Samtalet.

2019-09-01 13:00
  • Bild: Jessica Gow/TT
  • Bild: Henrik Montgomery/TT
  • Bild: Jessica Gow/TT
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Barbara Ehrenreich: ”Wellness är en lyx och statussymbol”

Det här förändrar allt. Det var Barbara Ehrenreichs tanke när hon för tio år sedan snubblade över en artikel i Scientific American.

Artikeln handlade om hur immunförsvaret hjälper tumörer att växa och sprida sig. Vilket svek! Immunförsvaret är ju till för att skydda oss.

Hennes personliga koppling till ämnet var tudelad. Dels hade hon tidigare haft en av de cancerformer, bröstcancer, som man nu har bevisat får hjälp av immunförsvaret. Och dels hade hon som ung doktorand i cellbiologi studerat makrofager, immunförsvarets frontsoldater och ”storätare”, som äter upp främmande celler.

”Jag trodde de var mina vänner”, utropar hon när ETC ringer upp henne.

Paradoxen gällande immunförsvaret och cancer väckte en nyfikenhet som ledde till att författaren, journalisten och aktivisten skrev en bok om ”myten om den hälsosamma kroppen”. I ”Att lura åldrandet: hälsohetsen som jagar oss ända in i döden” tar hon sig an såväl sjukvården som wellness-industrin, och lyfter fram den vetenskap som utmanar föreställningen om vår kropp som en harmonisk enhet, en väloljad maskin, vars naturliga tillstånd är att vara frisk.

I Sverige är Barbara Ehrenreich mest känd som journalisten som testade låglönelivet i ”Barskrapad: konsten att hanka sig fram” och upptäckte att hårt slit inte räcker långt i botten av samhällshierarkin – det går inte att försörja sig på ett jobb i den amerikanska låglönesektorn.

Svenska läsare har även kunnat följa henne när hon satte ljuset på den utbildade medelklassen, och hur en lång utbildning inte längre innebär en trygg försörjning, i ”Körd: uppvaknandet ur den amerikanska drömmen”, eller när hon tog sig an det positiva tänkandets förbannelse och bristen på kritiskt tänkande kring den ekonomiska krisen i USA i boken ”Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”. Men hon har också skrivit om hälso- och sjukvård, böcker som dock inte översatts till svenska. Under 70-talet skrev hon flera böcker om kvinnors hälsa, medikaliseringen av förlossningar och om makt och profit i den amerikanska sjukvårdsindustrin.

– När jag deltog i feministrörelsen under 70- och 80-talet fanns ett fokus på medicinen och hur kvinnor behandlades inom den. Exempelvis när det kom till förlossningar. Då var det vanligt att kvinnan i princip var sövd under förlossningen. Det gjorde mig, som ung kvinna, väldigt kritisk mot läkarvetenskapen. Det här var erfarenheter som gjorde mig villig att ifrågasätta allt som läkare rekommenderade. För min del försvann den inställningen aldrig.

”Jag tillhör ju en generation av kvinnor som hävdade sin rätt att ifrågasätta utan att få ord som ’omedgörlig’ eller värre inskrivna i sina journaler”, skriver hon i boken. Och när läkarnas ordinationer började handla om screening och tester i syfte att upptäcka sjukdomar, så ifrågasatte hon det också.

– När man blir över 50 år vill vården göra diverse tester och screening, för att leta upp problem som man inte vet om att man lider av. Mycket handlar om cancer, som exempelvis mammografi. Jag minns inte allt jag har fått höra att jag behöver göra. Jag har bland annat uppmanats att göra en bentäthetsscreening.

Bentäthetsscreeningen visade att Barbara Ehrenreich led av ”osteopeni”, det vill säga minskad benmassa, ett tillstånd som kanske hade oroat om hon inte fått veta att nästan alla kvinnor över 35 har minskad benmassa. Vad värre var att medicinen som rekommenderades mot tillståndet hade benskörhet och frakturer som eventuell biverkning.

– Min skepsis hade inte försvunnit. Jag frågade alltid när ett nytt test föreslogs, vad är det värsta ni kan hitta, och kan ni göra något åt det om ni hittar det? Jag researchade själv alla aktuella tester, vad som skrevs om dem och deras effektivitet. Det är lätt att göra på internet. Sök på exempelvis mammografi, screening och sedan det lilla ordet kontrovers, sedan kan du läsa på och bestämma själv. Verkar kontroversen vara för stor så kanske du känner att det inte är värt det.

Problemet som Barbara Ehrenreich ser med den förebyggande sjukvården, är bland annat risken för falska positiva besked, överdiagnosticering och övermedikalisering. När det kommer till mammografi menar hon att det trots omfattande studier, inte lyckats påvisa att rutinmässig mammografi ger någon signifikant minskning av dödligheten i bröstcancer. Ofta behandlas förstadier till cancer som kanske aldrig skulle ha utvecklats till cancer.

– Får du ett falskt positivt för prostatacancer, kan det hända att du genomgår irreversibla behandlingar som exempelvis påverkar erektionen. Får du ett falskt positivt för bröstcancer, genomgår du kanske behandlingar som har egna risker. Biopsi är inte riskfritt.

Många känner nog att det ändå känns bättre att ta det säkra framför det osäkra. Tror du inte det?

– Självklart är det så. Men jag har gått vetenskapligt tillväga kring detta, det handlar inte om trots från min sida. Det handlar om att ta ett eget informerat beslut. För mig handlade det om denna fråga: även om jag nu har en ny bröstcancer, kommer jag vilja genomgå behandlingen? I min ålder så känner jag att nej, jag vill inte det. Jag har inte tillräckligt med år kvar för att lägga ett eller ett och ett halvt på plågsam och nedbrytande strålbehandling och rehabilitering.

Hon beskriver hur hon helt har slutat att genomgå många av de medicinska åtgärder som förväntas av en ansvarsfull person med sjukförsäkring, som mammografi, hälsoundersökningar och gynekologbesök. Och att hon också har börjat gå på tvärs mot många i sin generation, som på äldre dagar börjat gå in dubbelt så hårt för sin hälsa, med dieter, träning och hälsokontroller. Istället för att i samklang med vår samtids ideal, sträva efter ett ”framgångsrikt åldrande” har hon gradvis kommit till insikt om att hon är ”gammal nog att dö”, och att hon inte tänker utsätta sig för mer lidande och irritation i jakten på ett något längre liv. Hon berättar att hon ser till att äta bra och motionera, inte för att leva längre, utan för att det får henne att må bra, och att det får räcka så.

Frågorna hon ställer i boken är många, hur mycket ligger kroppen egentligen under vår kontroll? Hur ska vi egentligen betrakta kroppen? Och om kroppen inte är en harmonisk helhet där det är upp till oss att hålla den i balans, vad är den då? Om immunförsvaret hjälper cancer att spridas, kan ett starkare immunförsvar alltså vara av ondo för patienten?

– Immunsystemet är inte så enkelt att klassificera som gott eller ont. Det specialiserar sig på att bekämpa infektionssjukdomar. Men när det bestämmer sig för att attackera den egna kroppen kan de vara dödligt. Tänk på autoimmuna sjukdomar, som MS, det är immunsystemet som attackerar kroppen. Idén om kroppen som en perfekt maskin, där allt arbetar tillsammans, den stämmer inte. Vi har miljoner celler och vissa av dem gör bara sin egen grej.

– Vi tänker på immunceller som något som skyddar oss från bakterier och möjligtvis cancer. Det faktum att immunceller klumpar sig runt tumörer trodde man tidigare berodde på att de var där för att bekämpa tumören. Det var synsättet i flera decennier. Det har visat sig inte vara så. Den senaste forskningen visar att immuncellerna hjälper cancern att sprida sig runt om i kroppen.

I boken återger Barbara Ehrenreich den senaste forskningen om cellulärt beslutsfattande, hur celler inte alltid reagerar på ett förutbestämt vis, och att de heller inte agerar helt slumpmässig, utan ser ut att uppvisa en viss grad av individualitet. Biologin är mer än kemi.

– Det här hade varit omöjligt att föreställa sig när jag var student i cellbiologi på 60-talet.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Idén om cellulärt beslutsfattande hade varit skrattretande. Elementen i kroppen sågs som passiva objekt. Men en cell är en levande grej i sig själv. Jag har lärt mig mer och insett att de får information från vätskorna runt sig, de får signaler som säger kom hit, försvinn, och de tar beslut om hur de ska reagera. Analogin jag gör i boken är hur jag själv kommer gående på gatan. Jag får all möjlig info om var jag ska ta vägen och jag tar minibeslut hela tiden om tempo och riktning. Så är det med vissa celltyper också.

Hon lyfter fram en mer dystopisk syn på kroppen. Snarare än harmoni och helhet, menar hon att vi bör betrakta kroppen och biologin som en plats för konflikter mellan kroppens egna celler om utrymme, näring och syre och att detta får konsekvenser för hur vi också betraktar oss själva.

– Vad är jag om cellerna i min kropp kan ta egna beslut? Det är nästan obehagligt att tänka på, säger hon till ETC.

Barbara Ehrenreich menar att vi har glömt att döden är naturlig och istället börjat betrakta den som en avvikelse. Hon lyfter fram forskning som visar att immunförsvarets makrofager driver på förloppet i flera åldersrelaterade sjukdomar. Och varför inte, frågar hon sig. En äldre persons överlevnad har ingen evolutionär betydelse eftersom personen inte längre kan reproducera sig, och ur ett strikt darwinistiskt perspektiv skulle det lika gärna kunna vara bättre att göra sig av med de gamla innan de förbrukar för mycket av de resurser som annars kunde ha gått till de unga. Med synsättet att döden är ett misstag, kommer också den individuella skulden, menar hon. Om du har fått en sjukdom, vad har du gjort för fel? Vilka skadliga livsstilsbeslut har du tagit?

– Vi ser på döden som ett fruktansvärt misstag. Något som inte borde hända. Och om den närmar sig, om du har svår diagnos, tänker vi att det måste vara ditt fel. Vad gjorde du för fel? När det kommer till bröstcancer och flera andra cancerformer finns inget svar på den frågan. Det finns inga livsstilsskäl till bröstcancer. Men vi är snabba i min kultur att skylla på offret.

”Att lura åldrandet” hade inte varit en Ehrenreich-bok om den inte också kopplat ämnet till ekonomin. Den wellnesskultur som växt fram parallellt med vår vilja att kontrollera våra kroppar och vårt åldrande, kopplar Barbara Ehrenreich också till en ökad prekarisering, en ökad ekonomisk osäkerhet.

– Många som har tänkt på sig själva som medelklass, eller haft ambitioner att klättra högre, har upptäckt att de ändå inte har så mycket kontroll över sin ekonomi. Du kan förlora ditt jobb på grund av företagsbeslut fattade av människor du aldrig kommer träffa. Känslan av prekaritet och osäkerhet leder oss till frågan vad kan jag kontrollera?

– En sak vi intalas att vi kan kontrollera är vår hälsa, eller vår ”wellness”, genom att göra och äta exakt rätt ­saker. Vi ska träna, följa dieter, ha ”medveten närvaro”. Det finns en uppfattning att dessa saker ligger under vår kontroll, men det är tyvärr inte sant. Att du går till ­gymmet tre gånger i veckan betyder inte att du inte kommer att dö. Och dieter, det är ju en enda röra. Jag vet inte hur jag ska läsa om det ens längre, det ändras ju hela tiden. Vi har ännu inte det vetenskapliga svaret som passar alla.

Hälsa är också något som är väldigt knutet till ekonomi och klass. Vi lever olika länge i olika delar av klasstegen. Under mitten av 2000-talet började demografer lägga märke till en oväntad förändring, som gick på tvärs mot förväntningarna på ständiga medicinska och hälsomässiga framsteg. Dödstalen ökade bland fattiga, vita amerikaner. Den ökade mortaliteten i gruppen hade varit lätt att härleda till denna grupps sämre hälsovanor, men sambandet är inte så enkelt.

– Vi har något ovanligt som händer här. Mortaliteten har börjat ökat bland den vita arbetarklassens män och till viss del kvinnor, under det senaste årtiondet. Förklaringen, som forskare som studerar detta nu lyfter fram, är att det faktiskt har att göra med den ekonomiska kollapsen. Industrijobben, som gav människor med kort utbildning möjligheter att arbeta till löner som går att leva på, har försvunnit. Du kan få ett jobb på ett snabbmatställe, men det kan inte försörja en familj. De lönerna går inte att leva på.

Detta sätter människor i stressande situationer. Lösningen för många män har tragiskt nog varit självmord, alkoholism eller användning av smärtstillande opioider.

– Jag dömer ingen för de här sakerna. Jag skulle aldrig peka finger och säga att du tog fel beslut. De här människorna har försatts i tragiska situationer och de behöver hantera dem.

Även wellness-ideologin är intimt förknippad med klass, menar Ehrenreich.

– Wellness är en industri. Det är konferenser, produkter och resor och det riktar sig till mer välbärgade konsumenter. Folk som kan ta en vecka och tillbringa på ett wellness-spa och meditera och träna och äta dieter och praktisera alternativ medicin. Det är en lyx och en statussymbol. Folk som har råd med wellnessindustrins produkter, som GOOP, Gwyneth Paltrows produkter, har antagligen också råd att äta tillräckligt. Har du de resurserna, är du antagligen i bättre form än någon som jobbar på fötterna i en restaurang 12 timmar i sträck med konstant belastning på leder och muskler. Så frågan är om det är ditt engagemang i ”wellness” som gör att du är friskare eller om det är dina levnadsförhållanden i övrigt.

Med boken hoppas hon vederlägga föreställningar om naturen som död materia. Något som hon också menar är trösterikt och som kan vara till hjälp när det kommer till att ”släppa jaget” och acceptera sin egen dödlighet. Här lyfter hon också, något oväntat, fram de experiment med psykedeliska droger som har gjorts för att minska människors dödsrädsla, på New York University. Personer som fått beskedet att de har ett visst antal månader kvar att leva har under läkares överinseende fått en dos av psilocybin, som ska ge en känsla av upplösning av jaget och enhet med universum.   

– Det är fascinerande, psilocybin har i dessa studier fått folk att överkomma sin rädsla för att dö. Substansen stänger ner eller tonar ner de delar av hjärnan som hanterar känslan av självet, det fysiska självet och sociala självet. Jag skulle vilja prova, men jag har inte tillräckligt kort tid kvar för att få vara med i experimentet.

Men hon lyfter också fram idén om att gå upp i en större existens än bara sin egen, bortom individualistiska mantran om att satsa på sig själv, till exempel en politisk kamp, där kampen fortsätter även efter ens egen död.

Har ditt politiska engagemang hjälpt dig att acceptera din egen framtida död?

– Helt klart. Jag kan se mig själv som en person i en lång linje av människor. I en stor samling människor runt om i världen som har kämpat för samma sak. För ökad jämlikhet, rättvisa, bättre liv för alla. Mitt jobb som gammal är att se till att jag får efterträdare, människor som gör det jag har gjort.

Barbara Ehrenreich har bland annat startat Economic hardship reporting project, som stödjer journalister från underrepresenterade grupper i samhället som rapporterar om de mänskliga konsekvenserna av finansiell instabilitet. Målet att förändra den amerikanska debatten om fattigdom och ekonomisk osäkerhet.

– Jag vet att efter min död kliver någon in och tar min plats. Det gör människor redan. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom nyhetsmagasinet ETC till din mejl varje fredag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Barbara Ehrenreich

Ålder: 77 år

Gör: Författare, journalist och politisk aktivist. Hon är ­hedersordförande i Democratic Socialists of America.

Aktuell: Med boken ”Att lura åldrandet: hälsohetsen som jagar oss ända in i döden” (Leopard förlag), i översättning av Emeli André.

Tidigare böcker på svenska: ”Det manliga hjärtat: revolten mot försörjarrollen” (1987), ”Barskrapad: konsten att hanka sig fram” (2002) och ”Körd: uppvaknandet ut den amerikanska drömmen” (2006), ”Karnevalsyra: den kollektiva ­glädjens historia” (2009) och ”Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” (2010). Samtliga böcker på Leopard förlag, förutom ”Det manliga hjärtat”, som gavs ut av Prisma i samarbete med RFSU.