Det är något som både Anton, Simon och Alexandra har gjort. Anton och Simon har ännu inte hunnit gå igenom hela den utredning som krävs för att få en diagnos och sedan remitteras för vidare könsbekräftande vård. Alexandra fick en diagnos redan 2017, när hon bodde i ett annat län. Men när hon flyttade till västkusten fick hon veta att hon måste börja om från början.
– Det innebar att jag behövde stå i kö i nio månader för att göra om utredningen. Det räckte inte att en psykiatrisk överläkare som jobbat med transpersoner i 15 år tyckte att jag var det. Jag klarade inte att vänta två år till på att allt skulle vara klart, så jag började självmedicinera. Jag levde ju öppet som transperson och orkade inte leva med ett manligt utseende.
”Livsnödvändig”
Både Anton och Simon beskriver sin självmedicinering som livsnödvändig. Antons könsdysfori, det vill säga lidande eller hinder i vardagen på grund av att ens könsidentitet inte stämmer överens med det kön man tilldelats vid födseln, var så stark att han inte kände att något i hans liv fungerade. Simon remitterades till Lundströmmottagningen i Alingsås för utredning i tidiga tonåren. Men under utredningens gång fick han inte börja med de hormonblockerare han hoppats få för att hans pubertet skulle fördröjas.
– De kallade mig för fel kön och jag blev akut självmordsbenägen. Jag bestämde mig för att göra saker på egen hand, eller så dör jag. Jag hade väntat så länge.
Många källor
Sociala medier, vetenskapliga studier, FASS, andra transpersoner som genomgått samma situation – källorna som alla tre använder för information om hormonbehandling är många.
– I början var det svårt att ta till sig allt, men nu har jag lärt mig vad allting är och så, säger Simon.
Det gäller att sålla en hel del, förklarar Anton.
– Men det mesta jag kollat upp är referensvärden för testosteron. Det är ganska lätt att ta reda på var blod- och levervärden ska ligga för att man ska vara frisk. Men jag kollar också upp eventuella biverkningar och vad jag gör om något går riktigt fel.
Svårt att få hjälp
Alexandra är inte särskilt orolig för eventuella biverkningar, åtminstone inte kortsiktigt. Men hon måste ändå ha koll på sina blodvärden och för det går hon till ett privat företag eftersom hon inte kunnat få hjälp med det via primärvården.
– De totalvägrade eftersom det inte var någon läkare som hade ordinerat provet och som de kunde skicka provsvaren till, berättar hon.
Simon säger att det är svårt att hitta läkare som vill hjälpa en innan man fått en diagnos.
– Det är väldigt ovanligt, det är knappt någon som vill göra det ens när man har en diagnos. Jag kan kolla mina prover eftersom jag har vissa läkare på min sida. Men jag har inte tillgång till någon endokrinolog som kan tolka blodnivåerna, så det får jag göra själv.
Köper från andra
De som självmedicinerar med testosteron riskerar dessutom böter eftersom hormonet är dopingklassat. Det känns nojigt, tycker Anton.
– Samtidigt vet jag att om jag inte gör något annat olagligt kommer jag inte åka fast, om ingen anmäler mig. Det är det medicinska jag är mest nervös över. Om jag upplever en bieffekt kan jag inte vända mig till någon, jag har bara mig själv som läkare.
Både Alexandra, Simon och Anton oroar sig också för vad som skulle hända om deras källor till hormoner skulle försvinna. Simon vill inte berätta hur han får tag på sina doser, just för att han är rädd att det ska leda till att han inte längre kommer få tillgång till dem. Anton och Alexandra köper från andra transpersoner som fått egna doser utskrivna.
– Det finns ett jättestort nätverk av transpersoner som stöttar och hjälper varandra. Det är också så man kommer i kontakt med personer som har hormoner över, berättar Alexandra.
Trots att alla tre uppfattar det som mycket vanligt att transpersoner självmedicinerar tror de att de flesta gör det utifrån utgångspunkten att de så småningom kommer remitteras vidare inom den ordinarie vården.
– Även om jag började självmedicinera innan jag fick min diagnos var jag säker på att jag skulle få en remiss, där fanns inga tvivel. Jag började egentligen enbart för att jag tänkte att jag kunde börja tidigare och snart få hjälp av en läkare. Så stoppet på Sahlgrenska känns väldigt osäkert. Och hopplöst. Verkligen, säger Anton.
Anton och Simon heter egentligen något annat.
