Efter våra granskningar av Försäkringskassans interna kvasiregler och godtyckliga begreppstolkningar har många människor som nekats ersättning trots att de enligt läkarintyg är för sjuka för arbete hört av sig till tidningen. Flera vittnar om en Kafka-liknande situation.
Läs reportern Karin Holmbergs kommentar här.
Ulrika Ljungberg, 53
Neurologoped, Stockholm
Diagnos: Dold skelning och ME/CFS (Myalgic Encephalomyelitis/Kroniskt trötthetssyndrom)
Jag har ME och svår kronisk huvudvärk till följd av så kallad dold skelning. Jag har genomgått fyra ögonmuskeloperationer utan att bli bra och beviljades sjukpenning i ett år eftersom jag inte kunde beställa nya glasögon förrän synen stabiliserats efter den senaste operationen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Sommaren 2015 diagnosticerades jag med ME, men blev ändå utförsäkrad i juni. I två och ett halvt år var jag helt utan ersättning, trots att jag var sjukskriven.
Först 2017 blev jag beviljad sjukpenning, men får väldigt lite pengar. Min SGI halverades för att jag, liksom många andra, missade att jag måste anmäla mig på Arbetsförmedlingen så snart jag mottagit skriftlig information om att Försäkringskassan överväger att inte godkänna ansökan om sjukpenning. Jag hade fast heltidsanställning och hade aldrig i mitt liv sökt jobb via Arbetsförmedlingen, och insåg inte missen förrän det var för sent.
Jag har överklagat alla avslagsbeslut, också för att inte få min SGI sänkt, men alla instanser går på Försäkringskassans linje. Kassan hävdar ju alltid att det inte finns ”objektiva fynd” (se faktaruta på sidan 7) och att aktivitetsbegränsningarna inte är tillräckligt beskrivna i läkarintygen. De nagelfar varje ord läkaren skriver, intygen ska formuleras exakt enligt Försäkringskassans riktlinjer, trots att det fortfarande inte finns något försäkringsmedicinskt beslutsunderlag för ME/CFS.
Jag kämpar för att klara av att jobba 25 procent och får bara 25 procent i sjukpenning, sedan min SGI halverades. Jag vågar inte ens fråga Försäkringskassan hur det kommer sig att de nu bedömer att jag har rätt till sjukpenning då jag har bifogat samma intyg till alla mina överklaganden.
Jag har dragit på mig stora skulder för att kunna försörja mig och min son som bor hemma. Jag får ingenting från socialtjänsten eftersom jag äger mitt boende, en trea nära min arbetsplats.
Att inte bli trodd av Försäkringskassan känns förfärligt. Sedan jag fick ME-diagnosen har Försäkringskassan ständigt motarbetat mig. Som sjukskriven får man inte vara en enda dag sen vid deadlines, medan de dröjt över ett år med besked i vissa av mina ärenden.
Allt med Försäkringskassan är Kafka-likt, ett Moment 22. Hade jag sluppit all oro och press över ekonomi, mina barn, mitt liv och alla processer mot Försäkringskassan för att få min rätt sedan 2015 hade jag nog kunnat må bättre. Istället har jag tvingats överanstränga mig och min ME har försämrats. Efter senaste avslaget i högsta instans känner jag mig bara helt tom. Vad göra nu?
Anna, 32
Projektledare
Diagnos: Utmattningssyndrom
Jag är projektledare i ett stort driftprojekt vilket innebär långa arbetsdagar, högt tempo, snabba beslut och många möten. För något år sedan började jag få kraftiga stressymptom. Jag fick svårt att ta mig an minsta uppgift och problem i kontakten med kollegor och andra människor. Jag fick aggressiva utbrott och gråtattacker. En dag föll jag ihop, på akuten trodde de att jag hade fått en blodpropp, men det var en stressreaktion. Jag fortsatte jobba flera veckor efter det, det är svårt att erkänna sig sjuk. Men till sist såg mina vänner och närstående till att jag gick hem. Jag blev sjukskriven tre veckor för utmattningssyndrom.
Jag har fått bra stöd från läkare, arbetsterapeut och psykolog, som alla gett mig rådet att inte skynda mig tillbaka till jobbet, utan acceptera att det kan ta tid att komma tillbaka. Det fanns en plan för hur jag skulle gå tillbaka i arbete på deltid till att börja med.
Den enda instans som motarbetar mitt tillfrisknande är Försäkringskassan.
Två oberoende läkare har bedömt att jag lider av utmattningssyndrom, jag har alla symptom, men den sista läkaren skrev ”God kontakt under samtalet” i sjukintyget.
Den formuleringen har förföljt mig. Med stöd av den formuleringen påstår Försäkringskassan att jag är fullt arbetsför, till 100 procent. Utan sjukpenning tvingades jag tillbaka till jobbet för tidigt på heltid. Jag valde att gå ner till 80 procent men borde jobba max halvtid enligt min rehab-plan. För en tid sen sa jag upp mig, jobbet kopplas fortfarande för mycket till stress och jag behöver en nystart. Det hade inte behövt bli så, men jag är hellre arbetslös än sjuk.
Jag är fruktansvärt besviken på sjukförsäkringssystemet. Sjukförsäkringen är en försäkring. Om den inte fungerar undrar jag varför vi ska betala till den? Det är fruktansvärt förnedrande att inte bli trodd, min självkänsla är helt slagen till botten.
Fotnot: Anna heter egentligen något annat
Katarina Risshall, 50
Utredare på Försäkringskassan
Diagnoser: Flera, bland annat ME/CFS, fibromyalgi och kroniska inflammationer i axlar, handleder och höfter
Jag har varit sjuk med i stort sett samma besvär sedan 2002, men idag har jag elva fastställda kroniska diagnoser. I nästan tio år jobbade jag på Försäkringskassan, bland annat som utredare på avdelningen för familjeförsäkring. 2014 blev jag uttagen till en utbildning för blivande chefer, men tvingades sjukskriva mig på halvtid för värk i axlar och nacke. Ett år senare sjukskrevs jag på heltid. Arbetsförmedlingen konstaterade att jag helt saknar arbetsförmåga. ”Du förstår väl att du blir uppsagd nu”, sa min chef då. Läkaren och handläggaren på Försäkringskassan menade att jag skulle få sjukersättning, med tanke på hur sjuk jag var. Men så blev det inte.
2015 genomgick jag en så kallad Team medicinsk utredning, TMU, som Försäkringskassan beställt.
Teamläkaren sa att det vore ”helt orimligt” att begära att jag ska arbeta. ”Men det får jag inte rapportera”, sa läkaren. Vem som än läser mina läkarintyg förstår att jag inte kan arbeta, utom Försäkringskassan.
2016 diagnosticerades jag med ME, efter att ha kraschat helt flera gånger. Jag har blivit mycket sämre och sover större delen av dygnet. Jag har lämnat in flera nya läkarintyg, men efter den 31 maj i år får jag inga pengar.
Enligt Försäkringskassan saknas ”objektiva fynd” som visar att jag är sjuk och min arbetsförmåga är enligt dem – som de alltid skriver – inte ”nedsatt med minst 25 procent”. Vad är det för beslutsmotivering? Är det ens en motivering?
Jag har sökt sjukersättning så många gånger men får avslag på avslag. När sista avslaget kom bröt jag ihop, allt blev svart. Jag har överklagat i alla instanser, men bollas bara fram och tillbaka mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
I våras skrev min arbetsförmedlare in mig på ett rehabprogram, trots att jag inte kan rehabiliteras, för att jag ska få några pengar över huvud taget. Om jag slapp den ekonomiska stressen och slapp kämpa varje dag i kontakterna med myndigheterna så skulle jag kanske inte bli friskare men jag skulle må psykiskt bättre. Jag orkar inte ens höra talas om Försäkringskassan längre. Trött och likgiltig – så känner jag mig.
John Lundvall, 46
Maskinförare, Stockholm
Diagnos: Utmattningssyndrom
Jag jobbade på en trädgårdsfirma, där arbetsmiljöproblemen var stora. Många behandlades illa. Efter att jag gjort en anmälan till facket fick jag sparken. Jag skulle söka nytt jobb, men orkade knappt ta mig till affären. Läkare och psykoterapeut konstaterade att jag drabbats av utmattningssyndrom. Jag blev sjukskriven, men efter 180 dagar blev jag utförsäkrad. Jag överklagade, men beslutet kvarstod trots läkarintyg som visade att min arbetsförmåga var 100-procentigt nedsatt. När Försäkringskassan bestämt sig spelar det ingen roll vilka bevis du lägger fram. Jag har haft ett 15-tal olika läkare och terapeuter som intygat min sjukdom.
Efter att jag fick definitivt avslag, blev jag så dålig att jag blev inlagd på en psykavdelning. Räkningarna hopade sig, jag kunde inte betala hyran, jag försökte ta lån men nekades eftersom jag var sjukskriven och utan arbete. Jag blev desperat. Jag har inga föräldrar i livet eller andra jag kan låna av.
När man skulle behöva vara som starkast och kämpa för sina rättigheter är man som svagast. Jag orkade inte mer. Man lägger sig ner, ger upp och bara gråter. Jag försökte ta mitt liv. Socialtjänsten vägrade hjälpa mig eftersom jag hade en tjugo år gammal Volvo. Jag ville gärna sälja den, men det tog några veckor innan jag fick den såld. När jag väl fick pengar från soc var det för sent. Jag hade tre obetalda hyror och blev vräkt från min lägenhet som jag vuxit upp i och haft eget kontrakt på sedan 2001. Nu bor jag på hotell, det kostar över 13 000 i månaden, dubbelt så mycket som min hyresrätt, en merkostnad hittills på 100 000 kronor för samhället. Och betydligt mer än jag hade i sjukpenning.
Plus att jag har en situation som gör det betydligt svårare att komma tillbaka. Som hemlös och långtidssjukskriven är det många arbetsgivare som drar öronen åt sig.
Jessica Weström, 47
Ysterska, Gotland
Diagnos: Kroniska smärtor efter whiplashskada
För lite mer än sju år sedan var jag med om en bilolycka. Jag fick en whiplashskada på nacken, som inte verkade så allvarlig till en början. Jag jobbade som ysterska då, med hantverksmässig osttillverkning. Det innebar många tunga lyft. Med tiden blev nacksmärtorna värre. Från januari 2011 tvingades jag till sjukskrivning, det hjälpte inte att jag fick andra uppgifter på jobbet. Efter 180 dagar drog Försäkringskassan in min sjukpenning. De ansåg att jag kunde arbeta trots att jag var sjukskriven av läkare. Jag såg ingen annan råd än att säga upp mig, och få arbetslöshetsersättning för att kunna försörja mig och mina barn. Arbetsförmedlingens utredning och sjukintyg från flera olika läkare visar att jag har noll procents arbetsförmåga. Jag har blivit sämre, med ständig värk i nacke och axlar och armar och molande huvudvärk. Om jag väljer att gå på ett föräldramöte vet jag att smärtorna ökar i dagar efteråt. Jag är så dålig att jag bara kan ligga ner större delen av dagarna. Jag klarar inte av att sköta hushållsarbetet eller laga mat till mina barn. Jag har gått på sjukgymnastik, i KBT-terapi, hos ortopedspecialist, fått akupunktur, Alexanderterapi, varit hos osteopat, naprapat, fått behandling på flera smärtkliniker. Jag har provat allt. Nu deltar jag på smärtrehab på Danderyds sjukhus – men det handlar mest om att lära sig leva med smärtan. Smärtan syns inte på mig. Jag vet att jag ser pigg och glad ut, men det är min överlevnadsstrategi.
Arbetsförmedlingen kan inte hjälpa mig – jag kan ju inte jobba – men jag har bollats mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan sedan 2011. Nu har jag förlorat min SGI eftersom Arbetsförmedlingen har mig inskriven med ”förhinder”. Jag lever på försörjningsstöd, från ”Soc”. Både Soc och Arbetsförmedlingen har försökt få Försäkringskassan att komma till möten för att diskutera min situation och möjligheten till sjukersättning. Men eftersom de anser att jag är frisk så har jag ingen handläggare och då behöver de inte närvara vid några möten.
Det känns fruktansvärt att inte bli trodd.
Jörgen Berg, 53
Egenföretagare – bygger arkitekturmodeller, Stockholm
Diagnos: Generaliserat ångestsyndrom (GAD), utmattningssyndrom och depression
Jag har lidit av ångest i alla år, men för några år sedan blev jag så dålig att jag inte kunde arbeta. Jag beviljades sjukpenning ett par månader, men tvingades sen tillbaka till jobbet innan jag var redo. Jag lyckades jobba på ett år eller två – trots att jobbet är stressigt med sena kvällar, helgjobb och tajta deadlines – tills jag kraschade igen i höstas, nu mycket värre än första gången. Jag blev sjukskriven igen. Läkarna har varit på min sida hela tiden, och skickade in ett intyg i april där de starkt rekommenderade arbetsinriktad rehab för att jag skulle kunna komma tillbaka till arbetslivet. Jag ville arbetsträna, jag började se ljuset i slutet av tunneln. Men efter 180 dagar drog Försäkringskassan in sjukpenningen. De skrev – som de gör – att vi frågasätter inte att du är sjuk men vi anser att du är 100 procent arbetsför. Nyligen kallades jag till möte med min handläggare på Försäkringskassan för en så kallad överlämning av mig till Arbetsförmedlingen. Jag gav kvinnan från Arbetsförmedlingen en lapp där jag beskrev allt jag inte klarar av att göra just nu, som att läsa och svara på mejl och tänka klart. Jag har minnesförluster, missar möten. Jag kan inte sova på nätterna, har ingen stresströskel och drabbas av kraftiga kallsvettningar och panikattacker. Jag upplever störst ångest på morgnarna vilket gör att det kan ta timmar innan jag ens kan ta mig ur sängen.
Arbetsförmedlaren undrade vad jag gjorde där. Men handläggaren från Försäkringskassan ansåg att jag kan jobba.
Jag frågade hur de menar att jag ska kunna arbeta när det är helt glasklart i sjukintyget att jag måste vara sjukskriven. ”Vi tolkar det inte så, vi ser till hela arbetsmarknaden”, svarade han.
Men innan man ser till ”hela arbetsmarknaden” borde man väl se om personen är i skick att jobba över huvud taget?
Att handläggare utan medicinsk utbildning utan vidare tillåts avfärda sjukintyg skrivna av läkare är maktmissbruk. Man känner sig helt rättslös, uppgiven, det är Kafka-likt. Jag mår mycket sämre efter avslaget, om jag kraschar igen kanske jag aldrig kan komma tillbaka.
Jörgens särbo Emma Frey Skött beskriver mötet som det sorgligaste hon varit med om:
”Vi trodde att mötet skulle handla om rehabilitering, att de skulle fatta. Det var hur tydligt som helst att Jörgen är i väldigt dåligt skick, men mötet blev en fullständig katastrof.
Nu måste Jörgen lägga ner sitt företag sedan nästan 30 år och söka andra arbeten.
Han klarar inte ens av att surfa på nätet så i stället är det jag som om kvällarna efter mitt eget heltidsarbete söker jobb åt honom i hans namn – på hunddagis, till exempel. Och det är jag som rapporterar in till Arbetsförmedlingen för att skydda Jörgens SGI. Samtidigt vet jag att han inte kan ta något av de jobb jag söker åt honom, för att han är för sjuk. Det är en absurd situation. Det är hemskt att se den man älskar hålla på att gå under. Jag håller nästan på att gå under själv.”
Joakim Rimmenhorn, 32
Arbetsledare på solcellsföretag, Stockholm
Diagnos: Myofasciellt smärtsyndrom
Jag jobbade som arbetsledare på ett solcellsföretag. Det var ett tungt jobb, stressigt och fysiskt och psykiskt utmanande. Till slut sa kroppen ifrån. Jag fick migrän och nackvärk, på en smärtnivå jag aldrig upplevt tidigare. Smärtan var så stark att jag spydde och inte kunde röra mig. Det blev värre med domningar i vänster sida och en hel drös av av smärtrelaterade symptom kopplat till fysisk ansträngning. Jag har ett svårbedömt fall av skada på två ryggkotor och äter flera olika smärtstillande mediciner bara för att komma igång på dagen. Jag har blivit grundligt utredd av vården i tre år, men Försäkringskassan menar ändå att jag inte har rätt till sjukpenning trots att jag varit sjukskriven sedan 2015. Det står i mina sjukintyg att mina symptom omöjliggör fysiskt arbete. Det är klockrent, det finns inget svängrum, men det godkänns inte. Läkare idag måste utbilda sig för att lära sig skriva sjukintyg på ett sätt som Försäkringskassan accepterar. Det är det enda som betyder något, inte hur sjuk du är. Jag tvingades till Arbetsförmedlingen, det är tydligen där dagens sociala skyddsnät finns. De försökte få mig i arbete och erbjöd anpassade jobbmöjligheter, men jag var så dålig då att jag inte kunde ta den chansen.
Jag och min dåvarande sambo hade hus och var nyblivna föräldrar när jag blev sjuk.
Jag hade räknat med stödet och tryggheten från sjukförsäkringen, men har inte fått en krona från Försäkringskassan under hela tiden. Oförmögen att försörja mig själv och familjen kraschade förhållandet, vi sålde huset. Från dag ett när jag blev sjuk har jag fått kämpa i vården för att få rätt diagnos, för att läkare ska skriva rätt i sjukintygen och mot ständigt nya handläggare på Försäkringskassan.
De erkänner att jag är sjuk, men de erkänner inte min rätt till sjukpenning. De trampar på människor som redan mår dåligt, och har bara förvärrat min situation, de är som robotar. Det hade inte behövts mycket mer, en liten grej till, och lite mindre stöd från nära och kära så hade jag tagit livet av mig. Så långt nere på botten var jag. Jag har fortfarande inget eget hem och lever på lån och försörjningsstöd, men har börjat omskola mig, och har på eget initiativ genomgått smärtrehabilitering. Jag börjar så sakteliga må bättre.
Mitt ärende hos Försäkringskassan är pågående, men jag
vill aldrig mer ha med dem att göra. Jag undrar vilken deras
utgångspunkt är? Menar de att det är den hårt medicinerade Jocke som klarar ett ”normalt förekommande arbete”?
Är det meningen att jag ska bli sämre och äta mer och mer mediciner, bara jag arbetar, med vad som helst? Det vill de inte svara på.
