En vildvuxen vän och språkälskare

Einar kunde vara vildvuxen och jobbig och det gick alltid tusen rykten om hans framfart. De flesta av dem var överdrifter och när yrkespersonen Einar gav till sig till känna var den en ganska sträng lärare som med blyertspennan i hand ordnade mer eller mindre slarviga texter. Einar kunde skälla och bråka om hur saker skulle stavas och visste vad han pratade om.

– Fascism stavas inte facsism eftersom det kommer för det latinska ordet för spö eller piska fasces. Det är därför som fascister använder sig av spöknippen som symbol Av kärvar. Nu vet du det också…

– Skriv inte ”vi” när du menar ”jag” i dina texter.

– Vet du att den enda som kan skriva ”vi” om sig själv är kungen! Det kallas för pluralis
majetstatis. Men du kanske tror att du är kung! Tro inte att du är kung.

Samtal med Einar Heckscher blev sällan tråkiga. De var vindlande resor upp och ner för berg och ibland rakt ner i avloppet. Högt och lågt blandades till bländande flaggspel och kanonader av kinapuffar, hästgnägg och knattrande smatterband.

Det smittade av sig på redaktionen. Det skapade en språklig medvetenhet. Det låter kanske pretentiöst men att skriva handlar ju hela tiden att ladda orden med mening. Einar brydde sig om tidningen och de texter han korrekturläste. Han kunde vara väldigt tyst för att plötsligt skrika till:

– Det här går bara inte att trycka! Så här går det inte att skriva!

Det gav anledning för Einar att framföra små ironiska imitationer, varvid texterna vanligtvis skrevs om och Einar fick som han ville.

Einar ville att saltet i språket skulle behålla sin kraft. Det var det som han var mest noga med.

Einar var också översättare och introducerade flera författare för en svensk publik. Charles Bukowski är en. En annan är John Kennedy Toole som skrev Dumskallarnas sammansvärjning eller William S. Burroughs.

ETC:s förlag gav också ut en diktsamling av Einar Heckscher som heter Minnen från tivoli.