Det har bara passerat några veckor sedan den senaste båten med migranter anlände hit.

– Jag hade nyss gått upp på morgonen när det började åka förbi massa utryckningsfordon. Först trodde jag att det brann någonstans, säger Josefin Utter från Småland.

Josefin Utter bor i Los Cristianos och har både sin lägenhet och sin arbetsplats nära stranden, där allting hände strax innan jul. Hon upplevde det som att migranterna snabbt blev undanfösta efter att de kommit iland i turistnäringens hjärta. Bara en timme senare samlades de första turisterna för att solbada, som om ingenting hade hänt.

– Man läser ju inte så ofta om flyktingar längre, i svenska medier. Jag tror inte att svenska turister här kan föreställa sig att det plötsligt kan komma folk i båtar även hit, till stranden i ett semesterparadis, säger Josefin Utter.

Under 2019 skedde det en kraftig ökning av antalet migranter som anländer till Kanarieöarna, via sjövägen från Marocko. Den stora majoriteten av migranterna stoppas av den marockanska kustbevakningen, men under 2019 anlände ändå 3 000 personer. En fördubbling av 2018 års siffra, som även den innebar en ökning.

Både kanariska myndigheter och hjälporganisationer talar om att det uppstått en ny migrantrutt via Atlanten, som en konsekvens av att det blivit svårare att nå Europa via Nordafrika. Det är allt farligare att färdas genom det konfliktdrabbade sahariska Sahelområdet. I Libyen är det inbördeskrig, migranter tillfångatas och har sålts som slavar. Stärkta gränskontroller har gjort det ännu mer komplicerat att korsa Medelhavet.

Därför har det blivit enklare att via Marocko ta sig till Kanarieöarna, sedan vidare till Europa därifrån. Den här Atlantrutten är farligare eftersom migranterna färdas i rangliga båtar på ett mycket större och öppnare hav. Ändå fortsätter folk komma, eftersom de desperata skälen till migrationen kvarstår.

Jobbade två år utan lön

I ett av spanska Röda korsets stödcenter på Teneriffa träffar Dagens ETC Nahi Tina, en 30-årig kvinna som kommer från Elfenbenskusten. Hon anlände irreguljärt till hamnen i Los Cristianos i december.

– Tidigare arbetade jag som hushållerska hos en marockansk kvinna i Elfenbenskusten. Hennes son ordnade så att jag fick arbetsvisum i Marocko och jag åkte dit och arbetade i hans hem i två år, med löfte om högre lön. Min lön hölls innestående. När de två åren hade gått fick jag inget betalt.

Vi gör en paus i intervjun när Nahi Tina börjar gråta. I marockanska Casablanca fann hon så småningom arbete i fiskeindustrin. Hon tjänade uselt men skickade alla pengar hon kunde avvara till sina föräldrar, som tog hand om de båda sönerna.

– Sedan dog en av mina söner.

En natt i december meddelade en smugglare att Nahi Tina kunde få en gratis plats på en båt till Kanarieöarna, på villkor att hon höll några små barn sällskap under färden. Hon och många andra personer fick vänta i ett hus vid havet i några dagar, innan man upptäckte en lucka i den marockanska kustbevakningen. Efter sex dagar till havs påträffades de av den kanariska kustbevakningen.

Vad ska du göra nu?

– Jag vet inte. Jag har en bror i Frankrike, men vet inte i vilken stad. Jag kan inte åka hem igen. Dels har konflikten mellan kristna och muslimer blivit värre så att situationen är farlig, men jag vill också hitta ett arbete för att kunna hjälpa min enda son. Han fyller tolv år i år.

Vill hjälpa sin familj

Nahi Tina är ett typexempel på en person som befinner sig i en juridisk limbosituation. Hon anlände till Kanarieöarna irreguljärt. Hon bar inte längre på något pass eller ID-handlingar, och därmed kan hon inte bli föremål för repatriering. Men hon får inte heller arbeta eller lämna Kanarieöarna innan alla papper är i ordning.

En annan person i en liknande situation här i stödcentret, är en 22-årig man som heter Malonbah. Han kommer från Gambia och färdades genom Senegal och Mauretanien till Marocko, där han först sysslade med grovarbete för att tjäna ihop pengarna till smugglaren.

– Det var väldigt hårt arbete, för små pengar. Ibland betalade de oss inget alls. När man kommer från våra länder i Afrika så utsätts man för rasism, säger Malonbah.

Färden till Kanarieöarna kostade honom 500 euro. Båten han satt i var stor och hade över 100 personer i sig, de flesta fick tag i en flytväst innan avfärd.

Varför lämnade du ditt hem?

– I hela Afrika är det svårt. Man jobbar hårt men får ingenting tillbaka och kan nästan inte äta sig mätt. Jag har tagit mig hit för att försöka hjälpa min familj ekonomiskt.

Och du ville inte försöka resa via Libyen?

– Nej, Libyen är alldeles för svårt nu. Många har dött där, flera av mina vänner har försvunnit. Där sätter de dig i fängelse, tar din telefon och dina pengar, dödar dig.

I nuläget har Malonbah en enda euro i fickan. Han vill vidare till det spanska fastlandet för att hitta ett bra jobb där, men hade inte heller han kvar sina ID-handlingar när han anlände till Kanarieöarna. Pappersarbetet kommer ta lite tid.

”Ansvar att integrera”

Karima El Mahmdi är chef för Röda korsets hjälpprogram för migranter på Kanarieöarna, som ansvarar för det stödcenter Dagens ETC besöker. Hon konstaterar att det skett en drastisk ökning av människor de assisterar under 2019.

– De flesta migranter som anländer är unga, under 30 år, och vill vidare till Spanien,

Frankrike eller andra länder där många av dem har släkt.

Karima El Mahmdi tror att antalet migranter som tar den nya Atlantrutten kommer fortsätta öka under 2020. Samtidigt växer antalet personer som fastnar i en juridisk limbo, eftersom de är papperslösa. Då blir de även fast på Kanarieöarna en tid. En utmaning som uppstått ur detta är att den statliga infrastruktur som tidigare fanns för att assistera migranter, inte längre finns kvar idag.

Svenskar och andra utlänningar som far på semester till Kanarieöarna kan därför snart möta ett växande migrationsfenomen, men också en växande humanitär kris.

– Vi kommer aldrig kunna kontrollera migrationen. Det är en del av livets lag att röra på sig för att överleva, och nu börjar allt fler ta den här vägen via havet. Därför måste vi kommunicera ännu mer att majoritetssamhället har ett ansvar för att integrera de nyanlända, säger Karima El Mahmdi.