Dessförinnan har antalet ihjälskjutna av polis legat stabilt på omkring en person per år. Är det, som polismyndigheten själv uppger, en effekt av ökad befolkning, ökad psykisk ohälsa och fler ingripanden? Eller är det något annat som har hänt?

För två år sedan blev polisforskaren Stefan Holgersson vid Linköpings universitet kontaktad av flera av varandra oberoende polisanställda. De uttryckte en oro för ett framväxande osunt förhållningssätt bland polispersonal, som de befarade kunde medföra att personer riskerade att skadas eller dödas vid ingripanden.

Två år senare har Stefan Holgersson intervjuat över 100 personer, däribland polisanställda, instruktörer och polisstudenter, och genomfört studier av polisens utbildningsinsatser för konflikthantering med mera.

I den färska rapporten ”Sätta hårt mot hårt – En studie av polisens användning av våld och förmåga att hantera konflikter”, växer bilden fram av poliser som drillas i att hantera så kallade ”värsta-scenarier”, som terrorattacker eller pågående dödligt våld, men som inte övar på situationer där kommunikation och deeskalering skulle kunna avvärja ett hot. I den mån fortbildning överhuvudtaget blir av.

Kravet på vidareutbildning i konflikthantering är 48 timmar per år, vilket i sig kan tyckas lite. Men värre är att endast en polisregion (Stockholm) lever upp till denna miniminivå under 2018. I Bergslagen blir det bara 16 timmars fortbildning, vilket framgår av Holgerssons sammanställning.

Efter dödsskjutningen av Erik Torell sa regionpolischef Ulf Johansson så här:

”Men jag vill ändå nämna, av erfarenhet, att mycket svåra beslut i oklara och trängda lägen ibland måste fattas på någon eller några sekunder och att det sker med de ingångsvärden som finns tillgängliga.”

Varför följs aldrig uttalanden som regionpolischefens, av en uttalad ambition att bli bättre på att göra just svåra avvägningar i trängda lägen? I polisens skjutprov ingår inte något moment av att avgöra om det faktiskt är nödvändigt att skjuta, eller om möjligheten att skjuta mot benen, och polisstudenter övar i snitt en gång på mörkerskjutning under sin utbildning, trots att de flesta skjutningar sker under dåliga ljusförhållanden.

En polis som intervjuas i rapporten uppger:

”Min minnesbild är att vi för ett antal år sedan i normalfallet på övningar sköt mot benet och inte bröstet. Nu skjuter man alltid i mitten av tavlan. (…) Muskelminnet är det minne som sitter hårdast och sättet att öva kan givetvis spegla av sig i ett ryggmärgsbeteende under stress.”

Och vilka blir de ingångsvärden, regionpolischefen talar om ovan, som poliserna får med sig in i en konfliktsituation? Flera poliser vittnar om att utbildningarna i polisiär konflikthantering fokuserar nästan uteslutande på ”värsta-scenarier”. Budskapet är framåt, dundra på, oskadliggöra, snarare än att göra taktiska överväganden, kanske backa och tänka om, i stället för att eskalera en situation.

En polis uttrycker att de får mycket lite utbildning i att hantera vardagliga situationer och i stället åker iväg en gång i halvåret och ”övar världskrig”. Holgersson redovisar flera tidsstudier av utbildningstillfällen i polisiär konflikthantering. Vid ett av tillfällena lades en minut på att diskutera kommunikation, vid ett annat 15 sekunder, vid ett tredje ingen alls.

Det är inte främst rättsliga utredningar av den senaste tidens dödsskjutningar vi behöver, särskilt inte som de, om de kommer fram till att inget lagbrott begåtts, tas som intäkt för att alla beslut som togs var rätt.

Det som krävs är en haverikommission av hela kedjan – utbildning, arbetsvillkor, personalkultur och metoder – om polismyndigheten ska lyckas bryta denna sorgliga trend.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.