Det nya grågröna miljöpartiet

Jag minns ett parti som inte för så länge sen rymde många strömningar, skilda världsbilder, hårda kritiker och lojalister, fogliga och olydiga och gråa pragmatiker sida vid sida med idealister och jag minns att det var ett levande parti. Det liknade ett enormt träd, där trädkronan var exakt lika stor som rotsystemet. Sedan blev det i det där partiet allt viktigare med enighet till varje pris och enigheten kom alltmer att definieras uppifrån, inte nedifrån, och avvikarna, kritikerna, de annorlunda började troppa av. Gren efter gren miste sina löv, torkade och bröts av i vinden. Till slut såg det kalt och ganska ensamt ut. Och när trädkronan krympte, ja då krympte också rotsystemet.

Jag beskriver alltså det socialdemokratiska partiet. Före nittiotalskrisen var det ett oerhört brett parti. Medlemmar som liknade det som brukar kallas ”vanligt folk” gnuggades förvånansvärt ofta mot partiets högsta företrädare. Men i takt med EU- och EMU-omröstningar, åtstramningspaket och privatiseringsideologier, kunde en massa små insekter inte längre vandra uppåt i det där trädet och de som var högst upp vågade sig alltmer sällan ner på den allt klenare stammen. Och nu susar det rätt ensamt i trädkronan: 29 procent istället för 40.