– Den där personen som upptäcks och blir känd, det är sådant det skrivs musikaler om. Jag hoppade av skådespelandet och kändisskapet och blev flygledare. Vem skriver en musikal om det?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Han säger det med ett skratt. Det var ingen lätt omställning men i dag verkar han rätt tillfreds med den vändning som livet har tagit. Och det finns likheter mellan skådespelarens roll och flygledarens, framhåller han.
– Det är här och nu som gäller, precis som på teatern eller när man spelar in en sitcom. Jag gillar det. Blir det fel får man göra något åt det, helst utan att någon märker det. Och jag får använda min röst, det viktigaste redskap jag har, säger Gabriel som också har jobbat mycket som röstskådespelare när utländska produktioner har dubbats till svenska.
Bott i Norrköping i fyra år
Nu har han bott i Norrköping i drygt fyra år. Här bor också hustrun Malin som är grafisk formgivare och deras två barn Elvira och Hugo.
Att Gabriel en dag skulle hamna i ett flygledartorn i Norrköping var ganska otippat när skådespeleriet gick som på räls under 1990-talet. Han blev något av en barnstjärna vid åtta års ålder och framgångarna avlöste varandra efter den första rollen som Sunes vilda lillebror Håkan Bråkan i julkalendern Sunes jul 1991.
Stockholms stadsteater
Efter Sunes jul medverkade han i uppsättningarna av Macbeth och Det susar i säven på Stockholms stadsteater. 1993 var han med i filmen Sunes sommar. Sedan ville man ha den nu tioårige Gabriel i en planerad sitcom med titeln Svensson, Svensson med Allan Svensson och Suzanne Reuter i huvudrollerna.
– Jag sade nej. Jag var väldigt noga med skolan. "Svensson" skulle spelas in fem dagar i veckan under tolv veckor, hur skulle jag hinna med det? Men efter lite kohandel bestämdes att jag skulle vara med på inspelningarna två och en halv dag i veckan.
Klivet in i vuxentillvaron
Det blev två säsonger av den populära serien och därefter både en långfilm och en uppsättning på Chinateatern. Det var när Gabriel tog klivet in i vuxentillvaron och skulle börja välja sitt liv på allvar som krisen slog till, och den gjorde det helt utan förvarning – på ett pendeltåg.
– Jag var tvungen att gå av och sätta mig på en station, jag satte mig och började grina. Brorsan ringde på mobilen och jag kunde inte ens svara.
Gabriel var drygt 20 år och vad hade han egentligen valt själv här i livet? Det var skådespelandet som hade valt honom snarare än tvärtom, han var ju barn då. Nu jobbade han som brandman på Bromma flygplats och det hade hans storebror visat vägen till. Ju mer han tänkte, desto mindre självständiga framstod alla stora beslut han hade fattat.
– Jag hamnade i en depression och låg hemma hos morsan och farsan och klev knappt ur sängen på tre månader.
Läste journalistik
När Gabriel kom på fötter igen läste han journalistik och företagsekonomi. Han dubbade filmer och fortsatte som brandman, sökte några roller men kunde inte konkurrera med skådespelare som hade gått scenskolan och brann för konsten.
Så en dag på Bromma flygplats vände han blicken upp mot flyg-ledartornet.
– Jag frågade mig vilka som egentligen sitter där och vad de gör.
Han kom in på flygledarutbildningen i Malmö och fick sedan jobb på Östgöta kontrollcentral, ÖKC, på Norrköpings flygplats.
Här har han nu koll på all civil och militär flygtrafik på mellan 450 och 3 000 meters höjd, från Trosa till Kisa och från Vättern till kusten. Det innefattar trafiken på Norrköping, Linköping, Malmen och Skavsta.
– Det är som ett Tetris som inte får bli game over, konstaterar han.
Älskar att prata
Gabriel älskar fortfarande att prata och är inte rädd för att synas. När vi först ses hemma i lägenheten tar han strax fram gitarren för att visa en låt han har gjort till tre kolleger som ska sluta. "Jag ska bara visa början". Han drar hela låten.
Man kan inte ana någon bitterhet över den uteblivna skådespelar-karriären, men skulle det komma ett erbjudande …
– Definitivt. Men jag är inte beredd att ge upp jobbet och leva för konsten för konstens egen skull. Jag har sett branschen, hur det är att vara igenkänd vart man än går. Och sedan det här med att om ditt liv går ut på att vara någon annan, hur ska du då veta vem du själv är?
