En osäker framtid för hundratals utan eget boende

– Här börjar kännas som i ett fängelse, säger Hurun Abdinasir.

På en regnvåt grusgång framför en barackliknande huslänga står en grupp unga män och småpratar. Några av dem har bott här på Tjörnbropark i nästan två år, andra i några veckor. Semir Gutic kom hit för sju månader sedan. Han är uppväxt i Monte Negro men har sedan bott flera år i Kanada, där hans familj fortfarande är. Nu hoppas han få stanna i Sverige.

– Sverige är ett väldigt bra land, jag skulle hellre bo på Tjörnbropark hela livet än att åka tillbaka till Monte Negro. Men jag vet inte om jag kommer att få stanna, säger han.

Flera av de andra i sällskapet håller med. De trivs på Tjörnbropark. Men samtidigt väntar de på att få komma någon annanstans. Till ett hem som är permanent. 

Orolig och sover dåligt

Evalol Canaj, 24, från Albanien har varit i Sverige i två till tre månader och väntar också på besked om uppehållstillstånd. Han är orolig och säger att han sover dåligt på nätterna.

– Det enda jag funderar på är om jag ska få stanna i Sverige eller inte, säger han. 

I backen upp till en annan huslänga träffar vi 65-årige Hurun Abdinasir. Han är inte lika nöjd som hans yngre kamrater. Han kommer från Somalia och fick uppehållstillstånd för snart ett år sedan. Ändå är han kvar i det tillfälliga boendet på Tjörn.

­– Jag har blivit lovad en lägenhet flera gånger och skickats runt mellan olika personer, men ändå har ingenting hänt. Jag behöver inget stort, men jag behöver en lägenhet som ligger närmre affärer och sjukvård, säger han.

Hoppas på bostad

Hurun Abdinasir har diabetes och krigsskador som behöver tas om hand. Nu hoppas han på en riktig bostad efter nyår.

– Här börjar kännas som i ett fängelse. Vi har inte haft tv och internet på en vecka, jag vill in till en stad nu så snart som möjligt, säger han.

För familjen Alwakede från Syrien ser situationen liknande ut. Ismail, Fatma och deras två barn, Rami, 5 år och Rama, 16, har bott på anläggningen i drygt sju månader, och vill inget hellre än att flytta, men de har ingenstans att ta vägen. De har permanent uppehållstillstånd, men hittills har det varit omöjligt att få hjälp med en lägenhet, trots att båda barnen är funktionshindrade och skulle behöva ett mer stabilt boende, helst nära ett sjukhus. I dag äts en stor del av familjens hushållskassa upp av sjukhusresor.

– Vi måste åka taxi för att ta oss till sjukhuset, det blir mycket pengar med tanke på att vi ofta gör flera sjukhusbesök i veckan, säger Fatma.

Karin Annebäck, Stina Berglund