Det kan vara dyrt att studera på folkhögskola. Undervisningen ska vara gratis, däremot får skolorna ta ut avgift för exempelvis undervisningsmaterial och studieresor.
– Till skillnad från grundskolan behöver inte hela utbildningen vara kostnadsfri. Däremot är det en tolkningsfråga vad som ingår i just undervisning, säger Signild Håkansson på Folkbildningsrådet.

Storleken på avgifterna varierar från någon hundralapp i månaden till flera tusen. En av de dyraste utbildningarna i länet är journalistlinjen på Södra Vätterbygdens folkhögskola (SVF) i Jönköping, där materialavgiften är 3 000–6 000 kronor om året. Eleverna uppmanas dessutom att köpa en dator för 12 000–14 000 kronor, samt programvara för över tusenlappen.

Peter Johnson, linjeledare på journalistlinjen, vill inte uttala sig om avgifterna utan hänvisar till skolledningen. Han bekräftar dock att inköpet av en sådan dator är ett krav, om man inte redan äger en motsvarande dator. Journaliststudenten Oliver Beckman är kritisk:
– Det borde finnas något annat sätt att lösa det på. Jag har använt programmet två, tre gånger hittills, säger Oliver Beckman, som går första året på journalistlinjen.

Obligatorisk fika

Han menar att det främst är TV-redigering som kräver en sådan dator, vilket utgör en bråkdel av undervisningen för dem som inte väljer TV som inriktning.
En annan avgift som irriterar är serviceavgiften på 86 kronor i veckan, som främst går till förmiddagsfika måndag till torsdag. En obetydlig summa kan tyckas, men en principsak menar elever som SmF talat med.
– Det är inte rätt att de som aldrig fikar ska betala, säger Melinda Kåremalm och får medhåll av Josefine Koca:
– För oss som inte tar studielån är 400 kronor i månaden väldigt mycket.

För några år sedan uppmärksammades frågan om avgifter på folkhögskolor. Folkbildningsrådet gjorde då en kartläggning för att undersöka om riktlinjerna borde förtydligas. Sedan dess har inte mycket hänt, förutom att riktlinjerna blivit något tydligare, exempelvis får man inte ta betalt för elevvård eller tillgång till bibliotek.

Folkhögskolorna får i princip ta ut vilken avgift som helst, så länge undervisningen är kostnadsfri och avgiften motsvaras av faktiska kostnader. Signild Håkansson från Folkbildningsrådet betonar att det viktigaste är att informationen från skolan är tydlig: Att den som söker vet i förväg vad som kostar.

Otydlig information

När läsåret är påbörjat har skolan en plikt att informera, säger Signild Håkansson.
– Deltagarna ska på begäran få ta del av en specifikation så att de kan ställa sig frågan: ”Får vi verkligen material som motsvarar kostnaden?”
Det är i första hand elevernas ansvar att kolla upp så att avgifterna är skäliga. Men om de misstänker att avgifterna är olagliga kan de ta kontakt med Folkbildningsrådet. För själva undervisningen får folkhögskolorna statsbidrag, men om skolan tar ut oskäliga avgifter kan statsbidraget dras in, men det händer ytterst sällan, menar Signild Håkansson.
– När vi får klagomål från elever ställer vi frågor till skolan och då brukar de bli tydligare med sin information eller så förändrar de avgifterna. Jag bedömer att vi får mindre frågor om avgifter i dag och det kan bero på att skolorna har blivit bättre på att informera.

När de studerande på journalistlinjen på Södra Vätterbygdens folkhögskola bad om att få en specifikation på vart avgifterna går fick de vänta två månader och informationen de fick var otydlig, menar Melinda Kåremalm:
– Vi vet inte vad vi betalar för, så det är svårt att klaga.
Om skolledningen inte lyssnar på klagomålen från eleverna finns det andra vägar, menar Signild Håkansson:
– Om deltagare har kritik mot avgifter och inte får det klarlagt av skolledningen så ska de vända sig till skolans styrelse.
SmF har utan framgång sökt ekonomiansvarig på SVF.

Hanna Eklöf