Reportage.

2015-07-12 11:30
  • Nils Claesson 1975. Foto: Privat
    Nils Claesson 1975.
  • Buster Keaton.  Foto: Wiki Commons
    Buster Keaton. 
  • Fredhällsparken 1946.  Foto: KW Gullers, © Nordiska museet
    Fredhällsparken 1946.
  • Timo Sundberg och Johan Ehrenberg. Foto: Nils Claesson
    Timo Sundberg och Johan Ehrenberg.
  • Berlin 1987. Foto: Nils Claesson
    Berlin 1987.
  • Tanto 1972. Foto: Nils Claesson
    Tanto 1972.

Baklänges till Husby

”Min kropp äter varje meter till Husby. Det är mina fötter som talar med pilgrimer på pilgrimers språk. ”

Prolog

Vägen till Husby var en aktion som jag utförde den 26 juni 2012 då jag gick baklänges från min dörr i centrala Stockholm till Husby konsthall. Då, i stunden var syftet att göra ett politiskt konstverk som byggde på det faktum att människor i Stockholms innerstad hela tiden vänder ryggen åt platser som Husby. 

Jag ville med samma baklängesvandring också undersöka gränsen mellan vad som är ”live action” och animerad film. Det enklaste sättet att göra det är att vända på filmen och spela upp händelser i omvänd tidsföljd. Om någon går baklänges och filmen vänds betyder det att den som går baklänges går åt rätt håll medan resten av världen går åt fel håll. På det sättet kom kortfilmen sliN till. (Nils baklänges). (http://www.stdhplay.se/slin)

Men när jag sedan satte igång med att skriva en essä om mitt verk var det andra saker som kom upp. När jag skrev kom baklängesvandringen till att bli en sorts djupdykning i ett framkallningsbad av minnen och varje minne hade en gata, ett träd, en lägenhet, ett ansikte, en adress, en krog, en arbetsplats fäst på sig.

Att gå baklänges visade sig vara en metod.

 

En solig dag på en sandstrand i nordvästra Grönland vid en vik från vilken man kan skåda en bit av Kanada har jag en gång sett och hört isberg efter isberg explodera i solen.

Plötsligt når de inre spänningarna i ismassan ett kvalitativt stadium som får dem att explodera med ett stort dovt boaaaaaafffffffff följt av tystnad som sedan förvandlas till ett fräsande och frasande ljud som om havet bombats med brustabletten Treo. 

Tiotusentals tabletter som frasar i en arktisk vik. Fraset kommer sig av att isbergens is består delvis av luft som komprimerats med den snö som glaciärisen består av. 

Det är solens värme som framkallar explosionen. 

Kan det hända med en stad? 

Det kan det. 

Om staden delas upp i två städer:

I förlorarnas stad och i vinnarnas stad.

I stadens som har allt och staden som saknar.

Det är därför jag väljer att gå baklänges från Södermalms längsta gata till Husby konsthall den 26 juni 2012. 

Detta för att stryka under att det är med ryggen som innerstadens människor betraktar dem som bor i miljonprogrammets förorter. 

Jag vet eftersom jag bor i innerstaden.

Stockholm är ett isberg. 

Mitt projekt handlar om att förhålla mig till en plats som heter Husby och till det offentliga rummet. I min analys är det offentliga rummet både en scen men och ett rum av berättelser och myter som rör sig kring en fysisk plats. Varje stad har sina hjältar och skurkar, precis som varje skolgård eller tvättstuga. Alla dessa platser ingår i en väv av berättelser och själva gränsen mellan det offentliga, det halvoffentligt och det privata är ständigt under förhandling. Med myt menar jag inte lögn eller påhitt utan ovanligt starka berättelser som i sin tur ingår i en mytologi – alltså en samling berättelser som på olika sätt hänger ihop med varandra. Det offentliga rummet är lika mycket ett inre som yttre rum. Idag blir det ju ännu tydligare då det offentliga rummet har utvidgats till ett elektroniskt offentligt rum.

Dagens manusförfattare och spelkonstruktörer opererar idag med ett begrepp som de kallar för storyworlds, alltså berättarvärldar, och idag finns det en praktik som går ut på att utvinna både ickelinjära spel och dramatiska linjära berättelser ur en skapad berättarvärld. 

En fysisk plats som Husby har sin egen berättarvärld. Den behöver inte uppfinnas.

Jag bestämmer mig för att lägga till en historia till platsen Husby.

Jag vill bli den som gick baklänges till Husby. 

Jag är ute efter en konstnärlig handling som människor i Husby kommer att tala om och förundras över. Det är i linje med dessa tankar som beslutet om att gå baklänges hela vägen till Husby växer fram. 

Jag måste verkligen gå baklänges hela sträckan. Varenda centimeter. Det ska vara på riktigt.

Jag talar ur egen erfarenhet eftersom, i min analys, ett projekt som bygger på illusion inte fungerar som ett offentligt verk. Verket måste ha en aspekt av handlande som är autentiskt och inte teater.

Saken är den att om jag med min konst ger mig ut på ställen som inte är ett museum, en konsthall eller ett galleri så måste jag vara beredd att hela tiden ha en motivering till min konst. 

För att konsten ska fungera måste den omedelbart kunna tala till människor. Galleriet, biografen eller teveapparaten är ett säkrare territorium. På gatan eller i en park vet du aldrig vem du möter. Det vet du i regel på ett galleri eller en filmpremiär.

Konst som sker på en gata och infiltrerar människors vardag, blandar medvetet ihop olika språkliga spel och regelverk och måste därför vara beredd på att få stå till svars. 

Det är sol ute och jag lånar ett ansikte.

Det är morgon den 26 juni 2012 och jag klär mig i randig kostym, joggingskor och en t-shirt med ett tryck som föreställer två boxare som tycks vara tecknade med en Bic-pennas blåa bläck. 

Egentligen hade jag tänkt sätta på mig slips och vit skjorta. 

Söndagskläder skulle människor ha sagt förr. 

Finkläder. 

Sätter också på mig en animerad knapp med Musse Pigg: det är tre bilder på Mickey Mouse som ändras beroende på vilken vinkel man tittar på bilden. 

Texten är på ryska. Det är en piratkopia. 

Dagen innan har jag varit och klippt mig i en frisörsalong som ligger i Götgatsbacken och som drivs av fyra syrianska bröder. 

Nyklippt med kostym minus den vita skjortan och slipsen vill jag anknyta till svartvita fotografier från happenings på 1950- och 60-talet. 

Yves Klein som kastar bladguld i Seine. I kostym och slips.

Styrelsen i EMS som står uppradade kring den första datamaskinen i Sverige som används för att göra musik. I kostymer. Vissa har polotröjor. Det är bara stela män. 

Jag vill klä upp mig för att jag alltid tyckt att konstnärer från 1960-talet som gör happenings ser extremt bra ut på fotografier. 

Att klä upp sig är också att visa respekt inför dagens handling.  

Att klä sig innebär också att skaffa en relation till gatan som scen och eftersom min handling idag sker ute i staden är det viktigt att varenda detalj i min klädsel ska ha en mening och en funktion.

Jag vill synas men inte lysa som en fyr.

Jag går baklänges ut genom dörren i hallen och svänger av mot vänster och tar tag i trappräcket. 

Jag färdigställer en bild av en bild av mig själv i en film. 

Jag är nyrakad.

Dagens ansikte tar jag från Buster Keaton. 

Utmärkande för Buster Keaton är att han aldrig släpper sitt stenansikte vad som än händer. 

Är Buster Keatons stenansikte en stoikers? 

De gamla stoikerna delade in världen i den del som går att påverka och den del av världen som är för stor och mäktig för att rå på. Till den delen av världen räknades naturen men också storpolitiken. De stora tingens värld kallade stoikerna för adiafora. Den ska en sann stoiker ignorera eller möjligtvis bli upprörd över. Däremot finns det en annan värld. En mindre värld som det går att påverka och genom att engagera sig i den världen är det möjligt att uppnå ett stadium av individuell lycka som stoikerna kallar för apahtiha. Det är därifrån ordet apatisk kommer. Men de var långt från apatiska. 

Stoikerna var materialister och trodde på objektiva sanningar och ur deras tankegångar sägs tanken om naturrätten och alla människors lika värde ha uppkommit.  

Buster Keatons stenansikte som han ställer upp mot allt som han inte kan påverka gör honom till en stoiker.

Det berättas att Buster Keaton skaffade sig sitt stenansikte som barnskådespelare eftersom hans far hade ett varieténummer då Buster tumlades och kastades runt på olika sätt och aldrig visade några känslor. 

Publiken fann det outhärdligt komiskt att se hur den lilla pojken kastades som en vante ut i kulisserna och fick en massa slag och sparkar utan att röra en min. 

Jag lånar Buster Keatons stenansikte eftersom jag vill försöka verka oberörd av att gå baklänges. 

När jag ser filmen om min egen baklängesvandring förstår jag att jag är berörd av situationen och att det skiner igenom. 

Under dagen möter jag också människor som försöker verka oberörda av att se mig gå baklänges.

Den reaktionen kan man tolka antingen som att stenansiktet smittar eller som att stockholmare är svåra att förvåna.

Reglerna för dagen är följande: 

Jag ska gå hela vägen till Husby konsthall baklänges. 

Jag ska gå dit baklänges oavsett väder.

Jag ska vara välklädd.

Jag ska inte vara otrevlig mot folk som undrar men heller inte nödvändigtvis förklara vad jag gör.

Jag ska gå dit med ett ansikte som verkar vara oberört. 

Vägen till Husby och reglerna för hur jag ska uppträda är manuskriptet för resan. 

Någon annan text finns inte. Sträckan dit är rekognoserad. 

Jag och Dan Lageryd cyklar och fotograferar och hittar bilder ett par dagar före inspelning. Det är inte första gången som en film blir till i samarbete med Dan vilket leder till att en stor del av kommunikationen oss emellan är nästan ordlös eller kodad. Jag har redan sagt till om att det inte ska vara handkamera utan att kameran i princip ska vara statisk och att filmen ska bestå av stora enkla, cinematiska bilder.  

Precis före Tranebergsbron vid Fredhäll fastnar jag för en lekpark med en plaskdamm. 

Den påminner om en bild av fotografen KW Gullers. En av de svenska fotografer som dokumenterade det av socialdemokraterna ledda samhällsbygget under perioden efter andra världskriget och som idag lite slarvigt kallas för folkhemmet. 

Det visar sig att han har tagit bilden just där för 66 år sedan. 

Parken blir senare en scen i filmen.

Vägen ut genom porten och så till vänster ner mot Hornstull går lätt. 

Klockan är tio på förmiddagen. 

Bakom mig trippar hela tiden minnet.

Min egen historia läggs till Hornsgatan.

Att gå på Hornsgatan är att gå sidorna ur en bok om mig själv.

Jag går baklänges över Rosenlundsgatan och ser hörnet av mitt kvarter, där en gång en polisstation och en brandstation låg.

Sen släntrar jag vidare och vet att i huset mittemot där McDonald’s ligger fanns det ett annat hus, där det låg en liten biograf som hette Strix.

Jag passerar ett fik med grötfrukost där byggjobbare käkar stadiga mål. De tittar frågande på mig.

Jag säger att jag ska gå ända till Husby.

Varför då? undrar de.

Ett vad, svarar jag.

Ett vad.

Hur långt är det? det frågar en.

Lite mer än tjugo kilometer. En två mil, svarar jag.

Lycka till, säger killarna.

Sen passerar jag Järnia och på vägen mot El Svea på andra sidan gatan ligger Stockholms enda kommunistiska teatergrupp som heter Tribunalen i en lokal som en gång hette Lido och var en biograf.

Jag såg mina första matinéfilmer på Lido. Biljetten kostade tre kronor och det satt en massa buskillar längst fram och visslade i biljetterna när ridån drogs upp. 

Jag har gjort en animerad film som slutar med scener från Lido.

Det var inte vilka filmer som helst som visades utan Tarzan, Slaghöken, Robin Hood och naturligtvis Ivanhoe. 

Jag minns att min far var väldigt förtjust i att vi gick på bio och undrade om filmen Tarzan och den gröna gudinnan visades.

Jag har till och med skrivit om det i den första text jag publicerade i en kulturtidning som hette Partisano 1976.

Sedan var Lido porrbio under många år. Det var dit som den italienska filmaren och poeten Pier Paolo Pasolini 1975 gick och tittade på äkta svensk synd en dag på 1970-talet innan han åkte tillbaka till Italien och blev mördad.

Lido var nog Pasolinis sista biobesök. Det borde finnas en bronsskylt där.

Sen blev Lido kulturellt då Kim Klein startade Lido som klubb och utställningslokal i sent 1980-tal.

Nu, 2012 är det lite mer än en månad sedan jag var på Tribunalen på en minnesstund efter Timo Sundbergs begravning. 

Timo, visade det sig, dog av en vanlig lunginflammation som han misskötte eftersom han var galen.

Människor med mental ohälsa lever korta liv. De dör av saker som går att bota med en antibiotikakur.

Timo var en barndomsvän och kollega till mig som jag inte träffade många gånger under de sista tio åren av hans liv eftersom det gjorde för ont.

Men under dessa sista tio år hann Timo bli adopterad och beundrad av teater Tribunalen, så på begravningen och minnesstunden talar vi alla om olika Timo.

Jag väljer att komma ihåg en knubbig Timo som alltid är sugen på att gå på bio och äta mackor och berätta historier och som älskade Hitchcock och Bergman.

Till Timos begravning ute på Skogskyrkogården samlas en hel generation människor och en vän som heter Klarin har med sig ett stort plakat där det står: 

Socialism eller barbari! att lägga på kistan.

Jag frågar lite försynt.

Måste man välja. Kan man inte få lite av båda?

Minneshögtiden avslutades med att alla sjunger Internationalen. 

Jag sjunger alla verserna.

Timo och jag gjorde en gång en film om en fotograf som hette Tore Johnson och som hette Man som rakar sig vid Seine.

Tore Johnson dog alldeles för ung. Han blev 54 år gammal precis som Timo.

Som ung var Tore Johnson fotoassistent åt KW Gullers. 

Jag passerar förbi El Svea och där på höger hand låg en gång en automat i vilken man kunde köpa mjölk och smör och formbröd. Det var innan det fanns närbutiker och nattliga inköp måste planeras.

Sen går jag baklänges över Ringvägen. 

Bort över Ringvägen där Södersjukhuset tornar upp sig mot Horisonten kan jag skönja en liten bit av Mariaskolans röda tegelfasad som ligger i ett kvarter med det passade namnet Piskan.

Som barn gick jag i mellanstadiet i Mariaskolan. 

Tanto, där jag är uppvuxen var höghusområde för den övre medelklassen men i Mariaskolan blandades alla från kvarteren. 

På den tiden hade jag inte behövt gå hela vägen baklänges från Hornsgatan 55 till Husby utan det hade räckt med att gå från Tantogatan 59 till Mariaskolan för att resa mellan samhällsklyftor.

Drygt en kilometer.

Det fanns de i skolan som bodde i omoderna lägenheter och som hade det mycket sämre ställt än barnen från Tanto. 

Det fanns en marockansk kille i klassen som bodde i huset jag just nu passerade och som brukade få stora mängder stryk av sin pappa då hans betyg inte var lika bra som hans storebrors. 

Han hade oturen att ha en storebror som var mattegeni och stjärnstudent på Tekniska högskolan.

Sen var det den långa killen med engelskt efternamn som hade konstiga kläder på sig, som kortbyxor. Och som alltid var lika besviken över att killarna i Mariaskolan inte hade samma hederskodex som killarna i Liverpool. 

Han försökte vinna sympati genom att säga att hans pappa hade dött i andra världskriget. 

Den långa killen var kompis med Petter.

Petters pappa var från Lappland och jagade älg. 

Den långa killen och Petter brukade kasta skarp ammunition i skolkorridoren för att se om den skulle smälla. 

Small gjorde det däremot när jag en gång pumpade ett cykeldäck för hårt på Karl Åhs Cykel och Sport på Hornsgatan.

De hade en luftslang som stack ut genom ett hål i väggen och som alla kunde använda. 

Nu ligger där en thairestaurang.

Jag går vidare.

Nu har jag passerat Ringvägen och snart går jag förbi fotoaffären som fortfarande finns kvar.

Där köpte jag min andra systemkamera som hette Konica Autoreflex T.

Genom att gå baklänges till Husby förvandlar jag min kropp till ett vetenskapligt precisionsinstrument. 

Kroppen, staden och gatorna är synliga redskap för att förstå samhället och en förflyttning från ett ställe till ett annat är inte bara en förflyttning i rummet utan också i tid och social ställning.

Denna tankegång är fritt översatt från en bok av Claude Lévi Strauss, där han börjar boken med att ironiskt skriva om hur mycket han avskyr resor, upptäcktsresande och exotism och ändå väljer att skriva om det. 

Det finns en djupare mening i hans ironi som framkommer i en annan av hans böcker La pensée sauvage då han beskriver hur en öken i Kalifornien var hem för tusentals indianer men när de vita kom kunde bara några få familjer leva i samma öken under ytterst knappa omständigheter.

Min kropp är en börstelegraf.

Min kropp är en geigermätare som sprakar.

Min kropp är ett lackmuspapper.

Min kropp består av en massa nålar som vrider sig upp i de röda varningsfälten.

Den 26 juni 2012 är en lugn dag.

Jag försöker sätta ner fötterna rätt och ha en vid och lugn blick. Den vida blicken som jag lärt mig att ha i thai-boxning.

Jag går ganska snabbt på de gator jag känner även baklänges.

Bakom mig går min assistent och nickar när det är riskfritt att gå över gatan.

Hon följs av skuggan Mnemosyne, minnets gudinna. Vilket också är ett problem då du kan fastna i minnet och blanda bort dig själv mellan olika tidslager. 

När Timo var galen kom han ihåg saker som hände för tjugo år sedan och diskuterade dem som om det hänt under dagen. 

 Lévi-Strauss är en vän av Rousseau och det är en väldigt fin tanke som han omsätter i sin text. Den om behovet av att skapa en modell av den ursprungliga människan, en människa som troligtvis aldrig funnits men att det likafullt finns behov av att skapa en modell. 

Lévi-Strauss menar att det som utmärker människan är att vi tänker i kategorier. Den modell som Rousseau talar om handlar om den som förvandlar människan från ett djur till en kulturvarelse. Från språklös till språklig social varelse. 

Att tänka i modeller är del av allt mitt konstnärliga arbete.

 Jag drar en linje av svett från min egen dörr till Husby. På det sättet blir Husby från och med idag den 26 juni 2012 en del av mig. Jag går till Husby baklänges. Varje steg är en tunn skiva kött att varsamt lägga på kartan. Jag kommer med Stockholm. Jag kommer med Bellman i fickan. ”... Ur vägen, kolgubbar, tvätterskor och mjölkkärringar ... Gör inte av med nylänningen med sudna kringlorna om halsen ... Gutår! Sup mig till ... Släpp fram Movitz med basfiolen! Mak åt er, sillpackare, bagarpojkar, nürnbergare, skräddare och fågelfängare! Stig undan, herr uppsyningsman eller nersyningsman eller vad du är för en brohuggare ... Hjälp upp blinda gubben med liran ... Skuffas lagom! ... Slån på truten!”

Min kropp äter varje meter till Husby. Det är mina fötter som talar med pilgrimer på pilgrimers språk. 

Rytmen av min vandring sjunger in staden. Ger gatorna nya namn som vore de nya. 

Sockerconny heter jag också.

 Att göra konst tillhör handlingens sfär.

Jag har svängt in på Varvsgatan och tar mig ner mot Heleneborgsgatan förbi Ruins lilla förlag som gav ut min debutbok.

Det är tomt på trafik på Heleneborgsgatan och under asfalten finns det fortfarande spårvagnsspår. 

På min högra hand passerar jag en gammal adress. 

Här låg en gång Centrum för de revolutionära marxisterna i ett hus inne på en gård.

I källaren ett tryckeri och högre upp kontor.

Det luktade surt kaffe och stencilapparat.

Tankarna hämtade från Lenin och Trotskij och Marx med flera.

Stället kallades för Centrum. Den svenska centralen för den lokala avdelningen av den socialistiska världsrevolutionens parti. 

På tryckpressen i källaren trycktes de första numren av tidningen Partisano. (föregångaren till ETC)

Mina första texter och fotografier trycktes i denna källare.

Timo och Johan Ehrenberg skötte tryckpressen.

Sen svänger jag ut på Långholmsgatan. Går förbi nära en adress där det en gång låg en lunchrestaurang som hette San Remo som jag och mina vänner kallade för Bearnaisekliniken.

Det känns farligt och nu övergångsstället. En bil tutar.

Sen är det lätt att gå längs med Västerbrons spann eftersom jag kan hålla en hand på räcket och med raska kliv gå till Kungsholmen. 

Jag känner med säkerhet en kille som hoppade från Västerbron en natt nittonhundrasjuttiosex.

Han hette Frippe och kom från Högdalen.

Han spelade med i en teveserie som hette De hemligas ö som byggde på en bok av Sven Wernström med samma namn.

De hemligas ö, var en sorts maoistisk version av William Goldings roman Flugornas herre och slutar med en lycklig revolution.

Jag var också med i den teveserien fast mera som en sorts statist som aldrig syntes i den färdiga versionen. Det var ett jobb som jag fick genom att min far kände regissören som hette Janne Haldoff och därför lärde jag känna Frippe. Vi bodde i samma rum en hel sommar i ett hus inne i Trosa och varje morgon tidigt togs vi med båt långt ut i skärgården till en ö där det var filminspelning.

Jag var tolv år och fyllde tretton i september. Olidligt lillgammal.

Janne Haldoff hade köpt upp Roy Anderssons två unga stjärnor från En kärlekshistoria, Rolf Sohlman och Ann-Sofie Kylin, och satt ihop ett team av barn och ungdomar där hälften kom från barnbyn Skå och hälften var barn till Janne Haldoffs polare.

Jag minns inte mycket från själva filminspelningen utom att den bestod av oändlig väntan och att man fraktades till olika platser och att det lät väldigt snyggt med: Tystnad tagning, ljudet går, kameran går, var så god och börja.

Sen klappan.

Klapp.

Jag är fullkomligt övertygad om att jag måste ha varit den uslaste barnskådespelare som någonsin har varit med om att agera framför en kamera eftersom jag inte riktigt förstod vad jag hade där att göra. 

Lite som jag förstår att ett krig kan te sig för många soldater, trupper och material fraktas till olika ställen och sedan packas allting ihop och packas upp och fraktas till nästa ställe och den mesta tiden går åt till att vänta på att något ska ske. 

För Frippe var sommaren med De hemligas ö livet.

Jag träffade honom tre år senare då jag kommit in på Södra Latin och han hade gått dit på dagen då det var upprop även fast han precis slutat. Sen träffade jag Frippe på Folkets bio när den låg på Högbergsgatan och det gick en polsk film om textilstaden Łódz och vi snackade lite. Frippe hade fått jobb på ett tryckeri och var full med acne. Nästa gång jag hörde om honom var han borta.

Västerbron tar mig över Långholmen. 

Över ön där jag och många andra brukade bada nakna på klippan precis under bron. Det var till och med så att polisen sände ut hästar för att få slut på nakenbadet men ingenting hjälpte. Långholmen var en hemlig ö och buskagen uppdelade efter kompisgäng och sexuell läggning.

Det var en tolerant ö men många brinnande och skakande buskar.

Någon dag efter det att jag gått baklänges över Västerbron är det någon som ringer till min vän Astrid.

Du känner Nils Claesson?

Ja, svarar Astrid.

Jag såg honom gå baklänges på Västerbron igår. 

Jag tror inte att han mår så bra.

Jag går nerför Västerbron och passerar Kungsklippan på höger hand. Där bodde en gång Sveriges statsminister Tage Erlander. Sen går jag över två övergångsställen och är på Rålambsvägen. Där är Dagens Nyheters skrapa och Expressen. Sommaren 1985 jobbade jag som sommarvikarie på Dagens Nyheter. Jag minns att det fanns en oändlig mängd mellanchefer på DN, att jag vägrade ringa upp och intervjua föräldrarna till ett barn som hade drunknat på en skärgårdsö och att en vinagent började terrorisera mig i telefon eftersom jag skrivit en liten artikel om en nattklubb som skulle ha en champagne-buffé till förmån för svältande barn i Afrika och att min lilla text ledde till att buffén inställdes varvid denna vinagent fick för sig att jag sprang ärenden åt den jugoslaviska maffian. Jag minns också att det ultimata sommarreportaget borde handla om grisar. För en sommar hade en reporter skrivit en text om hur glada grisarna blir när de släpps ut på grönbete och börjar bete sig som de är genetiskt programmerade att göra. Den artikeln om svinen hade blivit mycket läst och det påminner mig om att de dokumentärfilmer som fortfarande är mest sedda på Sveriges Television är de som handlar om bönder som plöjer med oxar eller brukar jorden med hästdragen plog. Det är dit den stora masspublikens drömmar går, till ett evigt försvunnet Sörgården. Om inte annat så bevisar det att det under den svenska asfalten finns en rågåker.

Dagens Nyheter var ett märkligt ställe att arbeta på och märkligast var kulturen kring de olika mellancheferna, som om den stora tidningsdraken tycktes ha ett oändligt behov av att utse. Jag minns också att någon av reportrarna på tidningen kände igen mig från barrikaderna kring kvarteret Mullvaden 1977 och började tala om hur synd det var om polishästarna som hade plågats av att få stoppnålar instoppade i köttet. 

Jo, jag hade stått på den barrikaden då 1977, under ett par, tre dagars motstånd mot att polisen skulle utrymma kvarteret. 

Jag hade gått förbi en källarlokal och hämtat ett par megafoner och så hade jag och Timo i princip inte sovit på tre dagar.

Frikvarteret Mullvaden låg i kvarteret Mullvaden vid Krukmakargatan och de som ockuperat husen var egentligen mest en massa flummare, tyckte jag då. Fast jag var beredd att försvara dem. 

Det var därför som jag var med och organiserade motståndet i hörnet av Krukmakargatan och Torkel Knutssonsgatan, där polisen hade spärrat av kvarteret med metallstaket.

De flesta som dök upp för att försvara Mullvaden var väldigt unga killar och tjejer i lägre tonåren. Jag minns att vi sjöng och skanderade och jag uppmanade människor att sitta ner. 

Jag minns också att polisen sa till mig att de övervägde att gripa mig för uppvigling men det gjorde de aldrig.

En polis bleknade när jag höll ett improviserat tal om hur ensamt och olyckligt polisjobbet var och hur många poliser som slutade sina liv i tragik med missbruk och självmord.

På min sida av barrikaderna var det snällt. 

Sen stormade polisen Mullvaden och allt var över.

Jag förstod sen att den svenska polisen måste ha ändrat taktik med ockupanter och demonstrationer. 

En av mina elever på den Nordiska Konstskolan i Finland berättade att han varit med om att ockupera Fryshuset i mitten av 1990-talet och att han och hans vänner hade fått kopiösa mängder med stryk. 

Han berättade att en av de äldre poliserna hade gett honom sin kravallhjälm för att han inte orkade se på.

Stryk var också vad demonstranterna som var instängda i Hvitfeldtska gymnasiet fick under Göteborgskravallerna 2001. 

En vän vars son tillhörde en av dem som fick stryk säger att polisens taktik skrämde hans son och dennes vänner till passivitet.

Med detta vill jag inte säga att alla poliser är våldsmän och att alla demonstranter alltid har rätt. 

Däremot vill jag stryka under att statens organiserade våld som polismakten är en del av är ett språk med en tydlig grammatik.

Våld föder inte alltid våld.

Våld föder rädsla.

Våld skapar tystnad.

Men våld är också ett sätt att märkas.

För att citera Hjalmar Söderbergs bok Doktor Glas:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

För mig har alltid Hergé betytt mera för mig än Hegel. 

Hergé var namnet som den belgiska serietecknaren Georges Remi använde som namn när han skapade Tintin. 

Tintins värld går att använda som en modell att förstå världshändelserna och de mänskliga relationerna med.

Tintins värld är en mänsklig komedi med en uppsättning arketypiska rollfigurer.

Det går att översätta dagsnyheterna till avsnitt i Tintin. 

Det var det som den franska tidningen Libération gjorde för att hylla Hergé efter hans död. De illustrerade alla texter med bilder ur olika avsnitt av Tintin.

Samtidigt är Tintin en produkt av sin tid. 

Upptäcktsresan till exotiska platser och den triumfatoriska hemkomsten där Tintin får ta emot massornas jubel förföljd av journalister som ställer dumma frågor i stil med: Tycker du om choklad? är en mytisk resa med starka koloniala undertoner. 

Minst sagt.

Det handlar inte om att gå baklänges men om att upptäcka världen bakom mig. Min vandring blir ett träd i vilket jag kan hänga paket av minnen som alla förbinds genom Stockholms gatunät. Trådar att dra i och bilder som stiger fram ur ett nyss förgånget och manar egentligen till att gestalta och skriva ner denna berättelse som i sin tur egentligen består av en härva av berättelser. Många balanserande på gränsen mellan det personliga och det banala. Det är mitt Stockholm. Mina gator. Samtidigt är jag del av en struktur som är mycket större än mina egna historier. Jag kan se konturen av ett stort djur som döljer sig i snön. Delar av en totalitet som jag måste gissa mig till hur den verkar. I tankarna om totaliteten finns också en kritik mot individuella lösningar och privata lyckofilosofier. I sin förlängning leder detta till en politisk hållning vilket för mig inte är ett problem då jag alltid sett mig själv som en utövare av en politisk konst. Det är i den traditionen jag verkar. Ordet metod betyder egentligen stig eller väg. Min metod är att gå baklänges. Det går utmärkt att gå baklänges så länge som jag rör mig i kända trakter. 

Med Hanna Arendts ord: ”Eftersom denna väv av relationer, inklusive de oräkneliga och motstridiga avsikter och syften som endast kan göra sig gällande i den, alltid redan är för handen innan handlandet sätter igång, kan den handlande nästan aldrig förverkliga sina mål i den rena form de ursprungligen föresvävade honom. Men eftersom handlandet består i att trä in sin egen tråd i en väv som man inte själv vävt kan det frambringa historier med samma självklarhet som tillverkningen framställer ting och föremål. Den mest ursprungliga produkten av handlande är inte förverkligandet av uppsatta mål utan de oavsiktliga historier som växer fram när vissa mål eftersträvas och som för de handlade personerna kan framstå som biprodukter till görandet. Det som blir kvar av deras handlande är inte de impulser som satte dem själv i rörelse utan de historier dessa gav upphov till. Sådana historier kan dokumenteras i urkunder och monument, synliggöras i bruksföremål och konstverk, återberättas i generation efter generation och objektifieras i alla möjliga material.”

Hanna Arendt, Människans villkor (Daidalos, 1998, i översättning av Joachim Retzlaff, s.250)

Jag svänger ner ifrån Rålambsvägen mot Tranebergsbron vid Fredhäll.

Vägen är känd eftersom här brukar jag cykla på min racercykel under sommarens pendling mellan lantstället på Adelsö och Hornsgatan.

Jag har cyklat vägen många gånger de senaste tio åren.

Vägen mellan Hornsgatan och Adelsö är vägen mellan stad och glesbygd.

Det är bara 50 kilometer och tar lite mindre än två timmar i medvind.

En stor körsbärsträdgård från första världskriget är också det som omger huset på Adelsö. En gång i tiden var dessa bär hårdvaluta. Barnen fick inte komma i närheten. 

Bären plockades och fördes in till staden med ångbåt.

På Tranebergsbron blåser det och jag kan titta ner på Solstugan som ligger högst uppe på en bergknalle vid Fredhäll och husen är som klippta ur illustratören Bertil Almqvists Barna Hedenhös i världsrymden. Ingen annanstans i Stockholm skiner funkisens retrofuturism igenom skarpare än i Fredhäll. Jag vet att Barna Hendenhös på franska heter la famille Mironton. Mars är befolkat av människor och istället för hästar så kan man rida på stora svarta katter. Marskatter. Jag vet det eftersom jag har den i ett sargat exemplar med en dedikation till mig och min bror.

Jag vet också att ordet mirotoner på franska betyder att koka något mycket långsamt och att den franska polisen när de förhör någon mycket grundligt utsätter den misstänkte för att bli mirotonerad. 

Claude Lévi-Strauss skriver i sin essä Det råa och det kokta hur kannibaler föredrar sina vänner kokta och sina fiender grillade. Till skillnad från små naturfolks rituella kannibalism beskriver Hanna Arendt i sin bok om Eichmann hur ondskans mekanismer på ett nyktert och administrativt sätt avhumaniserar sina offer. Staten behöver två saker: en definition av ras och en byråkrati. Genom att beröva människor först deras medborgarskap och papper förvandlas människor stegvis till icke-människor. Det sker nyktert och administrativt enligt lagar och regler och sköts av tjänstemän i staten. Steget före total utplåning är att exempelvis förbjuda en människa att äga till exempel en cykel eller ha fönster på sitt hus eller äga en häst. På det sättet skapas en gräns mot ”de andra”, mot ”icke-människor”. Avhumanisering och massmord är inte unikt för nazismen utan är en del av Europas koloniala historia. Att förbjuda människor att äga hästar eller att ha fönster på sina hus var något som brittiska imperiet förbjöd katolska irländare. Under Algerietkriget torteras och avrättas tusentals gerillakämpar av den franska kolonialmakten. Det sker på ett rutinmässigt sätt. Den franska polisen dödar mellan 70 och 200 algerier inne i centrala Paris den 17 oktober 1961. Nordafrikaner som deltagit i en stor manifestation med 30 000 deltagare grips, misshandlas, torteras och kastas ner i Seine från Pont Saint-Michel. Händelsen tigs ihjäl. Först 2013 ber Frankrikes president François Holland de efterlevande om ursäkt. 

Solen glimmar blank och trind,

Vattnet likt en spegel;

Småningom uppblåser vind

I de fallna segel;

Vimpeln sträcks, och med en år

Olle på en Höbåt står;

Kerstin ur Kajutan går,

Skjuter lås och regel.

Det blåser till på Tranebergsbron. 

Vattnet är Stockholms klassiska försörjningsled och Mälaröarnas lantbruk brukade försörja staden.

Movitz stöt åt dem i lurn,

Som på skutan fara.

Olle du hvad kostar Tjurn?

Lyssna hvad de svara.

Hör hvar är ni hemma ni?

Ifrån Lofön komma vi

Med Grönsaker, Selleri,

Mjölk och Äpplen klara.

 * * *

Si en Julle skymtar fram,

Marjo åran lyftar,

Med sin löfbrodd, mjölk och lam

Hon åt tullen syftar,

Har i knä en bytta smör,

Kersbärskorgar frammanför;

Marjo nu sin lofsång gör,

Snyter sig och snyftar. 

Den första roliga historia jag lärde mig på lekskolan handlade om två tomater som går över en gata och den andra handlade om Bellman. Bellmangestalten i de roliga historierna som fortfarande berättas på förskolor och skolgårdar är en äkta trickster som klippt och skuren ur mytforskningens värld. Claude Lévi-Strauss forskar i myter genom att jämföra dem med varandra. En myt kan endast förstås genom andra myter och dess varianter. 

På det sättet har myter kunnat spåras över hela kontinenter och det finns myter som till och med sammanlänkar urfolken i Sibirien och Amerika. 

Myter rör sig enligt Claude Lévi-Strauss på en egen högre språklig nivå än språkets andra kategorier och utspelar sig i mytisk tid. 

En som bidragit till de moderna myterna i Stockholm är poeten Bruno K Öijer. En gång fick Bruno K ett fint stipendium på 10 000 kronor som han växlade till enkronor och gick och hällde ner i en passage på T-Centralen. Jag har hört den historien berättas många gånger och i olika varianter. 

Den mest trovärdiga är att Bruno K växlade in hälften av sitt stipendium till enkronor och hällde ut på centralstationen och behöll resten.

Alvik passeras.

På min högra sida ligger tennishallen. Jag följde en gång med min klasskamrat Anders till en privatlektion i tennis där. Han verkade inte road. Anders pappa var stenrik och familjen bodde i en våning med två ingångar i Tanto. Familjen hade en hushållerska och Anders och hans syskon åt bara middag med sina föräldrar om söndagarna. 

Jag minns att de flyttade till Strandvägen i ett hus med äkta portvakt.

Den stora studentmiddagen för alla som slutade Skanstulls gymnasium 1978 var i ett av husen här i Alvik. 

Jag tror att vi åt fläskmedaljong Black and White med hasselbackspotatis och till efterrätt hjortronparfait.

Nu börjar det regna. 

Jag håller på att bli påkörd av en lasttruck i det lilla industriområdet som ligger vid Drottningholmsvägen.

Vad i helvete, skriker killen som kör.

Jag svänger av från Drottningholmsvägen och rör mig mot Bromma flygplats till.

På ena sidan vägen radar byggvaruhusen upp sig och på andra sidan flygplatsen, omgärdad av stängsel. 

Timo hade svårt att komma upp på morgonen. 

Jag tror att det var därför som han gav vidare sitt sommarjobb på Bromma Flygplats som diskplockare till mig.

Det började sju på morgonen och dagens första uppgift var att värma upp det överblivna kaffet från gårdagen. 

Det var ett odramatiskt jobb.

När disken hopade sig på borden gick jag en runda med en vagn och kastade plastmuggar, plastbestick och papperstallrikar i en sopsäck och torkade av borden med en trasa.

Sen vänta och dricka kaffe. 

Det gällde att ta dagens kaffe och inte gårdagens.

Kvarglömda tidningar samlades också in efter gästerna.

De bars iväg till Pressbyrån som sålde dem för andra gången.

I kylskåpet fanns det personalsmörgåsar till oss som jobbade som var gjorda på gårdagens bröd och de yttre bitarna av osten. 

Bakom fiket fanns ett diskutrymme där det gick omkring en halvnaken polsk diskare som alltid hade en massa förslag på olika affärer som han ville ha med mig i.

Antika möbler och tavlor. Korv. Vodka.

Min närmsta chef hette Blundin och hade en blå nylonrock och uppsatt hår. 

Blundin såg till att jag fick sparken.

Saken var den att i pauserna mellan diskplockandet fanns det ingenting att göra utom att dricka kaffe och läsa tidningar. 

Jag tog med mig en bok till jobbet. Den hette Litteratur och -revolution och var skriven av Leo Trotskij. 

Det uppskattade inte Blundin.

Blundin förklarade för mig att det var helt sin ordning att läsa serietidningar, morgontidningar och kvällstidningar samt herrtidningar och skvaller-tidningar men inte böcker. 

Om man läser en tidning ser det ut som man tar en paus i arbetet.

Om man läser en bok ser det ut som om man inte arbetar.

Jag fortsatte att plocka disk. 

Jag fortsatte också att läsa min bok fast lite i smyg för att inte Blundin skulle se.

Jag stoppade den i ett nummer av Teknikmagasinet eller Lektyr.

Efter en av dessa resor mellan borden i caféet kommer jag tillbaka med min vagn. 

Då står Bludin och håller i min bok.

Är du marxist frågar hon?

Bromma passeras. 

Ett cykelbud som ser mig gå baklänges cyklar ner i ett dike mittemot byggvaruhuset K-Rauta. 

Jag går över en trafikerad väg och följer en lång asfalterad cykelbana på min högra hand förbi ett köpcenter inrymt i en före detta flyghangar. 

Det är ett billighetsvaruhus för sportkläder. 

Jag går mot Solvalla till. 

På andra sidan Bromma flygplats ligger Ulvsunda industriområde där jag lät en firma blästra och pulverlacka tre av mina skulpturer för kulturhuvudstadsåret 1998.

Landskapet är stort, flackt och det finns nästan ingenting att hänga upp minnen i. 

Efter Solvalla svänger jag av in på en väg med villor. 

Det är öde som om alla människor var borta och hade lämnat sina ägodelar efter sig. En vattenspridare står och snurrar. En hund skäller. 

Jag undviker att trampa i en vattenpöl.

Det är inte svårt att gå baklänges. Det är bara att kliva på och göra blicken bred.

Jag lärde mig att gå baklänges av en människa som ibland färgar sina tänder svarta och som bor i ett hus i skogen och som kan väsa som en orm. Hon har tränat sina dansare att bli hönor och brukar uppträda på en skrot i Uppsala. 

På min vägg hänger en svart bindel som minne från den gången då jag fick en lång lektion i konsten. Det är i början på maj 2012. Med mig har jag ett par nyinköpta gummistövlar och kläder som tål att röra sig i. 

Min lärare heter Su-En.

Lektionen börjar med att jag får titta på hur Su-Ens lärling Marie Gavois går baklänges på gården framför Haglunds Skola där Su-En Butoh Company håller hus. 

Marie rör sig långsamt och säkert och tycks kunna känna av när stenar dyker upp. 

Sedan ska jag pröva.

Su-En säger som en ramsa:

Det finns inga riktningar. Det finns inte upp eller ner. Det finns inget fram eller bak. 

Sen får jag en svart bindel framför ögonen och blir snurrad runt, runt.

Sen får jag instruktioner av Su-En.

Gå bakåt. Gå framåt.

Gå bara gå. 

Stopp.

Det känns obekvämt som alltid när jag lär mig något nytt med kroppen. 

Stopp, säger Su-En.

Hon tar av mig bindeln och jag står i högt gräs bland nässlor.

Su-En instruerar mig att böja på benen och hänga lite med rumpan. 

Jag försöker göra som jag blir instruerad.

Marie och Su-En tittar kritiskt på mig.

Jag går en ny runda.

Efter lite mer än en timme så tycker Su-En att det är dags att ge sig av in i skogen.

Först gåsmarsch framåt. Över stockar och stenar och på en sönderkörd skogsväg med stora gyttjepölar. 

In i snårskog och mjuk mossa. 

Su-En ger kommandon.

Gå fort.

Sakta.

Saktare.

Gå bakåt.

Sakta.

Jättesakta.

Fort.

Till slut lossnar det. Utan problem går jag baklänges långa sträckor och inne i skogen tränar jag på att gå mycket långsamt över stock och sten. 

Man kan säga att träningen är haptisk. Ordet haptik kommer från -grekiskans haptomai, att ta i något, röra vid någonting.

Haptik är att kombinera olika sinnen för att känna efter.

Haptisk kunskap lär mig se med ryggen.

Villaområdet i Bromsten tar slut och på ena sidan vägen är det ett industriområde med sönderslagna fönster och graffiti.

Sen villor med små trädgårdar och brunmålade plank och betongplattor och garageinfarter.

Nu Spånga station. Det går en viadukt över järnvägen.

Nu Spånga kyrkväg.

Då får jag en fråga. 

Det första frågan sedan Hornsgatan.

Guiness rekordbok? säger en man.

Ja, svarar jag,

Jag har en hemlig plan med min baklängesvandring.

Jag vill utforska King Kong-paradigmet. 

King Kong-paradigmet består av att en filmisk illusion kan kopplas till en fysisk plats.

Att det går att förvandla existerande byggnader till monument över sagor.  

Jag vill skapa en händelse i linje med King Kongs död på toppen av Empire State Building. 

Det har hänt. King Kong dog på toppen av skyskrapan. Vem skulle kunna säga emot det. 

Det som sker på film är mycket verkligare än om det sker i verkligheten.

Det är just denna känsla av öververklighet som gör att filmen är det förra seklets stora konstart eftersom inget annat medium förmår tala direkt till massorna som den rörliga bilden.

Filmen skapar sin egen tid. Den lyckas med att förföra med sin ström av bilder eftersom filmens tillstånd liknar det mänskliga hypnagoga tillståndet mellan dröm och vaka. I det tillståndet flyter bilder och ljud fram. Här någonstans lyckas filmen kommunicera med betraktaren genom ett flöde av känslor. 

I filmen King Kong byggs det ihop en berättelse som kombinerar sagan om den stora staden och myten om Skönheten och odjuret. 

Staden består av myter som rör sig i mytisk tid. 

Staden är i sig själv en myt.

Men träden i parken då? När de svajar långsamt i vinden. Innebär det att träden talar med varandra? Det är vad Wittgenstein säger i en av sina föreläsningar: att de talar med varandra.

Wittgenstein menar att staden kan ses som en bild av språket:

”Man kan betrakta vårt språk som en gammal stad: ett virrvarr av gränder och torg, gamla och nya hus, och hus med tillbyggnader från skilda tider; och allt detta omgivet av en mängd nya förorter med raka och regelbundna gator och enformiga hus.” 

Någonstans i denna språkets stad finns det en skyskrapa på vilken King Kong sköts till döds som levande människor sörjer, fast de vet att det egentligen aldrig hänt.

Spånga Kyrkväg förbi kyrkan. 

En dag av tung sommargrönska.

Björkarna står vita på kyrkbacken och det slår mig att jag har varit på begravning i Spånga kyrka. 

En av dessa tunga kyrkliga begravningar med två stora och två små kistor.

Lena Gustavsson, Ola Pehrson och två av deras barn dog i en bilolycka utanför Ljusdal på långfredagen 2006. 

Kollegor. 

Ola Pehrsons mest berömda verk är en yuccapalm som köper aktier. Den gjordes i Sverige till en utställning på Tensta konsthall men upptäcktes av en kurator från Moderna Museet på en konstbiennal i Tirana, Albanien. 

Ola och jag hade våra verk med på en grupputställning som hette Enter på Kulturhuset våren1999. Jag hade med en interaktiv skulptur som förstod ordet Voff på 11 olika språk och Ola Pehrson ett verk som heter Apan målar en tavla och som var en dator som skrev poesi. Lena Gustavsson och jag byggde om ett kök på ett galleri på Tjärhovsgatan. Lena började som målare men hennes konst kom mer och mer att handla om att ifrågasätta konsumtionen i samhället.. 

Jag vet att Lena och några till blev utkastade från ett köpcenter då de genomförde en aktion med tomma kundvagnar. En köpfri dag.

Min vandring baklänges släpper fram en liten procession av förtidigt döda. Lena skjuter en tom kundvagn framför sig. Det är kanske den mänskliga väv av kontinuitet som Hanna Arendt skriver om. De döda skrämmer mig inte. I min baklängesvandring är det som om de träder fram för ett kort tag för att sedan vandra tillbaka in i skuggorna. Bleknande bilder. Några starkare än de andra. 

Tensta är planerat efter Le Corbusier-staden precis som Husby. 

Det innebär att biltrafiken går på ett plan och gångtrafiken på ett annat.

Det är det som man idag vill ändra både i Tensta och Husby. Båda områdena ska bli mera stadslika genom att jämna ut bilar och gångtrafik på samma nivå.

Fortfarande gäller Le Corbusiers plan i Tensta. Jag möter inga bilar.

Detta gör det relativt riskfritt att gå baklänges i Tensta.

Jag kryssar över en bit av Tensta och kommer till en avfart till E 6 som är en lastplats där det står en massa lådor och lastbilar. Det står män i arbetskläder och röker och jag får för mig att det pågår någon lite skum verksamhet. 

En kombinerad motions- och cykelväg leder in under E18.

Övergången från Tensta in till Järvafältet får kodnamnet Friedrichstrasse som en påminnelse om att det var namnet på den S-Bahn-station i Berlin där övergången skedde mellan Öst- och Västberlin.

Som tillfällig besökare fick man ett visum över dagen i DDR och var tvungen att vara tillbaka till gränsövergången före midnatt.

DDR-medborgarna fick i regel inte lämna sitt land och som besökare var det bara att vandra iväg tillbaka över muren. 

Det är lätt att som deltagare i ett konstprojekt som riktar sig till en plats som Husby bli en liknande besökare som jag en gång var i Östberlin.

Det är därför jag väljer att gå baklänges. 

För att inte vara en radikal turist.

Järvafältet är ett gammalt militärt övningsområde där Tensta, Rinkeby ligger på den ena sidan av fältet och Kista, Husby på den andra. I fjärran kan man också skåda Hallonbergen. 

I Kista ligger Stockholms största industriområde. Sjuttiotusen människor arbetar i Kista.

Här finns den svenska informationsteknologins hjärta. Det finns några höga byggnader som sträcker sig mot molnen.

Den högsta heter Kista Science Tower och sen har en norsk oljemiljardär låtit bygga Kista Victoria Tower som är ett av nordens högsta hotell.

Hotellet har en svart glasfasad och ser ut som en hammare. Det ligger vid E4:an som går ut mot Arlanda.

Det är åt norr som Stockholm växer. 

Idag är Arlanda Sveriges största arbetsplats och norra Stockholm med alla förorter är lite av en annan sorts stad är resten av Stockholm. Det är ett expansivt område som egentligen skulle kunna kallas, för att använda en amerikansk term, Suburbia. Ett område med främst villor där man behöver bil för att klara sig och där alla butiker finns i köpcenter i, som det heter på engelska, Malls.

På Bellmans tid stod Skeppsbron för utbytet och cirkulationen med resten av Europa och världen. Idag är det Arlanda och Kista.

Bellman tjuvlyssnade på alla dialekter på Skeppsbron: svenska, tyska, holländska och franska i en röra: 

” — Dit justement hvor jeg peger, hvor then lille mensch, then soldat med gule pexerne sitter i packen und beschteller. — Non, non, non, non, ce n’est pas l`a. Richtich; nå Djurgåln, — Oui Djurgål, oui djurgål, oui par djävla besitta! — Mäster Nilses. — Gantz richtich. — ”

Det finns planer på att bygga ett eget litet Manhattan på Järvafältet.

När jag vandrar över Järvafältet doftar det av nyslaget hö, jag hör kor råma från en bondgård och en somalisk kvinna i slöja skrattar åt min vandring baklänges.

Jag passerar en rad välskötta kolonilotter.

Naturligtvis bryter skogspartier fram i horisonten. Det finns alltid lite skog som bryter in i en svensk vy. Även de flesta långa gator i Stockholm har en utsikt som vetter mot skog, barr och mo. Jag passerar kolonistugornas små staket. Konsthallen är inte långt borta. 

Jag har gått baklänges till Husby. Varenda ett av mina steg är en bit nyskurad statistik över miljonprogrammets byggnadsbestånd. Över färgen på ett hus och vägen till en loftgång.

Min rygg och mina ben har i egenskap av vetenskapliga instrument mätt kärlek, förtvivlan och hopp. Nålarna på instrumenten slår i botten och visar rött av spänningsfälten mellan Hornsgatans vitblonda skallar och Husbys sotsvarta dito. 

Kontrastomfångets tonalitet gör att filmen överexponeras och fräter ut detaljerna. 

Det som jag kan konstatera är att det var en lugn och solig dag och att det regnade i Alvik.

Epilog

Lite mindre än ett år efter min baklängesvandring till Husby händer det tragiska saker i Husby.

En kväll löper en 68-årig man amok i en lägenhet.

Polisen kommer.

Den 68-årige mannen är beväpnad med en stor kniv.

Polisen skjuter mannen.

Sedan går polisen ut offentligt och säger att de tillkallat ambulans. 

Polisen talar osanning.

Sju timmar efter det att polisen skjutit mannen med kniven kommer en likbil och hämtar kroppen.

Grannarna filmar förloppet och lägger ut filmen på internet. 

Jag ser det på Facebook nästa dag.

Dödsskjutningen och polisens lögner om ambulansen blir en gnista som skapar oro i kvarteren. 

Under flera nätter brinner bilar, det blir bråk med polisen och liknande kravaller sker i andra förorter till Stockholm.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.