”Internera, deportera!” Ett 15-tal personer höjer sina händer i takt till ord som Ahmad Rahimi inte förstår betydelsen av. Han är rädd. Det finns ungdomar och familjer med små barn bakom honom. Tänk om det händer dem något?
– Vi gjorde så här, säger Ahmad Rahimi och formar händerna till ett hjärta.
– Vi tänkte att om vi visar kärlek till dem kanske de inte gör något och skäms.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
En vecka senare: Sittstrejken mot utvisningarna till Afghanistan har växt och håller nu till på Medborgarplatsen. Ung i Sveriges talesperson Fatemeh Khavari kollar ner på sin smartphone. På trappan bakom henne sitter meddemonstranterna, och framför står journalisterna som tagit sig till pressträffen. Hon inleder anförandet:
– Det har gått tio dagar, vi är rörda över det stöd vi fått.
Sedan avslöjar hon nästa steg i aktionen: Nu när höstterminen börjar flyttar sittstrejken också ut till skolorna. En av protestdeltagarna bakom henne drar i sin vita t-shirt så den röda texten blir tydligare: ”Stoppa utvisning till döden! Amnesti nu”. Där någonstans i folkmassan på Medborgarplatsen finns också Ahmad Rahimi. Den karaktäristiskt vita kepsen är fortfarande på, men mycket har hänt sedan ETC träffade honom i våras för ett samtal om hans åldersuppskrivning.
Tiden räcker inte till
Presskonferensen är över och Ahmad Rahimi drar ut en av stolarna på det närliggande snabbmatshaket. Precis som förra gången vi sågs lägger han mobilen på bordet framför sig. Men den här gången är den kopplad till en bärbar laddare.
Senare, när mörkret har fallit, kommer han att logga in på Facebook. Klockan 24.00–02.00 läser Ahmad Rahimi mejlen som kommer in från andra ensamkommande ungdomar. Varje natt.
De skickar bilder på ärr likt dem han själv har på sina armar. Berättar om självmordstankar som påminner om dem som han själv har skrikit ut. Alla dessa oräkneliga rop på hjälp, och Ahmad Rahimi säger att han vill stötta dem alla. Men de är så många nu att tiden inte längre räcker till.
– De vill att jag gör någonting, men jag säger till ungdomarna att jag inte har någon makt. Det är politikerna som sitter på makten. Jag kan bara vara deras röst och berätta om deras situation när jag träffar politiker, säger han.
Anna Kinberg Batra, Morgan Johansson, Alice Bah Kuhnke, Annie Lööf, Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin. Tidigare i somras besökte Ahmad Rahimi Almedalen och lade ut intervjuer med flertalet toppolitiker på Facebook. Huvudfrågan var hur de ser på kravet om amnesti för flyktingar från Afghanistan.
– Men när Jimmie Åkesson gick förbi med sina livvakter sa han direkt nej, ”Jag vill inte prata med dig”.
Ahmad Rahimi visar en bild han har sparat ner på sin smartphone. Den föreställer en vuxen man som sittstrejkar på Medborgarplatsen. Någon har skrivit ”skäggbarn” upprepade gånger på fotografiet. Det är sådana bilder som tar hårdast, berättar Ahmad Rahimi. Alla de som zoomar in sina kameror på demonstranter som uppenbarligen är i 30–40-årsåldern för att sedan påstå att de utger sig för att vara barn. Det är ingen hemlighet att även vuxna är välkomna att delta i sittstrejken, konstaterar Ahmad Rahimi uppgivet.
– Och vi vill ha amnesti för vuxna med och inte bara för minderåriga, fortsätter han.
Ahmad Rahimi har ännu fler skärmdumpar på sin telefon. Främlingsfientliga profiler och Facebookgrupper har spridit en bild på honom från en SVT-intervju där han berättar om sina avslag i asylprocessen. ”Polisens tipstelefon någon?” avslutar Realistbloggerskan sitt Facebook-inlägg. Över 200 personer har klickat på like-knappen.
”Finklädd och ser inte ut att lida någon större nöd. Hur försörjer han sig?”, skriver någon.
”Dags å ta lagen i egna händer.”, lyder en kommentar lite längre ner.
Tredje avslaget
En gång mejlade Ahmad Rahimi till en av personerna som hängt runt med en kamera på Medborgarplatsen för att kolla om hon ville ses. De kunde ta en fika och han kunde berätta om sin situation och varför han sökt uppehållstillstånd i Sverige. Än så länge har inget svar kommit. I övrigt orkar han inte lägga någon större energi på bilderna som sprids i sociala medier. Det finns viktigare saker att tänka på.
Det har hunnit gå några veckor sedan den där kvällen hemma i Växjö. De sitter vid köksbordet; Ahmad, hans svenska familj och lärare. Lärarens ögon är blodsprängda och Ahmad är rätt säker på att hon har gråtit. Men när de en stund senare sitter med kaffekopparna framför sig i vardagsrummet är det hon som säger; ”Snälla bli inte ledsen”.
Ahmad Rahimi får inte fram ett ord på flera minuter när hon har pratat färdigt. ”Jag vill vara ensam”, säger han till slut. Han reser på sig, går ut genom dörren och ner till sjön. Den salta vätskan nerför kinden, det tar aldrig slut. Och nu kommer skriket.
Han har fått ett tredje avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.
– Många som gick förbi sjön kollade på mig. ”Jag vill inte leva längre, varför lever jag fortfarande?”, skrek jag. Väntan på uppe-
hållstillstånd är som tortyr
för mig och de andra ungdom-arna.
Den 24 augusti ska Ahmad Rahimi ha sitt återvändande-
samtal med Migrationsverket. Tre dagar senare, 27 augusti, är det prisutdelning för Raoul Wallenberg Academys ”Ungt Kurage”. Ahmad Rahimi är en av vinnarna, ”För sin kamp för ensamkommande barn och ungas rättigheter i Sverige”.
– Just nu är jag jättenervös. Jag vet inte ens om jag kommer få stanna i Sverige tills jag får priset.
”Min religion är min mamma”
I skrivande stund har 3 835 underskrifter samlats in till en namninsamling mot utvisningen av Ahmad Rahimi och han har även fått ekonomisk hjälp till att anställa en ny advokat. Advokaten har även skickat in en ansökan om verkställighetshinder till Migrationsöverdomstolen. Där har man lyft fram att Ahmad Rahimi har kritiserat Afghanistan offentligt under sin tid i Sverige, vilket ytterliga försvårar hans återvändande. Men det främsta nya argumentet är att han uttalat sig om att han är ateist, vilket riskerar att förstärka hans utsatthet som hazar.
– Jag tror inte på någon religion för religioner skapar krig. Jag har berättat att min gud och min religion är min mamma. Det viktigaste för mig är att visa respekt och vara en bra person i samhället.
Ahmad Rahimi berättar att många har påpekat att han måste koncentrera sig på sig själv ett tag nu. Men alla som behöver hans hjälp då, brukar han kontra.
– Det viktiga för mig just nu är att jag kom hit och visade mitt stöd för dem på Medborgarplatsen, säger han.
Men oron över den egna och de andra ensamkommandes situation blir också allt svårare att hantera. För två veckor sedan gick Ahmad Rahimi till en psykolog och fick medicin utskriven.
Ett magiskt lugn. Han tog tabletterna vid tre tillfällen.
– Medicinen är jättestark och när jag äter den vill jag bara vara tyst och inte prata med någon. Hela kroppen blir tung och man vill sova. Men jag tänkte att om
jag ska ta den medicinen kan jag inte jobba med ensamkommande och fortsätta kämpa, så jag vill
inte använda den. Folk säger att det är viktigt att du vilar Ahmad och blir stark, men jag kan inte göra det nu. Jag måste kämpa för de andra.
Och så blir det lördag, dagen för den stora manifestationen på Medborgarplatsen. Högerextremisternas slagord möts av pappersark med röda hjärtan. Ahmad Rahimi håller upp ett av dem.
