– När man ska berätta vad en pjäs handlar om känns det alltid som att man begränsar den till något och utesluter något annat. Det är en mor och en dotter som träffas en gång i veckan. Mamman sitter ensam i en lägenhet, hon har brutit lårbenshalsen. Dottern går till mamman för att hon varje vecka går på behandling för sin cancer i närheten. Otroligt tråkigt. Varför ska man gå och se detta? Men det är klart att det händer något annat också. Det jag tycker att den handlar om är vår längtan efter att kunna mötas.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Ett annat spår är ensamhet, berättar Ann Petrén.

– Jag ser den jättemycket ur den äldre människans perspektiv. Faran i att vara isolerad. Man får en helt skruvad bild av verkligheten. Man blir bombarderad av nyheter, tv, radio och allt är fragmentariskt. I den tillvaron kan man odla förskräckliga åsikter.

– I det avseendet är hon den onda modern, hon är verkligen inte schyst. Hon är otroligt självupptagen. Och det är kul att se. Det är drastiskt och det är för mycket. Men man får också känna vad mammans murar beror på. Rädslan för att möta sin egen dotter.

Tänker också att den handlar om att göra fel som förälder.

– Ja, hon gör fel hela tiden och det är roligt att se.

Det är lite samma sak i ”Bonusfamiljen” där du också har en roll.

– De gör också fel hela tiden, man blir jättestressad. Men det håller dramatiken i gång i åtta avsnitt. Och det är fantastiskt att titta på oförmåga.

Varför?

– För att vi är så oförmögna till en massa saker, men går runt och låtsas att vi inte är det.

Så det blir befriande? Eller tröstande?

– Ja, det är väl också det som är meningen med konst, teater, film och litteratur. Att titta in i någon annans liv för att vidga sitt eget perspektiv. Jag gillar inte när tanken är att man som publik ska sitta och känna att man är oerhört mycket bättre. Det finns ju sådana program också, Gekås i Ullared, tror jag egentligen går ut på att vi som tittar ska känna att vi är så mycket bättre.

Jag läste att rollen som Claire var specialskriven för dig.

– Ja, på ett sätt. Man är alltid utbytbar i den här branschen. Men på ett tidigt stadium frågade Björn om jag var intresserad. Jag känner ju igen den här typen av person, från den första filmen vi gjorde tillsammans, ”Om jag vänder mig om”, som känner sig så utsatt och en fighter, man måste vara i krig med alla. Jag sa ja, och då skrev han färdigt pjäsen.

Vad är det hos dig som funkar väldigt bra för att göra någon som Claire?

– Jag vet inte, men jag tror att ... Jag är inte fåfäng.

Har du aldrig varit det?

– Tror inte det. Jag menar, det här är ingen sympatisk roll. Hon är ganska fult klädd. Otrevlig också. Det är osmickrande på alla sätt och vis. Jag hör hur publiken skruvar på sig. Det är bara för mycket. Jag är inte rädd för det. Jag gillar att göra personer som är lite för mycket. Sporten är ju att de som tittar också någonstans ska tycka om personen och ta den till sig.

När #metoo sköljde över Sverige var Stockholms stadsteater en av de tunga institutioner som hamnade i rampljuset, men själv har Ann Petrén inte känt sig utsatt.

– Efter #metoo och #tystnadtagning, fick jag lov att backa lite i mitt eget liv och fundera varför jag själv inte har känt mig så där personligen i en underordning. Strukturellt är jag ju det. När det gäller att män har större arena och hålls om ryggen. Men jag själv har inte tyckt att jag har behövt stå på scen och backa upp de här manliga genierna. Jag tror att det beror på att jag har spelat så lite klassiker.

Var det ett strategiskt val?

– Nej. De sammanhang jag har valt har inte sysslat med klassisk dramatik. Jobbade så många år på Unga klara, där allt var nyskrivet i princip. Det betyder att man ser världen på ett annat sätt. Det var kvinnliga dramatiker och normkreativa dramatiker. Man har velat göra på ett annat sätt. Och det har betytt något. Att jag har fått ett annat utrymme som kvinna. Klassikerna har varit så dominerade av män, manliga regissörer på de stora scenerna. Jag har också haft många kvinnliga chefer, vilket så klart inte är någon garanti, men det tror jag har stärkt mig jättemycket.

Finns det bättre förutsättningar för bestående förändringar efter #metoo?

– Absolut, jag tycker redan att det märks. Framför allt märks det att frågan är uppe. Jag hoppas och tror att det finns ett större mod att våga sätta gränser när det gäller beteenden man tidigare tillåtit. Sedan är frågan hur mycket man kan avstå från pengarna som kommer med de manliga genierna. Bad boys säljer ju lösnummer och även biljetter, det tror jag. Bad girls finns knappt kvar i branschen.

– Sedan är det en lång bit att gå. Pengar och makt hänger ihop. Men jag känner en väldigt stark förhoppning, när det gäller Stockholms stadsteater. Det finns ett arbete kring detta. Framför allt med att sätta kvinnor i A-funktioner. Att regissera på stora scenen, att sätta upp pjäser skrivna av kvinnor och så vidare. Just nu är det många kvinnor som har stort fokus när det gäller rollerna. Det tror jag också betyder något. De personer som har anmälningar på sig eller som det tagits samtal med tror jag verkligen har hajat till. Jag tycker det är jättebra att diskussionen är uppe, men allt kan inte åtgärdas så här, säger hon och knäpper med fingrarna.

– Det är en tuff bransch. Därför är det så intressant att så många som är så konkurrensutsatta har gått samman. Vi alla har en prislapp på oss och olika marknadsvärde. Så var det inte när jag började jobba. Då hade vi en lönetrappa. Jag kanske är naiv, men jag hade aldrig trott att det skulle komma att man sätter ett marknadsvärde på en människa, att man är som vilken produkt som helst.

Ann Petrén har återkommande under sin karriär jobbat för att lyfta fram kvinnliga dramatiker och göra starka kvinnoporträtt, inom en stor institution som Stadsteatern.

– Det är sport att göra sitt arbete meningsfullt för sig. Att lyfta fram kvinnliga berättelser, sådana som legat gömda i byrålådorna sedan 1800-talet känns meningsfullt. Eller att spela Kerstin Thorvall som jag tyckte hade oförtjänt dåligt rykte.

Har du mötts av motstånd?

– Nja. När vi satte upp ”Modärna kvinnor”, som lyfte fram bortglömda teaterkvinnor, fick vi mycket backning, men väldigt lite pengar för genomförande. Det kom från en uppsats från en som hade läst litteratur med genusinriktning. När jag läste hennes uppsats kände jag att ”Va? Det här kände jag inte till”. På universiteten vet de allt det här, men vi som jobbar i praktiken har ingen jävla aning. Pjäsen fick störst rubriker när repertoaren presenterad, men vi hade ju minst pengar. Det var lite av känslan att ”vi bockar av”. Jag orkade sedan inte driva det vidare, men de dramatiker vi lyfte fram, deras pjäser började sedan att spelas. Så vi hade ju påverkat.

Du har gjort mängder av feministiska insatser inom teater, men är samtidigt inte den man ser ute och debattera och tycka i tidningarna. Trivs du bättre med att jobba lite mer i det fördolda?

– Jag skulle gärna ha stått på barrikaderna om jag hade tid att sätt mig in i saker och bli djupt engagerad. Teatern är något sorts kollagetillvaro. Man är skitengagerad i den grej man håller på med. Ämnen man kan bli helt uppslukad av. Men sedan ska man gå in i nästa projekt, med ett nytt ämne och engagera sig lika mycket i det. Det blir så himla fragmentariskt. Det blir att man kan engagera sig i sakfrågor ibland.

– När jag gjorde Kerstin Thorvall drev jag det lite granna kring vilka kroppar som får göra vad på scenen. Vi gjorde en pjäs om Ayan Rand, ”Du ska veta mitt värde”, i regi av Carolina Frände. Då kan jag prata om det. Det var otroligt intressant att vistas med den här nyliberalismen stjärna och sekten hon hade runt sig. Hela Timbro kom dit. Det var jätteintressant.

Men du är inte så intresserad av att synas i media?

– Nej. Det är inte bekvämt för mig att vara med i Stjärnorna på slottet. Ska jag stå där och vara ansträngt trevlig? Nej. Jag vill använda mig i gestaltande form. Jag ställer ju upp och pratar så här med dig. Men jag väljer vad jag pratar om. Jag sitter gärna i Malous soffa om jag har ett projekt jag vill prata om, men att prata om mig själv? Vilken mardröm. Man vill väl inte veta allt om alla. Om man tittar på teater, på en skådespelare, så säger teaterforskning att det är ungefär sju olika lager man ser. Man betraktar var man såg skådespelaren förra gången, vad man har läst om den människan. Det är massa skikt, som man ser. Skulle jag ha förekommit frekvent i ett reklaminslag för schampo så blir det ett lager framför min roll. Målet som skådespelare är ju att det ska vara så få sådana skikt som möjligt för att man ska kunna göra rollen. Om jag då skulle hålla på: Ann Petréns tragiska barndom, Ann Petréns hästintresse. Varför ska jag göra det?

– Det kanske räcker att man lämnar ut sig i sitt jobb. Det ingår i mitt skådespelarjobb att på ett eller annat sätt använda sig av sig själv men jag vill inte mjölka vad det är jag använder. Utelämnande sker i arbetet inte i tidningarna.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.