Helena Andrén Niemi och hennes man Sven Niemi hade sett brandröken på himlen i flera dagar, men inte oroat sig nämnvärt. Det sades att det brann i Sala, och det är tre mil till Sala tätort från den lilla gården Fågeltorp i Västervåla där de bor.
Branden hade startat på torsdagen den 31 juli 2014. På måndagen var det 34 grader varmt, och Helena och Sven tog bilen upp till Märrsjön för att svalka sig med en roddtur på vattnet. Då regnade det plötsligt ner brända barr från himlen och det började gå vita gäss på den annars stilla sjön. När de tittade upp i riktning mot Sala såg de lågor som slog 30 meter upp i luften.
Det visade sig att branden inte alls var i tätorten Sala, utan i Sala kommun och även i Surahammars kommun, vilket gjorde att den redan från början var betydligt närmare Västervåla än vad Helena och Sven hade insett. Den här dagen, det som skulle bli känt som Svarta måndagen, hade den dessutom spridit sig med en fruktansvärd hastighet. Från 4 000 hektar mitt på dagen till nästan 14 000 hektar senare på kvällen, en yta tre gånger så stor som Stockholms innerstad.
Men när Sven och Helena kom tillbaka ner till sitt Fågeltorp var allting fortfarande som vanligt. Så de satte sig och drack kaffe i samma runda tält, eller jurta som det kallas, som vi nu sitter i när de berättar om sina upplevelser. Antagligen gal tuppen även då.
– Men när vi satt här kom bonden från andra sidan vägen på sin fyrhjuling och frågade om polisen hade varit här. Då var det full evakuering på gång, säger Helena Andrén Niemi.
De fick packa ihop det nödvändigaste och bege sig av. Katterna, hönsen och ankorna som promenerade fritt fick de lämna kvar. Det skulle dröja tills på fredagen innan de fick möjlighet att återvända igen, och till sin lättnad se att branden hade hejdats vid kraftledningen, 150 meter från huset.
Till saken hör att Helena och Sven hade flyttat till Fågeltorp när deras hus i Jämtland hade brunnit ner till grunden ett par år tidigare.
– Vi behövde inte erfarenheten av att förlora allt en gång till. Vi hade ändå hunnit med att samla på oss grejer och börjat bygga upp ett liv här, säger Helena Andrén Niemi.
Paret Niemi tror att evakueringen och branden förde samhället närmare varandra under det mest kritiska skedet. Efter att branden hade släckts var de initiativtagare till en tacksamhetsfest som de uppskattar samlade 500 lokalbor och 250 anställda inom räddningstjänsten. Senare har paret även ordnat guidade visningar i brandområdet, då de har tagit med sig turister på en promenad från deras hem upp till Märrsjön för att se de vidsträckta, svedda hyggena.
Helena Andrén Niemi trodde att hon känslomässigt hade lämnat branden bakom sig, nöjd med att visa turisterna var det hade brunnit utan att det berörde henne själv. Detta var tills larmet kom den fjärde juni i år, om att en ny brand brutit ut väster om Sala, i samma område som jättebranden startade 2014.
– Jag trodde jag var helt klar med den här branden, men när det brann på samma ställe igen upptäckte jag att jag inte alls var klar. Det var jävligt obehagligt, säger hon.
Årets brand i Sala släcktes relativt snabbt, med det är bara en av alla skogsbränder som har härjat runt om i Sverige på grund av det varma och torra vädret. Under maj uteblev regnen och det slogs värmerekord över hela landet, och även under juni har större delen av landet haft nederbördsmängder lägre än normalt. Under tiden jag har arbetat med detta reportage har det brunnit i bland annat Värmland och Småland, och jag har hört helikoptrarnas vattenbombningar över en brand längs banvallen i byn Hörken i norra Örebro län där min familj hyr en sommarstuga. Den senaste veckan har räddningstjänsterna kämpat mot en skogsbrand i Sollefteå kommun.
De senaste 200 åren har skogsbränderna legat på en historisk låg nivå i Sverige. Det beror både på att vi har blivit fler människor som har dragit upp fler skogsvägar vilket i sin tur gör det möjligt att släcka bränderna innan de växer utom kontroll, och att det under 1900-talet och början av 2000-talet har varit blötare än under föregående sekel. Det säger Igor Drobyshev, forskare vid Institutionen för sydsvensk skogsvetenskap vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i Lund.
Och sett ur det här perspektivet sticker de senaste åren ut.
– Frågan är om de senaste bränderna, som den i Västmanland 2014 och den säsong vi har just nu, är början på ett nytt läge eller om det bara är en del av den naturliga variationen. Det är mycket svårt att säga, säger Igor Drobyshev.
Om det är ett verkligt trendbrott kommer det dock inte som någon överraskning. Det är i linje med vad de flesta klimatmodeller förutspår, nämligen att Sverige kommer få fler perioder med extrem torka.
– När det gäller klimatförändringarna kan vi inte bara titta på genomsnittlig temperatur eller genomsnittlig nederbörd, utan vi måste först och främst titta på de extrema perioderna, och den forskning vi har visar att dessa kommer att öka i framtiden. Och det är något som oroar oss, för om det är mycket, mycket torrt spelar det ingen roll vilken skog vi har. Den brinner ändå, och det enda man kan göra är att evakuera folk för det finns ingen chans att släcka stora bränder under extremt torra och blåsiga förhållanden, säger Igor Drobyshev.
I Nyhyttan, cirka sju kilometer fågelvägen från Sven Niemi och Helena Andrén Niemi i Västervåla, ligger författaren Sven Olov Karlssons barndomshem och nuvarande sommarställe. Han var där med familjen när storbranden startade för fyra år sedan, men de tänkte inte så mycket på den de första dagarna.
– Man bara undrade varför de inte stoppade det där? Tiden gick och de höll på och höll på och branden växte i sakta mak, men vi kände oss aldrig oroliga eftersom den var så långt bort och dessutom ligger vår by vid en ganska stor sjö, så vi tänkte att sjön stoppar branden om den trots allt sprider sig hitåt. Men det var ju fel, säger han.
– Det blev rökigare, luften vitare och allting bleknade. Så måndagen den 4 augusti bestämde vi oss för att packa och åka, för röken kunde ju vara ohälsosam. Eftersom vi har småbarn delade vi på oss, jag tog barnen och åkte och badade medan min fru packade väskorna. Men när vi kom till badplatsen såg vi att himlen på andra sidan vattnet var en gröt av brandrök och ett aprikosfärgat sken stod högt, högt över träden.
Badturen blev kort, och när Sven Olov Karlsson kom tillbaka för att hämta sin fru var det enda som skilde gården från branden 150 meter av gula fält med snustorrt gräs. De krypkörde ut genom röken, och hoppades bara att inget träd hade fallit och spärrat av skogsbilvägen.
– Allting tydde på att all bebyggelse skulle brinna ner, säger han.
Vi äter lunch på en pizzeria i Västerfärnebo. Några undulater kvittrar i en bur på uteserveringen, de känner sig säkert hemma i den nästan australiensiska värmen. Den lilla orten blev under branden ett centrum för evakuerade och frivilliga. Många som hade tvingats lämna sina hem satt här och väntade på nyheter. För Sven Olov Karlsson tog det elva dagar innan han fick återvända, och då utan att veta om det ens fanns något hus att komma tillbaka till.
I fjol kom han ut med boken ”Brandvakten”, en kombinerad reportage- och debattbok om branden. Han är fortfarande upprörd över att det är mycket som inte sköttes särskilt bra, men glad över att räddningstjänsten verkar har lärt sig vissa läxor.
– Jag är arg. Det här var en extrem brand ända från början, men hade man bekämpat den annorlunda hade det så klart gått annorlunda. Under brandens första dygn lät man bli att ringa in helikoptrar, man tackade nej till hjälp från armén som landade och erbjöd sig vattenbomba, man skaffade sig ingen överblick. Flera olika brandkårer skvätte på branden från olika håll utan att prata med varandra, säger han.
Mellan 2004 och 2016 minskade antalet heltidsanställda inom utryckningstjänsten med nästan en sjättedel, från 5 803 personer till 4 844 enligt siffror från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Även antalet deltidsanställda har minskat under samma period, och neddragningarna inom räddningstjänsten är något som Sven Olov Karlsson återkommer till flera gånger både i boken och vår intervju.
– Räddningstjänsterna har försvagats trots att uppdraget har växt under lång tid. Befolkningen växer, all slags privat och offentlig egendom som ska skyddas ökar och blir värd allt mer, samtidigt som klimatet blir allt brandfarligare. Då bör räddningstjänsten förstärkas. I stället är det många kommuner, särskilt där det finns mycket skog, som har krympande befolkning och svårare att finansiera och som därför skär ner, säger han.
Utanför pizzerian har flera fält blivit gula. Brist på regn har gjort att årets sommar börjar likna den som var 2014, även om det än så länge bara är början av juli. Sven Olov Karlsson menar att det kommer vara omöjligt att förhindra bränderna när vädret är som det är, men att myndigheterna fick ett uppvaknande 2014 som förhoppningsvis kan hindra nya bränder från att växa till samma proportioner.
– Skillnaden är att beslutsfattare och räddningstjänst är på tårna nu, och rädda för att det här ska hända. Nu tillkallar man internationell hjälp i förebyggande syfte, man ringde i år in en vattenbombare från EU som fanns på jour och behövdes här. Och räddningstjänsterna som är uppdelade på kommuner har blivit mer intresserade av att hjälpa varandra, det minskar risken att en brand ska bli lika extrem.
Men när de väl har nått den storlek som branden i Västmanland hade under Svarta måndagen finns det ingenting att göra. Då beräknades dess spridningshastighet till 100 meter per minut.
– Når bränderna sådana proportioner är det bara att lägga benen på ryggen. Det finns ingen brandkår i världen som kan stoppa dem, så de slutar först när de får slut på bränsle, säger Sven Olov Karlsson.
Det var många frivilliga som ställde upp och hjälpte till under branden. Människor öppnade sina hem till evakuerade, lagade mat till räddningspersonal och hjälpte själva till att släcka. Ankorna och katterna på Fågeltorp fick exempelvis mat av en bonde som fick lov att stanna i Västervåla om han lovade att fly så fort branden närmade sig, och det var många andra djurbesättningar som evakuerades med hjälp av volontärer. Roine Johansson är professor i sociologi vid Mittuniversitetet, och han har undersökt frivilliginsatserna utifrån volontärernas perspektiv. Han menar att djuren aldrig hade kunnat räddas om inte de lokala bönderna hade ställt upp.
– Det är ingen i den officiella räddningstjänsten som har en aning om hur man gör när man evakuerar boskap. Det var 1 200–1 300 kor och cirka 500 får och ett okänt antal hästar, och bönderna blev nästan delegerade att ta hand om framförallt korna och fåren, säger Roine Johansson.
I glesbygden är lokalbefolkningens kompetens viktigt. Ofta är kommunerna stora till ytan, och räddningspersonal från tätorten kanske inte alls hittar på skogsvägarna (Västmanland-branden är ett typexempel, där de första utryckningsfordonen tappade värdefull tid då de körde fel). Eftersom glesbygdskommunerna ofta också har sviktande skatteunderlag och därmed svårare att finansiera verksamheten, kommer behovet av frivilliga sannolikt att bli större. Men samtidigt som vi gång på gång har sett hur människor ställer upp när nöden kräver, är det färre som är engagerade i föreningslivet. Det kan göra det svårt att organisera alla som vill hjälpa till.
Roine Johansson tror att Sverige kan lära från Röda korset i Tyskland, Österrike och Holland, som har ett system att fånga upp det som han kallar en episodisk frivillighet, alltså att människor ställer upp vid en kris men annars inte är engagerade i några föreningssammanhang.
– Man har skapat databaser där människor kan anmäla sig och säga vad man kan tänkas göra och vad man har för kvalifikationer, exempelvis om man är sjuksköterska eller läkare. Och om jag har förstått det rätt kan man skriva upp sig utan att vara medlem i Röda korset, men i stället vill bli kontaktad med en fråga av typen: Nu har det här hänt, kan du åka dit imorgon och hjälpa till? På ett sådant utskick kanske hälften av de förfrågade dyker upp, och det är ett sätt att ta vara på den här frivilligheten, något jag tror man behöver bli bättre på i Sverige, säger han.
Ann Enander är professor i ledarskap under påfrestande förhållanden vid Försvarshögskolan i Karlstad. Hon har studerat dramatiska händelser i 25 år och efter att ha följt lokalsamhällena efter branden i Västmanland tycker hon att myndigheterna har blivit bättre på att ge stöd även efter att den akuta insatsen är över.
– Det finns mycket positivt tycker jag i hur man har hanterat efterspelet av branden, att länsstyrelsen exempelvis ordnade en särskild stödgrupp för människor som hade drabbats på olika sätt. Man hade en medvetenhet om att det här inte bara handlar om träd och skog, utan det är människors förhoppningar och tankar om framtiden, säger Ann Enander.
Liksom Roine Johansson tycker hon också att volontärerna blir en allt viktigare resurs att ta hand om.
– Människor vill ju hjälpa till, i synnerhet när det är lokalt och det är det egna boendeområdet som drabbas finns det en väldigt stark vilja att stötta varandra. Men den viljan måste kanaliseras på ett funktionellt sätt, och där tror jag vi bara är i början av att lära oss hur vi ska göra detta, säger Ann Enander.
Uppe vid Märrsjön, där Helena Andrén Niemi och Sven Niemi var ute på sjön den där måndagen, sträcker sig kalhygget åt alla håll. De flesta av de brända träden är fällda, och det går bara att föreställa sig infernot när branden härjade som värst. Här och var står dungar med döda tallar och granar vars grenar formar mörka siluetter mot himlen. Men det finns också några enstaka björkar där gröna blad har slagit ut trots att stammarna är svarta. Och detta är en lärdom från branden, att lövträd brinner dåligt. Det innebär att blandskog, där lövträd av olika åldrar står sida vid sida med barrträd av olika längd, är mindre brandfarlig än den typiska produktionsskogen som består av långa rader av likadana barrträd.
– När skogsindustrin talar om blandade bestånd, då menar man ändå skilda bestånd, där ett bestånd med barr står bredvid ett annat med löv. Den här riktigt blandade skogen anser man omöjlig att jobba i med dagens skötsel- och avverkningsmetoder. Å andra sidan är det den typen av skog som är tåligast mot alla hot, såväl bränder som skadedjur och sjukdomar, säger Sven Olov Karlsson.
Vi lämnar pizzerian i Västerfärnebo och åker upp till Hälleskogsbrännan, det naturreservat som har bildats efter branden och där naturen ska få återhämta sig ostört. När skogen brann släpptes stora mängder koldioxid ut och blev en del av planetens värmande filt. Nu spirar här en matta av björksly under de döda och kolnade träden, och när björkarna växer upp kommer träden att dra koldioxid ur atmosfären igen för att bygga upp sina stammar och grenar. Så småningom kommer det sannolikt finnas en grönskande lövskog som döljer alla spår av branden, och som binder lika mycket kol som frigjordes i lågorna.
Men under tiden som skogen växer upp finns kolet i atmosfären, och bidrar där till den globala uppvärmningen. Något som gör fortsatta skogsbränder sannolika. Om vi minskar avverkningarna och uttaget ur skogen kan vi kompensera för biomassan som försvinner i bränder. Men om vi inte gör det riskerar vi att fastna i en ond spiral.
– Det stora miljöproblemet med skogsbränder är att de orsakar koldioxidutsläpp som orsakar växthuseffekten som orsakar fler skogsbränder. Så det är en loop, säger Sven Olov Karlsson.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
