Det kan jämföras med 148 000 tio år tidigare. ATP-systemet var en av arbetarrörelsens största segrar, men när det ersattes av det nya pensionssystemet återgick vi till något som liknar tiden innan ATP: fattigpension till alla, privata påslag därutöver för de välbeställda, och där pensionärerna bär alla risker.
Det menar Inga-Lisa Sangregorio, som tidigare i år, vid 82 års ålder, släppte en ilsken bok om pensionssystemet. Jag träffar henne hemma i villan i Täby och vi sätter oss vid fönstret mot den sjöutsikt som har använts emot henne som debattör.
– Jag som hade sjöutsikt skulle inte klaga på låg pension, var det någon som tyckte efter att ha kollat upp min adress. Men en sjöutsikt kan man ju inte leva på, skrattar hon.
Hon uttrycker sig i drastiska formuleringar, lyfter gärna fram absurditeter och skrattar ofta, men framför allt är hon väldigt arg. Arg på ett förljuget pensionssystem, och ett, som hon kallar det, brutet samhällskontrakt.
Är ilska en viktig drivkraft för dig?
– Det hjälper ju att vara lite arg, säger hon glatt.
Under huden högt upp på bröstkorgen sitter en port för cellgifter. En rest från den cancer som hon hoppas inte ska komma tillbaka, och som fick henne att börja fundera kring frågan om dödshjälp, vilket hon också skrev en bok om 2016, ”Den sista friheten. Om rätten till vår död”. Den senaste boken handlar dock som sagt om pensionsfrågan. Hon tycker att de båda hör ihop på något vis.
– Ja, men det här med att det är ett så stort problem att vi inte har vett att dö i tid! Om vi tar ämnet för den förra boken, dödshjälp, där hävdar motståndarna att människovärdet skulle hotas om en dödssjuk människa får rätt att på egen begäran få slippa den sista tidens plågor och förfall. Samtidigt får vi hela tiden höra att vi lever för länge. De får ju ta och bestämma sig, utropar hon och skrattar igen.
– Annika Strandhäll som håller på och tjatar om att livslängden ökar med 3,5 timme om dagen. De får väl återinföra ättestupan om det nu är så problematiskt att vi lever för länge!
Inga-Lisa Sangregorio har under senare delen av sitt liv varit frilansjournalist, en flitigt debatterande sådan. Hon har en bakgrund i Grupp 8 och Stödstrumporna. Om sina år i Grupp 8 har hon tidigare skrivit: jag har aldrig hört någon ta avstånd från sina förvillelser i kvinnorörelsen, vi hade roligt, vi hade rätt, och om de bara hade gjort som vi sa skulle allting ha varit mycket bättre idag!” Det var också genom kvinnofrågorna hon började intressera sig för pensioner. Under krisens tidiga 1990-tal, när pensionssystemet skulle göras om i grunden.
– Jag var inte så intresserad av pensioner, men många sa att det skulle bli mycket sämre för kvinnor. Jag var ju med i Grupp 8 och skrev för Kvinnobulletinen, så jag gick på ett möte som Folksam hade ordnat. Sedan läste jag en promemoria som den här lilla slutna pensionsarbetsgruppen hade producerat och jag tyckte den var så vansinnigt dum.
– Den handlade knappt om pensionerna. Avsikten var att uppfostra folket. Folket skulle lära sig att arbeta mer, från vaggan till graven. Folk skulle lära sig att tänka på pensionen från unga år.
Inga-Lisa Sangregorio skrev en artikel i Expressen om ”pensionsmänniskan”.
– Det var en osympatisk människa de försökte skapa. Det var en man, genomgående använde de ordet ”han”, och han skulle helst börja arbeta vid 16 års ålder och sedan jobba heltid hela livet och aldrig ta en stund ledigt för att läsa eller resa eller tänka Varje år skulle han kolla den fiktiva pengahögen på sitt pensionskonto.
– Då insåg jag ännu inte att pensionen också skulle bli så kolossalt låg som den faktiskt blev.
Sedan gick det fort. En offentlig utredning på 900 sidor presenterades i januari 1994, remisstiden var kort och i slutet av april presenterades ett lagförslag som röstades igenom i juni med 279 röster mot 19. ”Se där en sant demokratisk process”, skriver Inga-Lisa Sangregorio ironiskt i boken.
– Varför var det så bråttom? Det var inte så att ATP-systemet var på väg att falla ihop. Även om inte en enda krona kom in i systemet skulle fonderna räcka i fem år. Det enda som hände var att det var val i september och alla insåg att förslaget inte skulle ha klarat sig över ett val. Sedan tog det fyra år av finputsande innan det sjösattes, men den processen följde jag inte. Det var så vansinnigt odemokratiskt så jag tappade intresset. Och det gällde ju inte mig heller eftersom jag tillhör dem som får sin pension från ATP-systemet, och då trodde man ju inte att det skulle urholkas lika mycket, men det har det ju gjort.
Hon lyfter fram Milton Friedmans citat ”Endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring” och hon menar att det nya pensionssystemet kuppades igenom i en tid där Sverige präglades av en ekonomisk kris och allt var möjligt.
– Under normala förhållanden skulle det knappast ha lyckats, och det har några av de som deltog senare erkänt.
Inga-Lisa Sangregorio visar också hur pensionsfrågan avpolitiserats, förslaget finslipades i en sluten grupp, pensionsarbetsgruppen, där partierna fanns representerade och enighet skulle uppnås. Sedan dess har pensionsuppgörelsen ”vårdats” av arbetsgruppen för vårdande av pensionsuppgörelsen där alla partier som ställer sig bakom den ingår, vilket är samtliga riksdagspartier förutom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. På så sätt hålls frågan bortom politisk debatt.
– Det har varit sju val sedan den röstades igenom. Inte vid något av de valen har pensionsfrågan varit uppe på bordet. Den ska hållas i den här lilla slutna gruppen, där man inte vet vem som tycker vad.
– Man har fört bort den besvärliga frågan från politiken, så bekvämt! Det intressanta är att även de yngre politikerna är så otroligt lojala mot det här systemet, det får man inte röra. Annika Strandhäll, hon var 19 år när det genomfördes. Pensionsöverenskommelsen är helig, liksom. Det tror jag har att göra med att den genomfördes på ett så oerhört oschysst sätt. Så för att motivera att det gick till på det sättet har man heligförklarat den, den är så fantastisk att andra länder avundas oss. Möjligen gäller det för politikerna i andra länder, tänk så bekvämt att en gång för alla ha avpolitiserat en så viktig fråga.
Vilken är den största lögnen med pensionssystemet?
– Att om man arbetar hela livet så får man en bra pension. Det är inte sant.
Det nya pensionssystemet skulle bygga på ”raka rör”, pensionen skulle spegla livsinkomsten, men Pensionsmyndigheten har själva i en rapport visat att för många är sambandet mellan livsinkomst och pension mycket litet.
– Och att det går att beräkna vad man kommer att få i pension. Det vet man inte förrän man går i pension, och inte ens då får man veta att pensionen kommer att sjunka från år till år. Sedan talar man ju inte heller om att alla risker i systemet har lagts på pensionärerna. Det kan ju inte vara vårt fel om ekonomin går sämre ett år. 2014 till exempel. Allt gick uppåt. Porscheförsäljningen slog rekord, folk köpte dyrare och dyrare resor. Samtidigt var det så dåligt att man var tvungen att sänka pensionen. Min man och jag fick sammanlagd 825 kronor mindre i månaden. Och samtidigt införde man det femte jobbskatteavdraget, för dem som fortfarande tillhörde den så kallade aktiva befolkningen.
Sänkningen 2014 berodde på att den så kallade ”bromsen” slog till, eller som Inga-Lisa Sangregorio kallar den: en specialbyggd giljotin. Det var tredje gången den inbyggda säkerhetsmekanism, som sänker pensionerna i händelse av att ekonomin går dåligt, användes.
– Bromsen var inte med från början, den infördes under förhandlingarna efteråt. Men då sa man att det bara var en säkerhetsåtgärd och att den aldrig skulle behöva användas. Det var i princip om det blev atomkrig eller digerdöden. Sedan hände det tre gånger under fem år. Alla risker har lagts på pensionärerna och ju äldre du blir, desto svagare blir du. Du har ingen röst i samhället. Många blir ju också sjuka och svaga och dementa. Och det hjälper ju inte att dessutom vara fattig.
Hur ska man göra för att få en bra pension då?
– Man ska ha hög lön. Har du låg lön så spelar det inte så stor roll om du arbetar från att du är 16 år.
– Systemet missgynnar inte kvinnor direkt, men kvinnors liv ser ofta annorlunda ut och det får konsekvenser, men klasskillnaderna är mycket viktigare än könsskillnaderna i det här.
Vilka är pensionssystemets vinnare?
– Jag vet inte om någon är vinnare. Vill vi leva i ett sådant samhälle där gamla människor inte har råd med minsta lilla extra? Fondförvaltarna har ju tjänat väldigt mycket, men de tjänar ju på allt.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
