”Det är födelsetalen. Det är födelsetalen. Det är födelsetalen.”
Med de orden inledde Brenton Harrison Tarrant det manifest som publicerades på internet bara minuter innan han klev ur sin bil och kallblodigt massakrerade 51 människor och skadade 40 andra i nyazeeländska Christchurch i mars 2019.
Med samma ord sällade han sig därmed till en rad terrorister från extremhögern som sedan 2011, inspirerade av Anders Behring Breiviks massmord på norska Utøya, rättfärdigat sina dåd med konspirationsteorin att det pågår ett folkutbyte där ”icke vita” håller på att invadera och ersätta den vita befolkningen i västvärlden.
Senast i raden är Patrick Crusius, mannen som driven av hat mot latinamerikaner och deras ”invasion söderifrån” i augusti i år gick in på en Walmartbutik i El Paso, USA, och sköt ihjäl 22 människor och skadade 24.
”Det är de som bär skulden till det här”, skrev han i ett eget manifest. ”Inte jag”.
Roman blir startskott
Teorin om en hotad vit ras är inte ny. Först ut var Jean Raspail i romanen ”Le Camp des Saints” från 1973, ett standardverk inom vit makt-rörelsen. I boken tecknar Raspail en dystopisk framtid där västvärlden går under på grund av en ”flodvåg” av migranter från tredje världen.
Men samtidigt som Breivik, Tarrant, Crusius och andra utan tvekan drivits av ett urskillningslöst, rasistiskt hat har många av dem också haft ett annat, mål i sikte – att rädda världen undan den ekologiska katastrof de såg närma sig, en katastrof de anser att världens fattiga ”icke-vita” bär skulden för genom sitt utnyttjande av naturresurser, som därmed är ett hot som terroristerna tagit på sig att undanröja.
Från miljöaktivisthåll finns en reflex att tona ned denna perverterade variant av ekologisk omsorg hos så kallade ”ekofascister” (en term som – med tillägget ”etnonationalist” – massmördaren i Christchurch etiketterade sig själv med).
”Hat letar alltid efter en möjlighet att gripa tag i något. Det är därför de utnyttjar det här ekologiska språket och försöker stöpa om det”, förklarade Mustafa Santiago Ali, vice ordförande för amerikanska National Wildlife Federation, för Washington Post efter dådet i El Paso.
Historiska rötter
Sociologen Göran Dahl hävdar å sin sida att ekofascisternas vurm för miljön inte alls är en ytlig, grön fernissa att maskera sitt hat med. Banden mellan extrem nationalism och ekologism går långt tillbaka i tiden, till tyskt 1800-tal och romantiska författare som Ernst Moritz Arndt och Wilhelm Heinrich Riehl.
”Vi måste rädda skogen, inte bara för att våra ugnar inte ska svalna, men också för att pulsen hos vårt folk ska fortsätta att slå varmt och glädjefullt, så att Tyskland kvarstår tyskt”, skaldade svulstigt den senare av dem i ett uttryck för tidens anda.
Denna syntes mellan nationalism och naturalism inspirerade rörelser som Völkische Bewegung och Wandervogel, där tidens ungdom revolterade mot det moderna och i stället drömde sig tillbaka till en romantisk och inbillat ”renare”, lantlig tillvaro, befolkad av etniska likar, inte sällan med inslag av nationalism och antisemitism.
Mot slutet av seklet myntades Blut und Boden, blod och jord, ett slagord lastat med rasism, romantisk nationalism, politisk konservatism och ekologism, för att sammanfatta det inbillade symbiotiska bandet mellan folket och nationen. Och några år före nazisternas maktövertagande såg Richard Walther Darré, tysk jordbruksminister och en av Nazitysklands främsta ideologer, till att slagordet fick fäste i det allmänna medvetandet samtidigt som det införlivades i nazismens nervsystem.
Filosofin blev ett tveeggat svärd. Å ena sidan ledde nazisternas vördnad för naturen till både stöd för organiskt lantbruk och dåtidens skarpaste miljöskyddslagar, å den andra till övertygelsen om att Tysklands alla problem kunde lösas genom selektiv fortplantning och om den tyska rasens rätt till Lebensraum på de slaviska folkens bekostnad. In på banan trädde alltså rasbiologi och territoriell expansion. Och ett steg bort, via tidens rådande syn på judar som rotlösa och urbana, motsatsen till det tyska lantliga idealet, väntade Förintelsen.
Levande ideologi
Patrick Crusius, Brenton Harrison Tarrant och Anders Behring Breivik må vara de ekofascister som via sina dåd gjort mest väsen ifrån sig, men de agerade inte i ett vakuum med arkiverad historia som enda ryggstöd.
Ett av ekofascismens färgstarkare namn är 87-årige Pentti Linkola, finsk djupekolog, förespråkare av det totalitära samhället – en upplyst despot är nämligen enda vägen bort från kapitalismens överutnyttjande av naturresurser – och av uppfattningen att ”undermåliga” människor inte ska ha rätt att skaffa barn.
En annan är numera avlidne Garrett Hardin, amerikansk ekolog och av människorättsorganisationen Southern Poverty Law Center klassificerad som vit makt-förespråkare och kvasifascistisk etnonationalist. I en essä från 1974 argumenterar han för ”livbåtsetik”: nödställda (rika länder) i livbåtar kan endast överleva om de som ligger i vattnet (de fattiga länderna) hindras från att kliva ombord. Om dessa sistnämnda har Pentti Linkola för övrigt sagt att deras händer bör huggas av när de försöker.
Röster att frukta
Det finns fler, både levande och döda. Men det är kanske inte ekofascismens intelligentia som i första hand bör ringas in, utan de potentiella fotsoldaterna, de som kan tänkas följa i Crusius, Tarrants och Breiviks fotspår.
I USA finns till exempel Pine Tree Gang, en löst sammansatt grupp – närmast en subkultur – teknikfientliga ekofascister, antiglobalister och etnonationalister som otåligt väntar på civilisationens undergång så att de kan skapa sin kritvita stat Cascadia och börja om från noll. Hur många som ingår i gruppen är oklart. Deras estetik är däremot talande. På bilder poserar de inte sällan med höghastighetsvapen, militär utstyrsel och rånarluvor.
Från Pine Tree Gang och andra ekofascistiska grupperingar fortsätter förgreningarna till nynazistiska terrororganisationer eller nätverk som The Base, vars primära syfte är att förbereda sig för ett kommande raskrig, men som via sin retorik också uppmanar till bildande av terrorceller och enskilda våldsdåd.
Med andra ord är frågan med största sannolikhet inte om, utan när nästa attack kommer. Och vilka som blir måltavla, åtminstone om gärningsmannen visar sig vara anhängare till ekofascismen, behövs ingen spåkula för att lista ut. Det blir de som inte bara redan är offer i världens hårdnande kamp om resurser, utan som också bidragit minst till att klimatet spårar ur.
Detta medan de rika i väst lever fyra, fem, sex gånger över sitt ekologiska saldo och dessutom äger de multinationella företag som mest av allt bidrar till utsläpp av växthusgaser, bedriver rovdrift på naturresurser och genom sin verksamhet bär det största ansvaret för dagens klimatkris.
