I Hägersten, söder om Stockholm, bor Carita Stenbacka som tillhör flera riskgrupper. Hon är 75 år, har en ”jättekonstig sjukdom” som heter pemfigus vulgaris och står under Socialstyrelsens kategori ”sällsynta sjukdomar”. Den ingår i en grupp autoimmuna sjukdomar där immunförsvaret angriper den egna kroppens vävnader. Carita får därför sår på huden och måste äta mediciner som sänker hennes immunförsvar.
– Jag går till Karolinska sjukhuset var fjortonde dag och tre gånger i veckan går jag till vårdcentralen och får såren omskötta, berättar hon.
Lyssnar på råden
Carita Stenbacka har fått rådet att helt isolera sig i sin lägenhet men berättar att hon till en början inte riktigt höll sig till råden från sjukvården.
– Jag var på gallerian i Liljeholmen i onsdags och stötte på en sjuksköterska som sa åt mig att jag inte borde vara där.
Nu har hon bestämt sig för att lyssna på vårdens råd. Hennes man får gå och handla och hon tänker avboka besöket från dottern som bor i Göteborg. Men hon tycker att det känns trist.
– Det går så långt mellan gångerna som jag träffar min dotter och bonusbarnbarnen, eftersom de bor så långt borta, säger hon.
Hennes dotter jobbar på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och på hennes avdelning har de ställt in alla planerade operationer och genomför bara akutoperationer. Så dottern är också hemma.
– Men idag på vårdcentralen sa de att det inte är lämpligt att hon kommer. Man vet inte vad hon går och bär på.
Carita har en son som är smittad av corona.
– Febern hoppar upp och ner, han säger att han känner sig influensasjuk fast på ett annat sätt.
Inte orolig
Carita Stenbacka är en aktiv person. Hon är engagerad lokalt i Vänsterpartiet och i Svenska kyrkan och läser en kurs i teologi. Men allt har blivit inställt.
– Partiet ställde in årsmötet, kyrkan ställde in kyrkorådet, och jag skulle göra tenta första veckan i april men det är inställt. I stället för seminarium på kursen kommer vi få en ljudfil men det är inte samma sak, man kan inte fråga, säger hon.
Carita Stenbeckas vårdkontakter tycker att hon verkar lugn mitt i coronakrisen. Och det är hon. Hon oroar sig inte. Hon funderar över varför de unga verkar så oroliga.
– Sjuksköterskorna på vårdcentralen som har hand om telefonrådgivning säger att folk ringer och är fullkomligt hysteriska av rädsla. Och det är unga och medelålders personer som ringer, de som inte är utsatta. Det måste vara någonting med att de upplever hela tillvaron som otrygg.
Carita Stenbacka menar att det kan spela in att de äldre redan har upplevt så många kriser.
– Man har ju någon form av kollektivt minne. 1957 gick asiaten, en influensa och jag gick i läroverket i realskolan. Vi var två stycken i vår klass på slutet men det var inte tal om att ställa in lektioner. Sedan blev jag också sjuk, berättar hon.
”Översvämmas av information”
Ute på torget vid Liljeholmen, några tunnelbanestationer söder om innerstaden, är det ont om folk den här blåsiga eftermiddagen. Några äldre är ute för att gå till vårdcentralen eller handla.
Maj-Britt Hoffström, som bor i närheten, går målmedvetet mot Coop-butiken. Hon är 80 år och vill inte riskera att bli smittad men berättar att hon brukar ge sig ut för att handla eller gå korta ärenden. Hon följer rapporteringen kring corona noga.
– Man översvämmas ju av information hela tiden och vet inte hur man ska tackla allting. Det är oroande, det är fruktansvärt oroande, säger hon och skyndar vidare.
Ett stenkast därifrån vid den lilla sjön Trekanten är Ulla B Ericsson ute på sin dagliga rundtur.
– Vid 90 börjar åldern ta ut sin rätt men jag tar promenader varje dag. Det har jag alltid gjort. Det är så jag håller mig frisk.
Ur tygkassen tar hon upp två exemplar av boken ”En förborgad framtid” som hon själv skrivit och gett ut på eget förlag. Den handlar om delar av hennes släkt vid förra sekelskiftet. Nu är hon på väg till Liljeholmstorget för att ge varsitt exemplar till två yngre släktingar.
”Jag har levt så länge”
Ulla är inte rädd för att bli smittad av corona.
– Jag tror att jag kommer att klara mig men får jag den så får jag den, jag är inte rädd. Jag har levt så länge.
Hon berättar att hon inte behövt ändra sina vanor så mycket heller. Varje tisdag när det är pensionärsrabatt handlar hon på ICA redan klockan sju på morgonen.
– Och då är jag ensam i affären, det är jag alltid, säger hon.
Då brukar hon handla mat så att det räcker för hela veckan. Hon har tre barn i Stockholm som ibland hjälper henne med ärenden. Annars är hon mest ensam och skriver.
– Jag träffar inte så mycket människor, det gjorde jag inte förut heller. Jag är en ensamvarg och trivs med det. Jag brukar säga att ensamheten är min bästa vän.
