Arbetsförmedlingen och visionen att stävja kapitalismen

”Full sysselsättning innebär inte att arbets­tagaren går fri från risken att mista sin anställning. Men han skall kunna räkna med att få en ny. Han skall dessutom få hjälp att byta anställning, då han av trivselskäl eller andra orsaker vill göra det”. Det låter som en utopi. Inte bara det att ingen ska behöva oroa sig för att bli utan jobb, utan också att den som inte trivs på sitt jobb självklart ska få hjälp att byta till något han eller hon trivs bättre med. Men då det skrevs var det inte precis en utopi. Citatet kommer från broschyren Förändring och trygghet, utgiven av Arbetsmarknadsstyrelsen 1967. Då låg arbetslösheten på obefintliga 1,6 %. Och eftersom det inte fanns något överskott på lönearbetare att välja mellan var styrkeförhållandena sådana att arbetstagarna kunde driva igenom krav. På trygga anställningar, rimliga arbetsscheman och medbestämmande. Liksom utjämning av löneskillnader som ledde till att det räckte med att lägga ihop tio arbetares lön för att komma upp till en direktörslön.

Som ett torrt, prosaiskt ämne kan det uppfattas, men för den som skrev texten till broschyren rörde det sig om ren poesi. Författaren var nämligen Ragnar Thoursie – en av 1900-talets främsta modernistiska poeter – som valde att i över trettio år lägga det litterära skrivandet på hyllan för att istället göra utredningar på Arbetsmarknadsstyrelsen. I själva verket var den år 1948 grundade institutionen en de mer inspirerande miljöerna för radikala människor som efter Andra världskriget ville bygga vad de utan omsvep talade om som socialism. Det handlade om själva flaggskeppet i det socialdemokratiska samhällsbygget, en helt ny typ av institution som skulle garantera alla medborgare arbete med drägliga villkor. En viktig bakgrund för Thoursie och andra var att man inte ville att något liknande nazismens katastrof, som uppfattades haft sin grund i massarbetslöshet och otrygga livsvillkor, skulle upprepas. Förr hade det funnits arbetsförmedlingar, som passivt förmedlade de jobb marknaden bjöd och nitiskt bevakade arbetslösa med stämplingar och kontroller. Nu skulle istället en Arbetsmarknadsstyrelse byggas, som tog grepp om hela arbetsmarknaden och med olika kraftfulla åtgärder – lokaliseringsstöd, offentliga investeringar, utbildningar – skulle stävja kapitalismens konjunkturcykler så att det rådde full sysselsättning i såväl hög- som lågkonjunktur.