– Jag är så trött, men jag njuter av varje stund. Jag är så lyckligt lottad just nu. Det här ska jag leva på sedan när det kommer perioder utan jobb, säger Parwin Hoseinia.
Det är som en av kvinnorna i pjäsen Befrielsefronten vi kan se henne just nu. Och snart också i länsteaterns nästa uppsättning, Boxaren.
– När jag hörde att teatern ska göra Boxaren så kände jag att jag bara måste få vara med. Jag googlade och läste allt om Johan Trollman som pjäsen handlar om. Jag blev som besatt.
Johan Trollman var en framgångsrik boxare i 30-talets Tyskland. Han var publikens favorit. En entertainer. Men nazisternas grepp om Tyskland hårdnade och då passade det sig inte att en zigenare, en rom, vann mästerskapstitlarna. Han hade ju inte vare sig arisk bakgrund eller en arisk stil i ringen. Men Johan Trollman lät sig inte kuvas. Han gjorde uppror.
– Det är så himla starkt det han gör. Han vägrar låta sin hudfärg avgöra vad han ska få göra. Jag sitter verkligen på repen och bara ryser, säger Parwin Hoseinia.
Båda de här pjäserna som hon är aktuell med nu betyder mycket för henne. De handlar på olika sätt om att inte begränsas av sitt öde, att ta kontrollen, att stå upp när mörka krafter vill kuva en. Och på många sätt är det också en historia om Parwin Hoseinias eget liv. Hon föddes i Iran som dotter till två politiskt aktiva föräldrar. Redan när hon var några månader gammal tvingades familjen att fly till Irak. När konflikterna i området eskalerade under 80-talet tog hennes föräldrar beslutet att skicka bort henne.
– Tillsammans med hundratals andra barn sattes jag på en buss. Jag minns att vi gömde oss. Jag minns en båthytt och att vi var tvungna att vara tysta för att inte upptäckas. Jag minns att jag skulle låtsas att en annan äldre flicka var min syster, berättar Parwin.
”En idé om att alla barn är allas barn”
Hon hamnade i Sverige. Bodde en tid tillsammans med andra barn i ett stort hus i Märsta tills en familj plötsligt kom dit en dag och sade att hon skulle bo hos dem.
– De var också från Iran. De hade flytt själva. Någonstans fanns en idé om att alla barn är allas barn och trots att de själva hade det tufft så skulle de hjälpa till.
Parwin hamnade i Brickebacken i Örebro. Hon älskade det. Hon har minnen av blommor, gungor och massor av barn. Den tiden var en lycklig tid även om hon minns att hon blev rädd vid ljud av flygplan och av människor i uniform. Ungefär en gång i halvåret ringde hennes biologiska föräldrar från Irak.
– Ibland ringde de mitt i natten och jag blev väckt för att prata med dem. Det var så overkligt. De frågade om mitt hår hade växt, hur jag hade det i skolan. Hela tiden sade de att nästa år ses vi. Jag trodde länge på det. Först drömde jag om hur det skulle bli. Men efter hand som åren gick blev tanken mer och mer skrämmande.
När hon var elva år fick hon möta sin pappa igen. Han hade då lyckats lämna Irak och tagit sig till Australien. Nu kunde han resa till sin dotter i Sverige. På T-centralen i Stockholm stod en liten Parwin och fick se den man hon inte hade sett på sju år.
– Det var som en film. Vi sprang mot varandra, kramade varandra och grät. Men det var inte bara glädje. Det var så konstigt och förvirrat. Och bakom mig stod den familj jag hade levt med så länge och tittade på.
Mer och mer kaotisk tillvaro
Parwins pappa ville att hon skulle följa med honom. Men Parwin tvekade.
– Det går inte att bara flytta på ett barn så där från en dag till en annan.
Pappan åkte hem utan henne och Parwins tillvaro blev mer och mer kaotisk. Fosterföräldrarna skilde sig. Parwin började vara ute på nätterna i Hässelby där hon då bodde. Hon hade ingen struktur. Konflikterna med familjen ökade. Tills hennes fostermamma en dag sade upp kontraktet med socialen. Parwin skulle inte bo där längre.
I stället hamnade hon i ett jourhem i Asker utanför Örebro.
– Jag kom från förorten och skulle plötsligt bo på landet. Jag tittade i skolkatalogen från Odensbacken där jag skulle gå och såg bara en enda elev som såg ut som jag och inte som alla andra. Där kan jag inte gå, tänkte jag.
Den nya tillvaron blev aldrig riktigt bra. En dag bestämde hon sig helt enkelt för att inte åka hem.
– Jag ringde soc och sade: Jag går inte hem i dag.
”Ville satsa på mig själv”
Parwin hamnade på ett öppet ungdomshem. Och det var det bästa som kunde hända.
– Jag kände att jag inte ville känna mig skyldig något längre. Jag ville satsa på mig själv. Och nu kunde jag äntligen börja dansa. Det hade jag drömt om ända sedan jag var liten. När de sade till mig på hemmet att jag själv fick välja fritidsaktivitet så var det värsta himmelriket.
Sökte till balettakademin
Hon började på det estetiska programmet på Risbergska.
– Jag kunde inte ett skit. Jag hade typ tittat på MTV och lärt mig steg på det sättet. När vi skulle dansa modernt och balett fattade jag ingenting. Men jag gav mig inte. Och sedan upptäckte jag att jag kunde sjunga också.
I trean sökte hon till balettakademin och kom in på första försöket. Efter fem år i skolan började jobben komma. Först inom show och musikal. Hon kom tillbaka till Örebro som artist i Hjalmarrevyerna. Sedan hittade hon till länsteatern och fick prova en annan sida av sig själv. Den mer allvarliga. Den politiska.
Och i somras, efter 25 långa år, fick Parwin Hosseini träffa sin mamma igen. I Albanien där mamman bor nu.
– Jag har längtat efter det hela livet. Det var något som behövde göras. Men det var så konstigt. Där kom den här kvinnan som jag kände igen men som jag ändå inte känner. Och jag kan aldrig vara den dotter som hon förväntar sig. Jag kan inte ändra någonting. Kanske hade det blivit annorlunda om de hade kommit hit och bott här. Men vem vet vad som hade hänt.
”Måste göra det man är rädd för”
Parwin säger att hon inte behöver dem längre, vare sig sin mamma eller sin pappa. Det blev som det blev. Och det är inte hennes fel. Men hon vet hur det är att komma som ett ensamt barn till ett land. En erfarenhet hon använder i dag när hon har blivit god man åt en pojke från Afghanistan.
– Jag får ta det bit för bit. Jag lär mig på vägen. Och även om jag är rädd för att inte räcka till så gör jag det. Man måste göra det man är rädd för ibland. Så tänker jag, om alla bara hjälpte till lite, det behöver inte vara stora grejer, så skulle det lösa sig. Måste helvetet inträffa först innan man börjar hjälpa? Måste man själv få cancer innan man börjar jobba mot cancer? Måste man själv vara ensamkommande för att förstå hur svårt det kan vara? Jag tror inte det. Vi kan göra något nu, så behöver inte helvetet upprepa sig.
