– Någon gång har man väl tänkt tanken för att passa in i den sociala normen, eller för att personen man dejtat vid det tillfället pratat väldigt engagerat om det. Men jag har aldrig känt modersinstinkten. Aldrig någonsin. Jag har aldrig sett ett barn, som det som sitter där borta, och känt att jag vill ha en egen, säger Anna och nickar åt ett gråtande barn i längre bort i cafélokalen.

En blodsjukdom gör att Anna inte kan äta vanliga p-piller och hon är skeptisk till minipillren. 

– Jag såg heller ingen anledning till varför jag ska fortsätta ha en fortplantningsmöjlighet när jag inte är intresserad av att använda den, säger hon.
I början av året valde Anna därför att sterilisera sig. Hon hade två samtal med sin gynekolog innan och operationen i januari gick utan komplikationer. 

Under det senast registrerade året 2013 valde 299 kvinnor i Västra Götaland att sterilisera sig. Antalet under 30 år har dock bara varit ett femtontal per år under de senaste åren. När Anna berättat att hon inte vill ha barn har hon ofta mötts av protester, men steriliseringen satte det på sin spets. 

– Jag började säga detta som 15-åring men de har inte tagit det på allvar. När jag sedan valde att sterilisera mig så hamnar jag utanför vad som förväntas av en individ. Vänner har sagt att "du kan inte göra detta", att det inte är acceptabelt och några har föreläst i timmar om att det är annorlunda när det är ens eget barn och att jag kommer ångra mig om tio år när jag börjar känna de känslorna som jag inte gör i dag, säger Anna som inte tror att reaktionerna hade blivit lika starka om hon varit man.
Hennes pappa hoppades att hon inte skulle genomgå operationen, men familjen har stöttat henne och mamma insisterade på att vara på plats när Anna genomgick ingreppet. 

En av de vanligaste invändningarna människor har är att hon är för ung för att fatta beslutet. Anna köper inte det.

– Det var inte så att jag vaknade upp och kände att "nu sjutton ska jag sterilisera mig, det blir kul" – det var inte så processen såg ut. Detta är något jag reflekterat över i snart femton år. Det är en lång reflektion jämfört med kompisar som fått whoops-babies och valt att behålla dem.

Hon är inte rädd för att bli ensam när hon blir gammal, att ha barn är ingen garanti för att det inte kan bli så ändå och hon resonerar som att hon hellre lever sitt liv som hon vill under decennierna fram tills dess i så fall. 

– Jag får väldigt ofta höra att jag är självisk, att jag inte gör något för samhället. Men de som hävdar att de skaffar barn för att inte bli ensamma när de blir gamla är i så fall själviska. Alla människor är själviska. Vi jobbar utifrån våra egna intressen oavsett. 

Vad känner du för reaktionerna du får?

– När det är vänner blir jag lite ledsen. När människor jag valt att leva mitt liv med ifrågasätter något som jag känner är så extremt förknippat med mig så är det som om de inte känner mig. Fast mina vänner har rätt att ifrågasätta mig, men bekanta har inte det. Och att de ändå tar sig rättigheten att besluta över mina beslut gör mig arg. Fast det kan man inte visa för det skapar bara större reaktioner och fler motargument så i det läget får man lära sig att bara stänga ner.  

Anna väljer oftast att inte prata om det. Om någon ändå insisterar riskerar det att slå bakut. 

– Om jag skulle vända på det och fråga någon av mina bekanta som har barn "varför har du barn" – så skulle de ta väldigt illa upp. Då är jag fruktansvärd och ifrågasätter deras barns existens. Men för mig är det samma sak. Och jag hatar inte barn. De kan till och med vara söta ibland, men det är inte för mig. Vi är inte identiska och då kan heller inte våra önskningar och mål vara identiska.