”Full sysselsättning innebär inte att arbetstagaren går fri från risken att mista sin anställning. Men han skall kunna räkna med att få en ny. Han skall dessutom få hjälp att byta anställning, då han av trivselskäl eller andra orsaker vill göra det”. Det låter som en utopi. Inte bara det att ingen ska behöva oroa sig för att bli utan jobb, utan också att den som inte trivs på sitt jobb självklart ska få hjälp att byta till något han eller hon trivs bättre med. Men då det skrevs var det inte precis en utopi. Citatet kommer från broschyren Förändring och trygghet, utgiven av Arbetsmarknadsstyrelsen 1967. Då låg arbetslösheten på obefintliga 1,6 %. Och eftersom det inte fanns något överskott på lönearbetare att välja mellan var styrkeförhållandena sådana att arbetstagarna kunde driva igenom krav. På trygga anställningar, rimliga arbetsscheman och medbestämmande. Liksom utjämning av löneskillnader som ledde till att det räckte med att lägga ihop tio arbetares lön för att komma upp till en direktörslön.
Som ett torrt, prosaiskt ämne kan det uppfattas, men för den som skrev texten till broschyren rörde det sig om ren poesi. Författaren var nämligen Ragnar Thoursie – en av 1900-talets främsta modernistiska poeter – som valde att i över trettio år lägga det litterära skrivandet på hyllan för att istället göra utredningar på Arbetsmarknadsstyrelsen. I själva verket var den år 1948 grundade institutionen en de mer inspirerande miljöerna för radikala människor som efter Andra världskriget ville bygga vad de utan omsvep talade om som socialism. Det handlade om själva flaggskeppet i det socialdemokratiska samhällsbygget, en helt ny typ av institution som skulle garantera alla medborgare arbete med drägliga villkor. En viktig bakgrund för Thoursie och andra var att man inte ville att något liknande nazismens katastrof, som uppfattades haft sin grund i massarbetslöshet och otrygga livsvillkor, skulle upprepas. Förr hade det funnits arbetsförmedlingar, som passivt förmedlade de jobb marknaden bjöd och nitiskt bevakade arbetslösa med stämplingar och kontroller. Nu skulle istället en Arbetsmarknadsstyrelse byggas, som tog grepp om hela arbetsmarknaden och med olika kraftfulla åtgärder – lokaliseringsstöd, offentliga investeringar, utbildningar – skulle stävja kapitalismens konjunkturcykler så att det rådde full sysselsättning i såväl hög- som lågkonjunktur.
I sin bok ”Elefantsjukan” 2003 beskrev Ragnar Thoursie på ett hisnande satiriskt sätt hur Arbetsmarknadsstyrelsen på 1960-talet växte i personal och resurser med uppgift att bekämpa en arbetslöshet som då inte existerade. Men han skrev också på en uppföljare till boken, som aldrig blev färdig – en ”Elefantsjukan II”, som handlade om hur Arbetsmarknadsstyrelsen under 1970-talets lågkonjunktur verkligen fick visa framfötterna och lyckades. Trots att det rådde hög arbetslöshet i resten av Europa översteg arbetslösheten i Sverige aldrig den röda linje man satt upp vid två procent. Ända till 1990-talet lyckades man hålla sig under denna röda linje. Sverige tjänade då som ett världsberömt exempel på ett land som genom sin arbetsmarknadspolitik inte hade någon arbetslöshet. I ”Elefantsjukan II” beskrev också Thoursie hur Arbetsmarknadsstyrelsen – detta socialdemokratins flaggskepp – ironiskt nog blev den första stora institution där socialistiskt inriktade synsätt på 1980-talet fick ge vika för nyliberala idéer. Om hur de arbetssökande plötsligt sågs som kunder på en marknad. Om hur gediget utredningsarbete ersattes med snabba enkäter. Om hur den nye generaldirektören – till skillnad från företrädarna som varit doktorer i arbetsmarknadsfrågor – togs från en bakgrund i mediebranschen.
Nu är sedan länge ambitionerna om en Arbetsmarknadsstyrelse som skulle stävja kapitalismen och ta grepp om arbetsmarknaden historia. Den en gång röda linjen att aldrig överstiga en arbetslöshet på 2 procent något som framstår som en ren utopi. Även om politiker i retoriken ännu ibland kan tala om ”full sysselsättning” är det nyliberala idealet istället vad man kallar ”jämviktsarbetslöshet”, vilken ungefär motsvarar den arbetslöshet som är i Sverige i dag, på ca 6,5 procent. På så vis finns alltid en reservarmé av arbetslösa, som garanterar att styrkeförhållandena faller till arbetsköparnas fördel och som gör att krav på trygga anställningar och rimliga scheman kan hållas tillbaka. Således räcker det nu inte längre med tio arbetarlöner, utan behövs hela 55, för att komma upp i en direktörslön.
När Arbetsförmedlingen nu drabbas av massavskedanden och i ett senare skede i hög grad planeras ersättas av privata arbetsförmedlingar, är det det sista av en lång avveckling av det som en gång var den svenska socialdemokratins flaggskepp, buret av en vision om full sysselsättning och trygga arbetsvillkor för alla. Någon poesi lär inte komma ut ur de vinstdrivande privata arbetsförmedlingarna av i grunden samma typ som de som fanns före välfärdssamhällets framväxt. Men för de som vill bygga ett samhälle präglat av jämlikhet och allas rätt till arbete påminner Arbetsmarknadsstyrelsens uppgång och fall om behovet av stor politisk vilja och starka institutioner.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
