– Jag fick ångest häromdagen när jag hade sett klart på en serie och tänkte, jaha, vad gör jag nu? Tänk om det är så hela sommaren. Att jag blir helt ensam, säger hon.
Hon hade sökt och fått ett jobb, men när de andra anställda blev permitterade försvann den möjligheten.
– Jag är helt beroende av mina föräldrar. Jag vet inte vad man kan göra under sommaren utan jobb. Jag kanske kommer kunna jobba obetalt på sommarredaktionen på en organisation för ung media men det är inte klart än, säger hon.
Tanken var också att försöka övningsköra under sommaren med farmor, den enda som har bil i närheten, men coronarestriktionererna har satt stopp för det också.
Mina har till hösten sökt en journalistutbildning på JMK, känd för sina höga antagningspoäng.
– Nästan alla mina vänner har sökt universitetsutbildningar, det kommer leda till att konkurrensen blir ännu högre, säger hon.
”Man får väl försöka anpassa sig”
Erik Wallinder-Mähler som läst natur på Södra Latin planerar att ta körkort under sommaren. Men även det systemet verkar ha påverkats påtagligt av coronapandemin.
– Jag fick först en tid i Örebro för teoriprovet för det fanns ingenting i Stockholm. En kompis skulle gjort sitt prov i april och har behövt vänta tills juni, berättar han.
Till hösten har Erik sökt ett femårigt civilingenjörsprogram på KTH. Det var ett val som han egentligen helst hade velat vänta med. Att hamna i en klass med äldre studenter som vet vad de vill känns skrämmande, förklarar han.
– Jag känner mig inte redo för det, men jag har inte så många alternativ. Jag hade planerat att ta ett sabbatsår och spara ihop pengar för att kunna flytta hemifrån. Just nu känns det omöjligt att ta klivet till vuxenvärlden, säger han.
Under sista terminen på gymnasiet hade Erik svårt för distansundervisningen, vilket nästan ledde till ett indraget CSN.
– Det har varit skitjobbigt att skapa nya rutiner. Om också universitetsstudierna skulle vara på distans får man väl försöka anpassa sig, men jag hoppas inte det, säger han.
”Att bli vuxen känns svårt nu”
Nora Ordenes Söderberg som gått bildlinjen på Södra Latin är en av få unga som lyckats få tag på ett sommarjobb i år. Hon ska servera hamburgare i Högdalen. Men känslorna för det är dubbla.
– Även om jag har ett jobb så kommer ingen kunna göra något med mig, för ingen annan har pengar, säger hon.
Till hösten var planen att åka till Chile för att lära sig spanska och jobba på ett konstgalleri.
– Jag ville hitta min väg i konsten. Det är också viktigt för min identitet att göra den här resan och lära mig spanska ordentligt. Men det är en komplicerad situation där också, folk slutade protestera ett tag för att corona kom men nu börjar de igen för att de är hungriga, så jag får se när det blir möjligt att åka, säger hon.
Istället för den efterlängtade resan, som hon hoppas kan bli av till våren istället, har hon sökt en konstutbildning på Södertörns högskola.
Nora tycker att hon och hennes vänner är privilegierade i jämförelse med många andra, men att det ändå är svårt att närma sig vuxenlivet i den här situationen.
– Jag vill stå på egna ben men att bli vuxen känns svårt nu. Jag vill inte heller belasta min mamma som haft det svårt med jobb under den här tiden, säger hon.
”Lyckligt lottad jämfört med många andra”
Hanna Pettersson tog studenten förra veckan. Det blev en bra dag, över förväntningarna, berättar hon. I veckan ska hon börja arbeta heltid på Ica för en anställning som sträcker sig fram till augusti.
– Jag började jobba extra där i mars, innan dess jobbade jag på café. Jag hade ett sådant flyt att jag kunde byta jobb innan allt hände. Mataffär känns som en säker bransch just nu, säger Hanna.
Vad hon ska göra i höst är ännu svårt att säga.
– Jag var inte sugen på att börja plugga direkt efter gymnasiet även om jag börjar känna att det hade varit bra med en plan B. Det får bli att söka jobb, säger hon.
Hannas känslor för framtiden är motstridiga.
– Jag är lyckligt lottad om man jämför med många andra men jag är orolig för hur det kommer att se ut om ett halvår, ett år. Längre fram tänkte jag kanske studera utomlands men det är svårt att planera något just nu.
Under våren har studenterna stött på motgångar efter motgångar på grund av coronapandemin. Hanna tror att det kan leda till att hennes generation kommer att bli mer motståndskraftiga.
– Man blir bättre på att inte ta saker för givet och att anpassa sig till nya omständigheter. Jag tror också att en bra grej är att man inte är lika kräsen, utan ser värdet i ett jobb för att det är just ett jobb, säger Hanna.
”Nu går allt åt helvete”
Ali Nazari kom som ensamkommande till Sverige från Afghanistan via Iran i slutet av 2015. Han fick ett utvisningsbeslut men omfattades sedan av den tillfälliga gymnasielagen som ger uppehållstillstånd till de som hunnit fylla 18 år under väntan på asylansökan. Det gav honom tillstånd att studera industriprogrammet med inriktning svetsning på gymnasiet i Lysekil.
– Jag valde att utbilda mig till svetsare för att jag tänkte att det skulle vara lättare att hitta ett jobb. Det finns inte så många i Sverige som vill jobba med kroppen, och i ett sådant jobb behöver man inte tala perfekt svenska, säger Ali.
Den 5 juni tog han studenten. Att avslutningsresan till Magaluf som klassen sparat till under tre år ställdes in känns hårt för klasskamraterna. Men för Ali är stressen att hitta ett jobb det enda som går att tänka på just nu.
– Jag måste hitta ett jobb med ett tvåårskontrakt inom sex månader för att få vara kvar i Sverige. Jag söker allt, inte bara svetsjobb. Men det känns nästan omöjligt att få ett jobb nu med kraven som Migrationsverket ställer, säger han.
– Jag drömmer om ett liv i Sverige, att kunna arbeta, bo och betala skatt här, men nu går allt åt helvete.
