken räknas problem upp som är mycket snarlika olika omständigheter som blivit föremål för medial granskning och politiska debatter under senare år. Ständiga personalutbyten, bristande social interaktion, otillräckliga rörelseaktiviteter och förlamande byråkrati som skapar tragikomiska situationer.

Modern hade en altan i det egna hemmet. Hon fick inte komma ut i friska luften på en hel sommar, eftersom hon inte ansågs ha rätt slags rullstol som hemtjänsten kunde rulla fram henne ett fåtal meter i.

– Jag kände, att det här måste folk få veta. Folk måste få ett inifrånperspektiv. Andra har redan skrivit om ämnet och jag ville fokusera på det hudnära, för att jag dessutom hade så många exempel. Och jag kunde inte ens ta med alla i boken. Till sist skulle det inte framstå som trovärdigt, säger Ylva Floreman.

Plötsligt spatserar husets katt stolt in i vardagsrummet och placerar en ihjälbiten mus på golvet. ETC:s katträdda fotograf drar efter andan. Matte hämtar askspaden vid kaminen och skyfflar upp den lilla tussen, som kastas ut genom entrédörren.

– Nu fick ni en livet-på-landet-miljöbeskrivning! Ibland tar han in dem levande. Det är det enda problemet jag har med möss.

Ylva Floreman älskar att bo i sin lilla by. Naturen börjar utanför dörren och lugnet är påtagligt. Men insynen hon fått i äldreomsorgen har fått henne att själv frukta att bli gammal, eftersom hon då precis som många äldre personer idag vill kunna bo kvar i sitt eget hem. Hon inleder sin bok med att fundera högt över huruvida det skulle kunna gå att installera rullstolsramper till huset, eller inte? Där skriver hon också ett brev till berörda myndigheter: ”Gör inte vad ni vill. Gör vad jag vill. Eller försök åtminstone att inte göra det jag inte vill.” 

Hur har alla dessa brister kunnat uppstå, tänker du, i ett land med ett så välutvecklat välfärdssystem? 

– Jag hade nog inte tänkt så mycket på det innan, som de flesta av oss inte gör förrän vi ställs inför det. Det som förstör allra mest är tidsbristen. Att de som jobbar med de gamla inte får den tid de behöver. Sedan blir de som individer utbrända och ska känna att det är deras eget ansvar att det har blivit så. Det är en samhällssjuka, faktiskt. Äldreomsorgen har låg status trots att de som jobbar där är hjältar varenda jävla dag.

Men Ylva Floreman vill också sätta fingret på det hon kallar för ett förakt för de gamla. En känsla av att de ålderstigna är förbrukade och mindre värda. Hon tror att den känslan har blivit allt starkare i takt med Sveriges modernisering, individualisering och uppdelning av livet i arbete och hemmet. Gamla, som inte längre arbetar eller anses kunna bidra, ses som en börda och förpassas till marginalerna. 

Diskussionen kan tas vidare och även inkludera frågan om den mycket höga graden av digitalisering i Sverige. Om att det inte förs någon debatt om huruvida det är rätt att fasa ut användandet av kontanter i samhället, eller att allt fler växeltelefonister ersätts av talsvars­tjänster? Eller att allt fler samhällsviktiga funktioner görs beroende av Bank-ID, när detta samtidigt är något många gamla finner besvärligt eller rent av omöjligt att hantera. 

Ylva Floremans mor försökte under de sista åren så gott hon kunde använda telefonen för att sköta sina ärenden. Hon ringde regelbundet nummerupplysningen 118 118 för att få fatt i nummer, och kunde vissa månader få en räkning om 2 000 kronor. Hennes månatliga pension var på 9 000 kronor.

– Det är de arbetsföras levnadsvillkor som går först. De som inte hänger med i den hastigheten, de ramlar av. 

Men Ylva Floreman hoppas samtidigt att andra som läser hennes bok kan stämma in i ett gemensamt vrål som uppmanar till förändring och förbättringar, från ledningsnivå i äldreomsorgen ända upp till regeringen. Och kanske har coronapandemins hemska konsekvenser skapat en ny slags jordmån för detta. Under pandemin har många svenskar nekats att få träffa äldre, smittade släktingar, som fått tyna bort helt själva. 

– Det där har nog sårat många människor i vårt samhälle. Innan pandemin hade vi inte hört talas lika mycket om alla äldre som är ensamma och döende.

Ylva Floreman har själv flera förslag på lösningar som kan förbättra de äldres levnadssituation. För tio år sedan skapade hon en uppmärksammad Facebookgrupp för att locka intresse kring kollektivboenden för gamla i Ystad. Efter att ha ställt en fråga i gruppen om hur många som vill att kommunen skapar gemensamhetsboenden fick hon hundra svar, på bara tre dagar.

Varför är inte dagens äldreboenden att betrakta som kollektivboenden? 

– Ett äldreboende är en form av kollektiv, men det är inte självvalt. Kommer du till ett sådant idag är det för att du redan är så dålig att du inte kommer att kunna leva ett liv där. Det finns några äldreboenden som tar emot lite friskare, men de är inte så många längre eftersom det har försvunnit 40 000 boendeplatser. 

– Kollektivboendet innebär att du kan och får vara ensam om du vill, utan att vara beroende av någon. Men du kan gå ut i korridoren och knacka på hos någon, du kan småprata och äta tillsammans. Du kan ha en form av stöd av andra som är i samma ålder! 

Vad skulle behövas för att få makthavarna att ge stöd åt en sådan lösning?

– Att de fattar att detta handlar om dem själva en dag. 

Tre snabba frågor:

Är det svårt att åldras med stolthet, i dagens Sverige?

– Ja. Det är tungt, ungefär som att gå i vatten, på grund av hur omgivningen bemöter en. Antagligen är jag ganska privilegierad eftersom jag inte behöver något stöd, så jag kan åldras med stolthet. Men jag vet inte vad som händer om jag någon dag behöver hjälp.

Fruktar du själv att bli äldre? 

– Jag har absolut blivit rädd. Det har blivit ett slags trauma, eller kalla det ett sår på samhällstilliten. 

Har du funderat på att göra mer film? 

– Ja, jag jobbade på en fabrik i forna Jugo­slavien 1983 för att studera självstyresystemet. 32 år senare åkte jag tillbaka med en filmfotograf, fabriken fanns kvar men var övergiven. Jag vill att filmen skildrar människors arbete med att bygga ett bättre samhälle och sedan demonteringen av hoppet.