Barnhandelns återkomst

Nej, det var tyvärr inte alls unikt. Ett svenskt par gjorde stora rubriker häromveckan när de sökte ”återlämna” ett adopterat förskolebarn till Ryssland efter ett och ett halvt år i den svenska familjen. Det var just sådana ”barnreturer” från bland annat USA som på 2010-talet drev fram en mer restriktiv rysk hållning till internationella adoptioner. En växande rysk patriotism frågade: Varför ska ryska barn exporteras till utlandet, kan inte våra nyrika novi russki ta sitt ansvar?

Bakgrunden var Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet. Bortåt en miljon ryska barn levde då på barnhem. Världskrigets följder med miljontals döda plus fattigdom och missbruk hade skapat en generation föräldralösa barn, ja flera. Med avslöjandena av den rumänska barnhemskatastrofen 1989 vändes blickarna mot Ryssland. Uppgifterna om missförhållanden på ryska barnhem duggade tätt. Människorätts­organisationer i väst beskrev dessa som ”en arkipelag av grymma statsinstitutioner” där tiotusentals oskyldiga och rättslösa ryska medborgare hölls inlåsta i ”barn-Gulag”. Hjälporganisationer strömmade till, på gott och på ont. Många med osjälviskt stöd åt förfallna barnhem och med stärkande sommarferier utomlands för barnhemsbarn. Andra kom med påtvingande bibelstudier och den internationella adoptions­industrins maskineri. Barnen skulle inte längre behöva vara den ryska statens egendom, menade kritikerna.