April 1975. Motorn på det ryska Antonovplanet AN-2 dånar inne i kabinen. Planet skumpar fram på låg höjd. Nedanför susar ett landskap fyllt av granathål och söndertrasade byar förbi. Brunbrända sår i vegetationen vittnar om omfattande flygbombningar.
Bengt Serenander klamrar sig fast i den bakre delen av fraktplanet och håller tag om kamerorna runt halsen. Han är 35 år gammal och enda journalist på resan. Inte bara i planet, utan också för att mycket få västerlänningar släpps fram till den här sidan frontlinjen. Nu eskorteras han söderut, mot Da Nang, och mot fronten. Som en av få västerländska journalister har han bjudits in att dokumentera nordvietnamesernas segerrika framfart, och amerikanernas nederlag.
Militärerna sitter bakåtlutade i de röda galonsätena, en del passar på att ta sig en tupplur. På hjälmarna syns det runda emblemet med den gula, femuddiga stjärnan.
Plötsligt händer något inne i Antonovplanet. På knagglig engelska försöker någon förklara att de förbereder sig för att landa. Planet måste tankas om, bara en timme efter start. Bengt nickar och låtsas förstå. Så länge besättningen verkar lugn är han det också. Piloten tar sikte på en strandremsa lite längre fram – på tok för smal för att landa med ett trettio meter brett vingspann.
Strax före inflygningen skakar planet till och hela bakre kabinen fylls av rök. Planet börjar dala mot marken och Bengt hinner tänka: ”Jävlar, något är fel.”
December 1972. Richard Nixon står framför tv-kamerorna och förnekar att USA bombat Hanoi med bombmattor och påstår att inga civila mål har angripits.
Bara ett par dagar senare skickar Erik Eriksson, utsänd av Aftonbladet och Sveriges Television, hem bilder som visar förödelsen i och omkring Hanoi.
Långt senare utvecklar Nixon i sina memoarer sin strategi i Vietnamkriget. Han återkommer där till nödvändigheten att hota med att bomba Nordvietnam för att tvinga Hanoi att gå med på en fredsuppgörelse. Hotet är hans huvudstrategi för att försöka vinna kriget, vilket han förklarar för sin rådgivare H.R. ”Bob” Haldeman:
”Jag kallar det Galenskapsteorin, Bob. Jag vill att nordvietnameserna ska tro att jag kommit till en punkt där jag är beredd att göra precis vad som helst för att stoppa det här kriget.”
Under elva dagar flög amerikanska flygplan nästan 3 000 vändor och släppte 40 000 ton bomber i området runt Hanoi – det största bombanfall som USA:s flygvapen genomfört sedan andra världskrigets slutskede.
Erik Erikssons bilder, bland annat av det sönderbombade sjukhuset i Hanoi, var en unik dokumentation av de så kallade julbombningarna och spreds över hela världen dagarna före jul 1972. Ytterligare några dagar senare höll Olof Palme jultalet där han jämförde Hanoibombningarna med illdåd som Guernica, Sharpville och Treblinka.
Vietnamkriget blev det första tv-kriget. Ingen var förberedd på att bilderna som kablades ut från fronten skulle få sådan explosionsartad effekt på antikrigsopinionen. Demonstrationstågen växte i takt med att bilderna på napalmens verkningar spreds över världen – inte minst i Sverige, där FNL-rörelsen kom att bli så stark att till och med statsministern reservationslöst anslöt sig till protesterna mot USA:s krigföring. 1968 gick Palme (då utbildningsminister), sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör, längst fram i ett demonstrationståg mot USA, sjungandes nordvietnamesiska kampsånger.
En av demonstranterna längre bak i tåget var Bengt Serenander.
– Till slut var man så förbannad över att USA fick hålla på sådär, att fälla bomber över sjukhus och civilbefolkning. Jag ville göra något. Just då arbetade jag med scenografi, det kändes som struntsaker och meningslösheter.
LÄS HELA REPORTAGET I ETC HELG
Det här är ett utdrag. Läs hela artikeln i veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
