Kommentar/Göran Greider.

2021-07-07 15:00
Bild: Dagens ETC, Stefan Jerrevång/ TT
Puffetikett
Dagens ETC

En väckarklocka har ringt i högerlandet Sverige

Hur det än går i höst med ett mycket knöligt budgetarbete så har Socialdemokratin nu tvingats till en punkt där partiet måste påbörja arbetet med att återfinna sig självt, sina rötter och sin idépolitiska framtid. Annars väntar självutplåning, så som skett på andra håll i Europa, skriver Göran Greider.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Stefan Löfven tolereras som statsminister och regeringsbildare. Det stod klart på onsdagseftermiddagen. Men det är just det där ordet: Löfven tolereras. Inget stort jubel uppstiger ur det faktum att den socialdemokratiske partiordföranden återinstalleras som statsminister; känslan på den rödgröna kanten är på sin höjd tillfällig lättnad – och på den blåbruna besvikelse.

Var hela denna regeringskris värd något eller innebar den bara trassel och inget mer? Mitt svar är: Ja, denna kris har ett värde. För det första stoppades de planer på en bostadspolitik som skulle ha öppnat för marknadshyror. Det är i sig oerhört viktigt. Bostadspolitik rör miljoner människor och borde vara en självklar del av allt progressivt välfärdstänkande, vilket inte varit fallet på årtionden. Vänsterpartiets röda linje vid punkt 44 i Januariavtalet borde från första början varit en röd linje för hela arbetarrörelsen. Men det är mer än så det handlar om: stoppandet av marknadshyror markerar ett avgörande brott med hela det nyliberala paradigmet. En väckarklocka har ringt i högerlandet Sverige. Och när Löfvenregeringen föll uppdagades för många plötsligt Centerpartiets oresonligt nyliberala identitet – det gäller i vart fall dess ledning, vanliga centerväljare är inte lika dogmatiska. 

Regeringskrisen har irriterat s-ledning och s-kommentatorer till den milda grad och det har varit sura uppstötningar över hela linjen. Löfven själv gick omedelbart efter att riksdagen fällde honom till förbittrat angrepp på Vänsterpartiet, trots att många av hans egna väljare säkerligen ogillade vad de då hörde.  

Hur det än går i höst med ett mycket knöligt budgetarbete så har Socialdemokratin nu tvingats till en punkt där partiet måste påbörja arbetet med att återfinna sig självt, sina rötter och sin idépolitiska framtid. Annars väntar självutplåning, så som skett på andra håll i Europa. Kompromisser är nödvändiga i den oklara och röriga parlamentariska läget i riksdagen, men misstaget S-ledningen begått är att upphöja dessa kompromisser till övertygelser. Det är helt klart att Löfvens stora misstag varit att värdera samarbetet med Centern och Liberalerna så högt att den egna idépolitiken hamnat i skuggan. Nooshi Dadgostars Almedalstal innebar att V helt enkelt flyttade in i det socialdemokratiska tomrum som uppstått.

En ny Löfvenregering blir ytterligt svag. Om regeringen får ihop en budget som släpps igenom kommer den att vara blek och full av motstridiga förslag. Det år som återstår till valet måste S helt enkelt ägna sig åt politisk rehabilitering. Alla ideologiska och interndemokratiska muskler har liksom förtvinat. Jag menar därför att den kris som Vänsterpartiet utlöste var och är hälsosam: Status quo hade inneburit borttynande för det största partiet inom den breda arbetarrörelsen.