Kapitalismens hjul snurrar snabbt i Kina. Sedan slutet av 1970-talet finns en vild kapitalism inom ramen för kommunistisk diktatur. Landet bygger infrastruktur och industri i en takt som påverkar hela världsekonomin och antalet utländska företag i landet har ökat lavinartat. Men landet saknar fria fackföreningar.
– Kina kopierade de ekonomiska möjligheterna men inte de politiska. Det är en enpartistat. Försvarsmakten ska försvara partiet och civilsamhället är inordnat i denna bur, sammanfattar Börje Ljunggren, tidigare ambassadör i Peking och Kinaexpert.
Förbättrad levnadsstandard
Den ekonomiska tillväxten har visserligen enligt de senaste rapporterna mattats av, inte minst som en konsekvens av handelskrig med USA, men tillväxten har länge varit hög. Och den ekonomiska utvecklingen har under de senaste årtiondena möjliggjort förbättrad levnadsstandard, bland annat vad gäller hälsa, utbildning och social trygghet, för flera hundra miljoner människor. Den absoluta fattigdomen har minskat, men här finns fortfarande mellan 100 och 170 miljoner fattiga människor beroende på vilken fattigdomsgräns man utgår ifrån.
Men samtidigt har de ekonomiska klyftorna inom landet vidgats med våldsam fart.
Före marknadsreformerna var det kommunistiska Kina ett av världens mest jämlika länder, så är det inte i dag.
Ändå är det svårt att veta exakt under vilka villkor människor lever och arbetar. Statens uppgifter om en arbetslöshet på fyra procent anses till exempel inte vara tillförlitlig, för stora grupper räknas inte in i statistiken.
Lönerna har visserligen ökat (officiella siffror från departementet för personalfrågor och social trygghet visar att en vanlig anställd tjänade 9 000 kronor per månad år 2017), men lönerna skiftar kraftigt mellan olika landsdelar och ligger bara på ungefär runt 70 procent av lönerna i de ekonomiskt svagaste nationerna i Eurozonen – men samtidigt högre än i samtliga länder i Latinamerika (utom Chile).
Mats Wingborg, frilansjournalist, utredare och antagligen Sveriges främsta expert på arbetsvillkoren i Kina har sedan 1980-talet rest till landet ett 15-tal gånger. Hälften av gångerna just för att undersöka arbetares villkor och deras organisering. Han konstaterar att den ekonomiska tillväxten lett till en förbättring:
– Medellivslängden har höjts väldigt snabbt, det kommer att påverka arbetslivet väldigt mycket. Men Kina visar att den liberala tesen att med marknadsekonomi kommer demokratiska fri- och rättigheter har fått stryk, säger han.
Organisationer förbjöds
Visserligen garanterar den kinesiska konstitutionen allmän åsikts-, yttrande-, tryck-, förenings-, mötes-, demonstrations- och religionsfrihet. I praktiken är dock samtliga friheter inskränkta – i varierande grad.
Kommunistpartiet välkomnar ett aktivt, men inte oberoende, civilsamhälle inom områden som partiet självt prioriterar högt. Förespråkande av till exempel politiska rättigheter är i regel förbjudet.
Ändå är det arbetarorganisering, utanför det kommunistiska facket ACTU, som i hög grad drivit fram de rättigheter som åtminstone på papperet finns idag.
Tusentals och åter tusentals strejker har organiserats sedan 1980-talet, framför allt i södra Kina. Mats Wingborg har följt utvecklingen nära och ser att antalet strejker peakade runt 2015, för att sedan minska. I dag handlar de oftare om rätten att alls få ut sin lön, medan fokus tidigare ofta var att flytta fram positionerna för arbetares rättigheter.
Men enligt Wingborg banade de många och ofta stora strejkerna under 1980- och 90-talet väg för de arbetarrättigheter som finns i dag.
– Vi såg ett skifte 2002. En uttalad tanke var att stabilisera Kina genom små eftergifter till protesterna för ”ett mer harmoniskt Kina”, vilket var en uttalad paroll.
Det ledde fram till olika regleringar av lön och villkor, den viktigaste var att alla anställda ska ha rätt till ett skriftligt kontrakt.
– Strejkrörelsen har gett resultat, den tvingade fram eftergifter trots ett monolitiskt system. De har skapat en plattform, säger Mats Wingborg.
Men den mjukare linjen bröts 2012 när den nuvarande ledaren Xi Jinping kom till makten. Bara några år senare, 2015, förbjöds de organisationer som stöttat arbetare med social och juridisk rådgivning. I dag har de tvingats gå under jorden.
– China Labour bulletin drar slutsatsen att det var ett resultat av omfattande lobbyverksamhet från företag. Delar av näringslivet gick hand i hand med en hardliner från kommunistpartiet, säger Mats Wingborg.
Inga fria fack
Rättigheter har vunnits, men det finns stora brister i genomförandet av dessa lagar, konstaterar Wingborg.
Åsa Törnlund, internationell sekreterare för LO, delar bilden:
– Företag, bland annat svenska, väljer att förbise lagarna, likaså ser kinesiska myndigheter mellan fingrarna när fackliga rättigheter förbises. Enligt kinesisk lag finns det rättigheter som 40 timmars arbetsvecka. Det finns även rätt till övertidsersättning på upp till 300 procent på nationella helgdagar. Arbetare har rätt till arbetskontrakt/ansällningsbevis inom 30 dagar, där lön, arbetstid och villkor regleras. Företag väljer dock att ta in bemanningsanställda och kan på så vis dumpa löner och arbetsvillkor. Varken fack eller samhälle fungerar som en broms mot detta. Därför kan det fortgå, säger hon.
För ganska precis ett år sedan kom en rapport från människorättsgrupperna Solidar Suisse och China Labor Watch i samarbete med tidningen Guardian.
Den visar att de anställda i leksaksfabriken Wah Tung i staden Heyuan tjänar några kronor i timmen. De får inte heller någon semester eller sjuklön, och tvingas ibland jobba övertid 175 timmar i månaden för att kunna överleva.
2 000 anställda jobbar i fabriken där man mestadels tillverkar leksaker och elektroniska produkter. Under en lågsäsong tjänar en arbetare där cirka 2 600 kronor i månaden. Under högsäsongen är lönen cirka 3 900 kronor.
Åsa Törnlund menar att det faktum att företag bryter mot de lagar som finns på papperet följer av en arbetsmarknad utan fria fackföreningar.
– Facket sitter i knät på kommunistpartiet. De har inte rätt att bedriva kollektiva förhandlingar. Avtalen skrivs av statsapparaten, som antas utan regelrätt förhandling. Det finns en obefintlig rätt att förhandla.
Ibland böjer sig staten
I dag pågår ett stort antal strejker i landet. Enligt frivilligorganisationen China Labour Bulletin förekom över 1 700 strejker under 2018, varav nästan hälften inom byggsektorn. Merparten gällde obetalda löner.
Repressionen ökar, men polisen ingriper inte alltid mot dem och ibland vinner arbetarna segrar.
Mats Wingborg konstaterar att det inte finns ett tydligt mönster i hur regimen agerar, ibland har den på senare tid slagit till hårt mot strejkerna men ibland har den böjt dig:
– 2018 genomfördes en mycket uppmärksammad strejk vid en elektronikfabrik. ACFTU gav inte tillstånd att bilda en lokal fackförening, men arbetarna strejkade ändå för högre övertidstillägg och bättre arbetsmiljö. När en grupp studenter som gick en marxistisk studiecirkel och i sin litteratur fann stöd för att intervjua arbetare, begav sig till fabriken och även bildade en stödgrupp för arbetarna invaderade polisen. 50 arbetare greps, även studenter och advokater. Några av dem är fortfarande borta, säger Mats Wingborg.
Han konstaterar att ACFTU visar sitt ansikte när sådant sker.
– ACFTU fungerar mest som ett slags medlingsinstitut. Regimen ogillar när en konflikt sprider sig, då slår man till. Men många andra strejker låter man passera utan att ingripa. De allra flesta konflikter är korta i dag och det sker förhållandevis få polisingripanden och få drabbas av längre fängelsestraff. Det visar att det är känsligt för regimen att slå till, men när det bildas nätverk blir det tydligt att de agerar.
Omtvistad dialog
Trots att facket i Kina kontrolleras av staten har den internationella fackföreningsrörelsen kontakter med den, men frågan är oerhört omtvistad.
– LO:s linje är att vi ska vara återhållsamma med kontakter med icke demokratiska fackföreningar. Men vi kan inte hindra våra förbund att ha egna kontakter. Vissa förbund menar att det ger bättre framsteg genom att vara på plats på företagen i Kina och på så vis på verka för de fackliga villkoren. Det är inte lätt att säga vilka sätt som är bäst och fungerar eller inte, säger Åsa Törnlund.
Hon ser problem med att samarbeta med icke demokratiska fack.
– Det blir svårt att jobba med dem eftersom de sitter i knät på kommunistpartiet.
Jenny Grensman, internationell sekreterare för Sveriges Ingenjörer tror ändå att kontakter fackföreningar emellan kan spela en positiv roll:
– Vi ser att många kineser som kommer till Sverige vill vara med i svenska fackföreningar, det sker ett utbyte. De ser att den svenska modellen har lönsamhetsfaktorer och färre strejkdagar. Jag tänker mig att det är vägen framåt, att svenska företag blir bärare av svenska modellen, inför svenska säkerhetsregler. Investeringarna växer och vi borde ha en policy som innebär att svenska fack följer med och förklarar vad som gäller.
Sture Nord, tidigare ordförande för TCO, understryker att en dialog med kinesiska fack måste vara kritisk.
– Tro inte att ACFTU kommer att förändras! Deras livsförutsättningar är staten och partiet. Demokrati växer inte ur de gamla institutionerna, det såg vi i Sovjet och Östeuropa. Kontakter med fria fackföreningar är avgörande.
Oberoende fackliga organisationer i Hong Kong är oerhört kritiska till ACFTU och att demokratiska fackföreningar har kontakter med dem.
Trots det har ACFTU fått en styrelseplats i Världsfacket IFS, något Sture Nord beklagar:
– Att ACFTU skulle få en representant gick emot våra egna stadgar, eftersom de inte accepterar kärnvärdena i ILO, FN:s fackorgan för arbetslivsfrågor, säger han.
Osäker framtid
Så vad kommer att hända framöver? Mats Wingborg menar att det är svårt att överblicka.
– Utrymmet för strejker minskar, mycket talar för det. Klyftorna ökar, det har accepterats av de flesta, för även de sämst ställda har fått det bättre. Men vad händer om ekonomin bromsar in?
Åsa Törnlund delar bilden att repressionen ökar, men känner ändå ett hopp.
– Vi ser ett ökat förtryck mot fackliga som hamnar i fängelse, framför allt efter lagen om den utökade husarresten. Men samtidigt ser vi att enskilda människor har fått sina villkor prövade i domstol. Rättssystemet är godtyckligt, men vissa har vunnit – vilket är ett otroligt steg framåt. Jag tror på en ljusning. Antalet domstolsfall sätter en press på systemet internt. Jag tror på en framåtrörelse, även om den tar myrsteg och det är en lång process.
De arbetare Mats Wingborg intervjuat under sina resor i Kina uppmanar framför allt omvärlden att ställa krav.
– Jag har varit ute på klädindustrier i många länder, till exempel Bangladesh och Vietnam. Väldigt få säger bojkott. En gång, i Guatemala när Coca-cola mördade arbetare, uppmanade arbetarna till internationell bojkott. Men om hela västvärlden drog sig ur all tillverkning där arbetare exploateras skulle det bli väldigt hög arbetslöshet, så när man pratar med arbetare så handlar det oftare om att de önskar att omvärlden ställer krav.
Fotnot: Tidigare i veckan genomförde Arena idé ett seminarium under rubriken Arbetsmarknad i Kina – villkor och fackföreningar. Citaten i texten bygger på vad som sades under seminariet samt en separat intervju med Mats Wingborg.
