En väckarklocka har ringt i högerlandet Sverige

Stefan Löfven tolereras som statsminister och regeringsbildare. Det stod klart på onsdagseftermiddagen. Men det är just det där ordet: Löfven tolereras. Inget stort jubel uppstiger ur det faktum att den socialdemokratiske partiordföranden återinstalleras som statsminister; känslan på den rödgröna kanten är på sin höjd tillfällig lättnad – och på den blåbruna besvikelse.

Var hela denna regeringskris värd något eller innebar den bara trassel och inget mer? Mitt svar är: Ja, denna kris har ett värde. För det första stoppades de planer på en bostadspolitik som skulle ha öppnat för marknadshyror. Det är i sig oerhört viktigt. Bostadspolitik rör miljoner människor och borde vara en självklar del av allt progressivt välfärdstänkande, vilket inte varit fallet på årtionden. Vänsterpartiets röda linje vid punkt 44 i Januariavtalet borde från första början varit en röd linje för hela arbetarrörelsen. Men det är mer än så det handlar om: stoppandet av marknadshyror markerar ett avgörande brott med hela det nyliberala paradigmet. En väckarklocka har ringt i högerlandet Sverige. Och när Löfvenregeringen föll uppdagades för många plötsligt Centerpartiets oresonligt nyliberala identitet – det gäller i vart fall dess ledning, vanliga centerväljare är inte lika dogmatiska.