Kommentar / Gunnar Wesslén.

2020-05-10 21:32
Bild: Dagens ETC / Johanna Norin/TT
Puffetikett
Dagens ETC

En första början är att be alla drabbade om ursäkt

Forskare, personal och anhöriga har länge varnat för att Sveriges äldreboende har allvarliga brister. Nu klarar de inte av att hantera pandemin. Men alla försöker minimera sin egen del i detta svek mot Sveriges äldre. Det ska vi inte acceptera.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Pressträffarna klockan två varje vardag utvecklas alltmer till en olustig cirkus där Sveriges myndigheter berättar hur väl de hanterar situationen. Och visst är det mycket som görs bra, men det finns också många exempel på hur utbrottet av corona misskötts – något man vägrar ta ansvar för.

När man från alla inblandade myndigheter berättar om äldrevården i Sverige och ett katastrofalt facit i form av smittade och döda, går historieskrivningen ut på att det har blivit mycket bättre nu. Varför inte be förbehållslöst om ursäkt för att beredskapen vad gäller äldrevården var så obefintlig att nära hälften av alla drygt 3 000 döda i Sverige blivit smittade i ett äldreboende.

Hörnsten i strategin

Den urusla kvaliteten på svenska äldreboenden var ingen överraskning, det här kände alla till. Forskare, personal och anhöriga har varnat för detta i många år, men inför döva öron. Pengar behövdes sparas.

Till och med under den pågående pandemin visar undersökningar att 30 procent av boenden inte upprätthållit baskrav på hygien, trots alla uppmaningar om att alla måste tvätta händer med mera.
Här måste också Folkhälsomyndigheten och dess ledning ta på sig ansvar även om man inte har med driften av äldreomsorgen att göra. Folkhälsomyndighetens ledning bestämde sig för en strategi, där en rad åtgärder skulle bromsa smittspridningen även om samhället inte stängdes ned. En hörnsten i denna strategi var att de gamla och sköra skulle skyddas genom särskilda åtgärder. Garanten för detta var kommunernas äldreomsorg.

Tegnell borde ha vetat

Folkhälsomyndigheten borde ha vetat, eller åtminstone noga undersökt, om äldreomsorgen var mogen att axla detta ansvar. Det visade sig snabbt, av många olika anledningar, att denna omsorg hade sådana brister att den inte klarade av att skydda sina ”brukare”.

Forskare med lång erfarenhet av statusen inom äldreomsorgen har länge berättat om bristerna och deras slutsats är att Anders Tegnell och de andra inte visste hur illa det var, heller inte kontrollerade status, eftersom verksamheten inte ligger direkt under deras ansvar.

När man sedan hör Socialstyrelsen ursäkta sig med att man inte hade i uppdrag att skaffa fram resurser till äldreboendena innan så bestämdes i mars…  Då glömmer Socialstyrelsen att nämna att man tillsammans med Inspektionen för vård och omsorg (IVO) redan hade uppdraget att säkerställa att äldreomsorgen lever upp till bestämda regler.

Kräver inte ens skydd

Sveriges kommuner och regioner (SKR) är genom sina medlemmar kommunerna ansvarigt för äldreomsorgen. Under decennier har pengar sparats, arbetsvillkoren är usla för medarbetarna och vårdkompetensen låg. Ber då SKR och kommunerna om förlåtelse för att de misslyckats och att idag över 1 400 människor har dött?
Inte alls. Istället ger man sig in i en strid tillsammans med andra myndigheter för begränsa tillgången till ansiktsskydd och visir för de som ska arbeta nära de smittade eller de misstänkt smittade. Det ska inte behövas, säger man.

Sedan lyckas man få en överenskommelse med Folkhälsomyndigheten så att rekommendationen till den redan hårt drabbade och prövade personalens arbetsgivare är att det inte är förbjudet att ge ansiktsskydd och visir, men att beslut ska tas lokalt.  Vad betyder det? Inte förbjudet men ingen rekommendation.

Så var det tidigare också. Vem som egentligen ska bestämma är också oklart, det mesta lutar åt att det är de enskilda boendena som får ta beslutet. Tack vare valfriheten finns det bara i Stockholm uppemot ett 70-tal olika, privata utförare. Ska var och en av dem besluta vilket skydd deras personal ska ha?

Ekonomin som styr?

SKR:s representant Emma Spak var förra veckan mycket glad för att Folkhälsomyndigheten kom med vad hon kallade en uppdaterad rekommendation, men mest glad var hon nog för att den inte var bindande. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att misstänka att SKR och andra vårdgivare av ekonomiska skäl vill begränsa skyddsutrustningen till personalen.

De mest fantastiska skäl till detta ges också, som till exempel att om personalen får ansiktsskydd och visir kanske de börjar slarva med övrig hygien för att de känner sig alltför säkra. Tänk om man använde den logiken i andra sammanhang också: Förbjud bilbälten, risken är överhängande att bilföraren blir så trygg att hen inte bryr sig om hur hen kör.

Naturligtvis finns inget vetenskapligt stöd för ett sådant resonemang.

Rimligtvis måste det vara bäst för alla parter att personalen och därigenom också de äldre känner sig trygga i det arbete som utförs. Bättre med ett munskydd för mycket än ett för lite.