Reportage.

2020-05-07 10:37
  • Foto: Janerik Henriksson/TT
  • Johanna Burholt är glad att hon fick en fast anställning. De obetalda timmarna och att inte veta när hon skulle jobba vore för tungt i längden. Foto: Zanna Nordqvist
    Johanna Burholt är glad att hon fick en fast anställning. De obetalda timmarna och att inte veta när hon skulle jobba vore för tungt i längden.
  • Foto: Stina Stjernkvist/TT
  • Att jobba med barn tycker Agnes Söderström är fantastiskt, men det var svårt att få ihop tillräckligt med timmar. Ofta var hon borta hemifrån i fem timmar, men fick bara betalt för tre. Foto: Zanna Nordqvist
    Att jobba med barn tycker Agnes Söderström är fantastiskt, men det var svårt att få ihop tillräckligt med timmar. Ofta var hon borta hemifrån i fem timmar, men fick bara betalt för tre.
  • Åke Sandberg tror att en tryggare tillvaro för gig-arbetare är möjlig, men att det kommer krävas facklig kamp och tryck från makthavarna. Foto: Zanna Nordqvist
    Åke Sandberg tror att en tryggare tillvaro för gig-arbetare är möjlig, men att det kommer krävas facklig kamp och tryck från makthavarna.
  • Foto: Zanna Nordqvist
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

De kallas arbetshästar – de lever av de korta påhuggen

Ett modernt, fritt liv med världen som arbetsplats, eller rättslöshet och exploatering? ETC möter Emma, personlig assistent, Johanna butiksbiträde, Agnes, barnflicka och Oliver, cykelbud. De lever på de korta påhuggen.

”Hela dagen går åt, men vi får bara betalt för några timmar. Resten av tiden bara väntar vi”, säger Oliver.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Gig-jobben finns överallt. Konsulter, frilansare och timanställda. Digital kompetens, IT och media – jag som skriver den här texten går själv mellan korta kontrakt – men de finns också i vården, skolan, på affären. Alla uppdrag som är tillfälliga ingår. Många uppdrag beskrivs som extrajobb, och riktar sig mot ungdomar, studenter och de som har jobb men vill tjäna extra pengar.

Inom hemtjänsten och personlig assistans är timanställningar vanliga. Vissa kontrakt har ett visst antal garanterade timmar i månaden, andra har inte det.

”Emma”, som jobbar med personlig assistans, är en av dem som lever med osäkerheten. Hon vill inte lämna ut sin uppdragsgivare, så intervjun görs anonymt.

– Oftast jobbar jag mellan 50 och 70 timmar i månaden, och det klarar jag mig på. Men vissa månader blir det mindre.

Ja, vissa månader har hon faktiskt inte fått jobba alls, och eftersom det finns en begränsning i hennes kontrakt om max 170 timmar i månaden går det inte att jobba ikapp heller.

– Just nu finns det knappt några pass alls. Jag vet inte när jag kommer jobba nästa gång, men det ser ut som att jag blir ledig minst en vecka nu, om ingen hör av sig och är sjuk. Så nu är det klart att jag är orolig.

Älskar jobbet

Företaget hon jobbar för har tagit in extra vikarier för att kunna möta ett läge där många riskerar att vara sjukskrivna till följd av pandemin.

– Det känns som att vi ställs mot varandra, och det är ju inte roligt. Det innebär en omställning för min son också, med förändringarna.

Att behöva pussla för att få livet att gå ihop är inga konstigheter för Emma, så är det alltid när man har barn. De sena kvällarna och att komma hem när sonen somnat har hon vant sig vid. Hon kommer sällan ifrån jobbet i tid, och det är ett tungt arbete, men hon trivs.

– Jag älskar mitt jobb, jag vill hjälpa människor. Så länge kroppen orkar vill jag jobba med det här.

Det som sätter käppar i hjulet är just anställningsformen.

– Om jag skulle få jobba heltid så skulle jag kunna tänka mig att fortsätta, men nu ska jag försöka utbilda mig istället, säger hon.

Gig-jobbare med kontrakt

Några som också är gig-arbetare är de som jobbar inom bemanning. Johanna Burholt jobbade under två år för ett företag som hyr ut personal till butiker. Företaget har två kontraktsformer, ett med noll garanterade timmar men frihet att välja själv vilka dagar du är tillgänglig, och ett med 22 garanterade timmar varje vecka, men då med krav på tillgänglighet fem dagar i veckan. Johanna Burholt hade kontraktet med 22 garantitimmar.

– Då hade vi jour från klockan 08.00 på morgonen till 12.00. Så det var bara att vara redo varje dag, berättar hon.

Jouren var det Johanna Burholt upplevde som det värsta. Hon visste aldrig om de skulle ringa, så hon snoozade ofta bort halva dagen och blev trött och seg. Om de inte ringde passerade dagen till ingenting, samtidigt som hon inte fick betalt för tiden hon haft jour.

– Jag blev helt snurrig i huvudet. Jag visste inte om jag skulle jobba, men samtidigt kunde jag inte planera något.

De dagar hon ringdes in fick hon minimilön på ungefär 100 kronor i timmen för jourtiden och sedan en timlön på runt 145 kronor.

– Ibland kunde jag vara på olika ställen varje dag. Man kunde åka iväg lite när som helst till vart som helst.

Ofta låg passen långt bort, och restid under tre timmar fick de ingen ersättning för. Om resvägen var längre fick de betalt för den tid som överskred.

– Så fick jag ett pass en och en halv timme bort och sedan tog det en timme och fyrtio minuter hem, så fick jag betalt för tio minuters resväg.

Som lägst fick Johanna Burholt ut 7 000 kronor efter skatt, men oftast landade lönen på mellan 17 500 och 18 000 kronor.

– Det var inte optimalt, men jag bodde hemma hos mina föräldrar så det fungerade.

Företaget krävde att medarbetarna var flexibla och ställde upp, även utöver de 22 avtalade timmarna.

– Du ska inte tacka nej till pass, absolut inte om du har jour. Man fick inte riktigt säga nej, du skulle vara tillgänglig. Jag tog alla pass, svarade alltid och tänkte att så länge jag får ett jobb så är det bra. Jag ställde alltid upp.

Vid ett tillfälle ville Johanna Burholt tacka nej till ett pass. Hon hade förvisso jour, men hon hade också jobbat sina 22 timmar den veckan. Hon bad att få slippa, hon ville träffa vänner den kvällen, men sa att om företaget inte hittade någon skulle hon självklart ta det.

De ringde inte upp igen, och Johanna Burholt trodde att det hade löst sig. Några dagar senare såg hon att hon hade fått ogiltig frånvaro.

– Då blev jag arg. Jag ställde alltid upp, jag tyckte det var dåligt.

Även om en medarbetare missade att svara under sin jour kunde de få ogiltig frånvaro, och om de fick det tre gånger kunde de förlora kontraktet. Vissa dagar innebar först jour 08.00– 12.00 och sedan jobb från 14.00–22.00, och obetald restid. Det hände att Johanna Burholt hade svårt att hinna få den sömn hon behövde mellan vissa pass, men alla chefer var inte lika omöjliga. En gång var hon inbokad att jobba till 22.00, över en timme hemifrån. När hon la sig var det nästan midnatt, och morgonen efter var hon inbokad på inventering i Vaxholm som började 07.00. För att hinna i tid behövde hon gå upp 04.30.

– Jag smsade att jag var alldeles för trött, att jag inte skulle klara av att göra ett bra jobb. Då ringde en chef upp mig på morgonen, det var en annan än den som hade bokat, och han var jätteirriterad över att någon ens hade bokat in mig så, så han tog bort inventeringen. Vissa chefer hade argumenterat om det, men man har ju rätt till vila.

Idag jobbar Johanna Burholt i en hälsokostbutik. Hon fick den tjänsten när affären valde att ta över henne från bemanningsföretaget efter att hon hoppat in hos dem.

– Jag trivs verkligen där, och jag hade kanske aldrig fått det jobbet om jag inte hade fått inhopp. Jag tror bemanning kan vara en jättebra start, men jag vill inte leva så. Jag vill kunna planera mitt liv och ha större trygghet.

Det kallas extrajobb

Flera av företagen i gig-branschen ser sig som förmedlare av uppdrag snarare än som arbetsgivare, och många av dem riktar sig till den som vill jobba extra. Agnes Söderström jobbade som barnflicka under ett par år när hon utbildade sig. Hon trivdes bra med arbetsuppgifterna, och med att jobba med barn.

– Jag hämtade dem på skolan och var med dem några timmar. Det var bra som extrajobb, säger hon.

Även för Agnes Söderström var restiden obetald om den var under en timme. Familjerna bodde ofta en bit bort, så för att få betalt för tre timmar var hon borta fem timmar.

– Det var svårt, och sedan var det ju inte så bra betalt för tiden som jag jobbade heller.

Agnes Söderström hade turen att kunna klara sig även om hon skulle tacka nej till uppdrag, ändå var det svårt.

– Jag ville helst inte sjukanmäla mig eller så, för det satte ju familjen i en svår situation. Jobbet är väldigt personligt och man kommer nära dem man jobbar med. Det är ju i deras hem, med deras barn.

Ofta kändes Agnes Söderström att hon pressade sig själv för att få ihop det med jobbet, det gick inte att avboka med kort varsel.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

– Det hände att jag smet från föreläsningar för att hinna, jag ville vara snäll, man kommer ju varandra väldigt nära.

En sommar jobbade hon fem timmar varje dag med ett barn som nyss fått ett småsyskon. De gjorde sommaraktiviteter medan föräldrarna fokuserade på sin nyfödda. Agnes Söderström och barnet kom varandra nära. När hösten kom tog uppdraget slut.

– Det kändes bra för hans skull, för då skulle de vara föräldralediga med honom, men det var ett jobbigt avsked. Jag tänker fortfarande på honom ibland och tittar på bilder, scrollar och minns.

Lönen låg på 110 kronor i timmen, och efter flera år i företaget hade Agnes Söderström fortfarande samma lön.

– Det kändes sjukt. Fem timmar för några hundra kronor. Men jag valde att fortsätta för att jag tyckte om jobbet, jag tog ett kliv tillbaka med mina rättigheter. Man behöver nog vara ganska stark och stå på sig för att jobba länge i ett sådant yrke.

Hon försökte under en period få ihop heltid, men det var för svårt. De flesta passen ligger på eftermiddagarna och de är för det mesta korta.

– Det blir mycket pusslande för lite pengar, det går inte att få ihop en vettig heltid.

Maktlös som cykelbud

Andra företag som marknadsför anställningarna som extraknäck, är cykelbudsföretagen. Eftersom kontrakten är korta är det enkelt för företaget att bli av med anställda som säger ifrån – de behöver bara inte förlänga kontrakten. Därför väljer en anställd som ställer upp på intervju att vara anonym. Vi kan kalla honom Oliver. Han konstaterar att kontrakten för buden brukade vara tre månader med 10 garanterade timmar i veckan, men när fler började jobba hemifrån till följd av pandemin och beställningarna ökade, försämrades kontrakten. Nu är det en månad i taget och bara fem garanterade timmar i veckan.

– Jag älskar jobbets natur, att cykla runt i stan och få betalt för det är briljant. Så om du frågar mig hur det är att vara cykelbud så är det underbart, men om du frågar mig hur det är att jobba för det företag jag jobbar åt, så har jag ett annat svar, inleder han.

Han har jobbat i två år och tjänar 70 kronor i timmen och 20 kronor extra för varje leverans, med ett timtillägg på 20 kronor på helgdagar, berättar han.

– Det är många som gillar det, men jag känner att jag är maktlös över hur många leveranser jag hinner genomföra, det beror på avstånden och på restaurangerna, mer än på mig.

Ett annat problem är att kontrakten är på svenska, trots att de flesta buden är invandrare som kommit till Sverige relativt nyligen.

– Vissa har försökt få kontrakt på engelska men ingenting har hänt på över ett år. Många vet inte vad de har skrivit på.

Jobbet är tungt, och oavsett väder förväntas buden hålla tempot högt och leverera. De nekas raster under sina pass, den som ber om fem minuters vila efter att ha cyklat långt får höra att den kan få sitt pass avslutat.

– Cyklisterna blir pushade. Vi är bara en siffra för företaget, säger Oliver.

Passen är mellan 1,5 timmar och 5 timmar. På torsdagar läggs schemat för nästa vecka. Buden fyller i tillgänglighet i en app, och får sedan sina pass bekräftade.

Buden utgår ifrån Gamla stan i Stockholm, och kan cykla flera kilometer för att plocka upp ordrar. Den som fyllt i att den vill jobba en hel dag kan få en och en halv timme på morgonen, och sedan ha ett uppehåll under dagen, då många vill jobba. Sedan kliver de på nästa pass som blir ledigt på kvällen.

– Så hela dagen går åt, men vi får bara betalt för några timmar. Resten av tiden bara väntar vi. Det är inte som att vi kan göra något heller, vi har ju våra arbetskläder och leveransväskan att släpa på.

De kallas arbetshästar. Arbetarna som bär företaget genom att ta de passen som annars skulle bli över. Utan dem skulle företaget inte kunna erbjuda leverans från morgon till kväll.

– De marknadsför sig mot studenter eller människor med annan inkomst, men det är de som är beroende av uppdraget, som inte har makten att säga nej och jobbar 30-40 timmar i veckan, som gör att det fungerar.

Vem ska våga slåss?

Under sina två år har Oliver sett flera orättvisor i företaget. En kille som blev påkörd av en bil fick sin cykel förstörd. Det dröjde flera månader innan företaget ersatte cykeln, under den tiden kunde den anställda inte jobba. Oliver tror att de korta kontrakten är det som ger företagen den stora makten över buden. Han ser att facken försöker att organisera dem genom kampanjer och sänkta avgifter, men att det inte räcker.

– Vem ska våga slåss för sina rättigheter om det kostar dig ditt jobb?

På huvudkontoret är det öppna kontorsytor med soffor, kaffe och gratis frukt till alla. Varje person har ett eget skrivbord. På kontoret för buden och kaptenerna är det trångt och det finns sällan kaffe eller mjölk. Ofta är saker märkta ”not for riders”, inte för buden. En annan sak han uppmärksammat är att huvudkontoret har gott om toaletter, medan cyklisterna som är många fler delar på två.

– Och nu är en av toaletterna trasig. Jag kanske är trångsynt, men jag gillar inte att behandlas så annorlunda. De har spel och gratis energidryck, men vad är det de gör som är så mycket finare? Bara för att det finns fler som kan cykla, vi är utbytbara, så behandlar de oss sämre.

Åke Sandberg forskar om bland annat arbete och arbetsmarknadsrelationer. Han beskriver en dualism inom gig-branschen som innebär frihet för vissa, men rättslöshet för många.

– Dels har vi konsulterna och de som kallas för digitala bohemer, välutbildade personer som vill ha frihet. Sedan har vi de som arbetar och sliter som exploateras för att de tvingas ta de korta uppdragen, för att de inte har ett annat val, säger han.

I boken ”Arbete och välfärd”, som Åke Sandberg varit med och skrivit, försöker författarna titta på ekonomins förändring nerifrån. Han menar att många hamnar i en svag position när de har en anonym uppdragsgivare genom en app.

– De står som ensamma individer mot ett stort företag, ofta globala företag. Då blir den som tar uppdraget maktlös. De får acceptera de villkor som är, exempelvis cykelbuden i Foodora eller Uber.

– Facken, inte minst Transport, jobbar för att organisera matbuden som har jobb via app. Men buden har osäkra villkor och kan därför dra sig för att organisera sig i facket. Många är nya svenskar, språkproblemen stora. Ändå har man lyckats få till kollektivavtal i Norge. Arbetsgivarens inställning är viktig. Och kundernas, att de intresserar sig för budens arbetsvillkor, kontaktar företaget, konsumentmakt.

Ökar gigjobben?

Fenomenet med snabba påhugg och korta uppdrag är inte nytt i sig. Daglönare i jordbruket, hamnarbetare som gick till upprop varje morgon, i Stockholm vid Slussen.. Digitaliseringen innebär en ökning av plattformsjobben, men det är bara en del av gig-ekonomin.

– Plattformsjobben är marginella, men de prekära jobben är inte det. Uppåt 20 procent har prekära jobb, saknar kollektivavtal och apparna kan vara en del av att driva på försämringarna även för andra, eftersom andra företag måste konkurrera mot dem.

Antalet personer som jobbar i tidsbegränsade anställningar ökar inte, det ligger sedan finanskrisen stadigt på 15–16 procent. Däremot syns en omfördelning inom gruppen.

– Arbetslösheten är så pass stor att fler tvingas ta de här jobben, så de med allra sämst villkor och störst osäkerhet, de ökar. Det är möjligt till följd av ökade klyftor och de senaste 30 årens nyliberala omvandling.

Det finns hopp

Dualismen innebär att den med frihet att välja, som inte är beroende av att få uppdragen har ett bra skydd och en makt över sin situation – frihet – medan andra helt saknar skydd. Åke Sandberg tror att det finns möjligheter att hitta balans och få till en positiv utveckling.

– Ett gott exempel är bemanningsföretagen, först var det helt oreglerat men nu är det ordentligt reglerat. Alla problem är inte lösta, men det är betydligt bättre nu med kollektivavtal och facklig organisering.

Fackföreningarnas roll är viktig, menar han, men för att få till en reglering kan nya allianser bli viktiga.

– Gig-arbetare inom Uber exempelvis kan söka sig till andra, seriösa arbetsgivare inom taxi, som också tjänar på en reglering för att inte konkurreras ut. Arbetsgivarorganisationer, Svenskt Näringsliv, har ett ansvar för avtal som ger drägliga villkor.

Åke Sandberg menar också att det krävs ett tryck från politikerna, ett krav på en lösning. Antydningar om lagstiftning fanns i bakgrunden när bemanningssektorn reglerades genom kollektivavtal.

– Men det saknas ett såndant regeringsunderlag i dagsläget, och utan den pressen blir det svårt att få fram en reglering. Mittenpartierna driver snarare på mot svagare reglering av arbetsmarknaden, sämre anställningstrygghet för dem som har, i stället för stärkt trygghet för dem som inte har.

Även om styrkeförhållandena just nu är svåra, så tror Åke Sandberg att det kan gå att få igenom förbättringar.

– Det här är ju inte nytt. Vi får vidareutveckla de avtal som finns. Avtalen är flexibla så det kan gå, men det kommer att ske gradvis. Den modell vi har med kollektivavtal som första väg och lagändring om parterna inte kan enas har varit en framgångssaga, men troligtvis kommer det att behövas en regering med röd-grön majoritet som ställer krav. Från arbetsgivarhåll och borgerliga politiker drivs tvärtom krav på fortsatt avreglering. 

Foodora lägger ner i Kanada

Det tyskägda matleveransföretaget Foodora meddelade i veckan att de kommer att avsluta sin verksamhet i Kanada. Det sker efter att facket tagit strid.

I pressmeddelandet uppger Foodora att konkurrensen inom hemleverans av mat ökat. Tjänsten upphör den 11 maj.

– Vi har inte lyckats nå en position som tillåter oss att fortsätta verksamheten utan att kontinuerligt drabbas av förluster, säger David Albert, vd för Foodora i Kanada.

Meddelandet kommer kort efter att Ontario labour relations board, i februari slog fast att Foodoras cykelbud inte är självständiga entrepenörer utan bundna till företaget och därmed berättigade att organisera sig fackligt. Konflikten har pågått sedan 2019 då cykelbud och chaufförer lyfte frågan om att organisera sig fackligt.

Foodora har vidhållit att kurirerna är självständiga entrepenörer och att de därför inte haft rätt till ersättning vid skada eller sjukdom, eller pengar till utrustning.

Kurirernas fackförening, Foodster united, skriver på Facebook: ”Delivery Hero (Foodoras moderbolag) har liksom alla gig-ekonomianställare hanterat det här som ett spel med siffror där marknadskontroll prioriteras över de hårt arbetande kurirernas liv”.

Enligt tidningen New Toronto ser förbundet för postarbetare, CUPW, nu över sina juridiska möjligheter. Dess ordförande Jan Simpson säger i ett uttalande att ”buden har länge försökt lyfta en positiv förändring till företaget men har ignorerats varje gång. Det har varit en stor katalysator bakom drivet för facklig kamp. Genom att lägga ner säger företaget nu återigen att det hellre lämnar hundratals utsatta arbetare utan inkomst än lyssnar på dessa arbetares förslag till förändring.”

I Sverige är cykelbuden för Foodora anställda. De har kontrakt som förnyas månadsvis, med fem garanterade timmar i veckan och en lön på 70 kronor i timmen på vardagar och 90 koronor i timmen på helger, plus 20 kronor för varje leverans.

Tidigare i våras riktade Transportarbetareförbundet i Sverige kritik mot branschen i en artikel i Dagens ETC, eftersom de enligt förbundet utnyttjar människor som på olika sätt står långt ifrån arbetsmarknaden.

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.