BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Novellens huvudkaraktär doktor Jansson lämnade industristaden Malmö och Sverige under de svåra hungeråren vid 1800-talets slut för att pröva lyckan som emigrant. Doktor Jansson lyckades skapa sig en förmögenhet utomlands och återvänder till sin födelsestad som en miljonär i guld. Till sin förvåning märker han att det inte är samma Malmö han återvänder till som han lämnade. Doktor Jansson återvänder till det Utopiska Malmö där man uppnått det klasslösa samhället efter decennier av socialdemokratisk reformism.

Visioner nära vår samtid

Vissa av Axel Danielssons visioner av det framtida Malmö ligger nära vår samtid. Till exempel den målande beskrivningen av Malmö hamn där röken och sotflingorna för länge sedan har skingrats. Att produktionen av skepp och fartyg har flyttats utomlands till låglöneländer snarare än att industrierna blivit renare kan knappast Axel Danielsson lastas för att han inte förutsåg.

Trött och hungrig efter sin resa slår sig doktor Jansson ner på en närbelägen restaurang och försöker betala för sin måltid med ett reda guldmynt. Till sin förvåning får han veta att penningen är avskaffad som betalmedel. Alla, såväl medborgare som besökare, måste använda en sorts kort laddade med ”krediter”.

Det finns som sagt slående likheter mellan de visioner som Danielsson målar upp i sin novell, som gick som följetong i tidningen Arbetet vid 1800-talets slut och den samtid vi upplever i dag. Men flertalet av hans visioner av det socialdemokratiska Malmö skiljer sig radikalt från verklighetens Malmö år 2017.

Doktor Jansson söker i desperation upp sin gamla älskarinna som han lämnade för 40 år sedan. Hon inser snabbt hans utsatta situation som främling i detta nya land och tar sig an att guida honom genom sin okända hemstad. Första stopp blir en av Malmös skolor. Det finns inte längre en särskild skola för överklassen och en särskild skola för underklassen, förklarar doktor Janssons gamla älskarinna. ”Bildning är ett tvång för alla och från vårt åttonde till vårt artonde år är vår tid endast upptagen av studier” (en revolutionerande tanke i det sena 1800-talets lort-Sverige). Sverige är numera sekulärt, fortsätter hon förklara och på Malmö Latinskola har den förhatliga inskription ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse” bytts ut mot texten ”Allmän Skola”, målat i förgyllda bokstäver.

Doktor Janssons resa genom det Utopiska Malmö går vidare. Arbetslösheten ”detta förfärliga lyte på ert samhälle” är sedan länge avskaffad. Det allmänna välståndet och jämlikheten har fått brotts-statistiken att sjunka till botten. De gamla fängelserna står tomma eller har byggts om till spannmålsmagasin.

En kväll gör doktor Jansson klart för sin gamla älskarinna och sina värdar att han vill stanna i detta nya Malmö. Han är förmögen i guld men i Sverige och Malmö är han rik i anden. Doktor Janssons gamla flamma säger att han visst kan stanna som medborgare i det nya Malmö och som hennes make. De tu omfamnar varandra under allmänt jubel och doktor Jansson utbrister ”Så blev då den fantastiska framtidssagan, varpå mänskligheten diktat på i århundraden, en gång verklighet!”.

Häpnadsväckande framtidstro

För en läsare år 2017 är det lätt att häpna över Axel Danielssons novell och den otroliga framtidstro som härskade i socialdemokratin vid 1800-talets slut. Samma socialdemokrati som i dag mest verkar förvalta kapitalismen snarare än att utmana dess makt över våra liv. Kontrasten mot i dag blir slående. Därför föreslår jag ett tankeexperiment: tänk att vi tar textens författare Axel Danielsson själv och placerar honom i en tidsmaskin för transport till dagens Malmö. Hur står sig dagens socialdemokrati jämfört med Axel Danielssons visioner?

Skulle ha blivit bländad

Vi tänker oss att den gamla social­demokraten anländer i Västra Hamnen, samma plats som novellens huvudperson doktor Jansson anländer till i det Nya Malmö. 1800-talsmannen Axel Danielsson skulle utan tvekan bländas av de nya storslagna byggnaderna. Han hade blivit imponerad av den suveräna akustiken på nybyggda Malmö Live, imponerats av de vetgiriga studenterna och de kunniga lärarna i föreläsningssalarna på den nya högskolan och häpnat över den unika arkitekturen i kunskapsstaden Malmös nya landmärke Turning Torso. ”Har socialdemokratin byggt detta?”

Men allteftersom vår resa går längre in i det egentliga Malmö skulle troligtvis Arbetets första chefredaktör gripas av en känsla av overklighet. En känsla av dubbelhet och olust som lurar under ytan likt morlockerna i HG Wells ”Tidsmaskinen”, som under jordskorpan väntar på att sluka de människor som lever i solljuset. Kanske hade vår resas nästa stopp blivit en av Malmös många friskolor eller en av Malmös kommunala skolor? Hur skulle vi någonsin kunna förklara systemet med friskolor för den gamla socialdemokraten? ”Kan kapitalister driva skolor? Och de kan gå i konkurs? Vem tar då hand om barnen?” Och hur skulle vi någonsin kunna förklara för Axel Danielsson att var fjärde niondeklassare i vår stad går ut skolan utan fullständiga betyg? Trots nästan ett sekel av obrutet socialdemokratiskt styre.

Och när vår resa går vidare till ett av Malmös arbetarklassområden, de som byggdes under högkonjunkturen på 60- och 70-talet och som snabbt fylldes med Sveriges nya arbetarklass, skulle Danielssons oro mest troligt ta sig uttryck av ett tvivel. ”Har Malmö Sveriges fattigaste befolkning? Och högst arbetslöshet i landet?” Eller varför inte låta Axel Danielsson besöka Victoria Park, Sveriges första Gated Community och deras nya bostadskomplex i Limhamn? Här kan de välbeställda njuta av pool, egen biograf och golfbana, säkert avskärmade från resten av staden bakom stängsel och vakter. En framtidsvision som snarare än Axelssons socialvisionära science fiction för tankarna till Thea von Harbous dystopiska ”Metropolis” där överklassen föds, växer upp och dör utan att någonsin träffa människor från de lägre klasserna.

Socialdemokraternas kursbyte

Allra svårast att förklara för Danielsson hade varit de förändringar hans eget en gång så visionära arbetarparti gått igenom. Industrikrisen på 70-talet kom att innebära ett kursbyte för Socialdemokraterna i Malmö och i resten av landet. Ett kursbyte som kom att cementeras under 90-talskrisen och under 2000-talets nyliberala era. Denna era inom socialdemokratin betecknas ofta som ”Blairismen” efter Tony Blair, brittiska Labour-partiets ordförande som styrde in Labour på en aldrig tidigare skådad högerkurs. Det är ingen slump att Storbritanniens gamla konservativa premiärminister Margaret Thatcher på frågan om vad hon såg som sin karriärs största politiska framgång svarade ”New Labour”.

Dagens socialdemokrater har lagt undan visioner om jämlikhet som främsta verktyg för att bekämpa kriminalitet. Vår stad har högst arbetslöshet i landet. Men när justitieminister Morgan Johansson besökte Malmö på grund av en uppmärksammad våg skjutningar var det inte med löfte om arbeten och jämlikhet utan med en förmaning till Malmöborna att sluta köpa billig falafel. En uppmaning som tycks cementera det skiktade Malmö snarare än att peka framåt mot en långsiktig lösning.

Ekot av New Labour

I dag står Arbetets första redaktör som staty i Folkets park. Bara ett stenkast från statyn planerar kommunstyrelsen att sätta upp övervakningskameror för att komma till bukt med kriminaliteten på Möllevången. Att kamerorna antagligen bara kommer att tvinga de medellösa som tvingas sälja knark vid rondellen att flytta någon annanstans verkar dem likgiltigt. När Malmös socialdemokratiska kommunalråd Andreas Schönström och Katrin Jammeh Stjernfeldt argumenterar för att sätta upp fler övervakningskameror (eller ”trygghetskameror” som Jammeh Stjernfeldt skriver på sin Facebook-sida) så är det inte en visionär socialdemokrati vi hör utan ett eko av Tony Blair och New Labour.

Det saknas visioner i Social­demokratiska partiet. Det är de flesta överens om, oavsett politisk färg. Det som finns kvar av social­demokratins storartade visioner tycks mest vara ett desperat famlande efter någonting för att hålla sig kvar över ytan inför nästa val. En kortsiktig strategi som sänkt S val efter val.

Socialdemokraterna heter inte längre ”Arbetarpartiet”. Sedan fem år tillbaka heter de Socialdemokraterna – Framtidspartiet. Det nya namnet antogs efter en rad opinionsundersökningar, testpaneler och workshoppar. Testpanelerna fick välja mellan namnförslag som ” jobbpartiet”, ”utvecklingspartiet” och ”framgångspartiet”, Framtidspartiet var det förslag som föll paneldeltagarna mest i smaken. Namnbytet hängde naturligtvis ihop med framtagandet av en ny grafisk profil inför förra riksdagsvalet. Men redan i partiledaren Stefan Löfvens förklaring till namnbytet kunde vi ana att Framtidspartiet Socialdemokraterna bara genomgått en ytlig förändring. ”Vi ska förändras och utvecklas och tar avstamp i att vi lever i en global ekonomi. Det ställer andra krav på Sverige.” Den huvudsakliga uppgiften för Socialdemokraterna är med andra ord fortfarande att förvalta samma kapitalism som de förvaltat de senaste 30 åren. Det är synd för detta är en strategi som drivit socialdemokratiska partier i hela Europa till botten både opinionsmässigt och idémässigt.

Titta bakåt på framtiden

Var finns då visioner att hämta för Framtidspartiet Socialdemokraterna? Ironiskt nog kanske de finns att hitta i socialdemokratins barndom? Då tanken fortfarande var fri och horisonterna oändliga. Då ideologer som Axel Danielsson kunde formulera en bild av vår stad där arbetslösheten är ett minne blott och fängelserna byggts om till spannmålsmagasin. För handen på hjärtat: vad läser du helst? Förslag på nya övervakningskameror eller visioner av det nya Utopiska Malmö?