– Vi har löst problemen för 144 556 Kahramanmaras-­medborgare med amnestin, säger han i videon.

50 000 människor är ­bekräftat döda efter de två jordbävningarna som 6 februari i år drabbade sydöstra Turkiet och områden över gränsen till Syrien.

Emma Sinclair-Webb, Turkiet­utredare vid Human Rights Watch tror att den verkliga siffran kan vara den dubbla. Resurser som fanns tillgängliga för regeringen användes inte initialt. Många människor som hade kunnat räddas under de första dagarna räddades inte på grund av regeringens sena gensvar på humanitär hjälp.

– Folk som var i området beskriver att de hörde folk ropa från spillorna, människorna som aldrig räddades. Så jag tror att traumanivån för regionen inte kan underskattas. Jag har personligen träffat många människor som låg under bråte flera dagar innan de räddades, säger hon.

Hetsades mot migranter

Det har talats om att framtida byggnadsamnestier ska förbjudas. Men det är många år försent.

– Något av det mest ­chockerande är att man också gett amnesti för offentliga ­byggnader som sjukhus, säger Emma Sinclair-Webb.

– Det har exempelvis varit känt i över tolv år att sjukhusbyggnaden i Iskenderun i Hatay-provinsen är en defekt byggnad som är farlig att ha i en jordbävningszon. Trots det var det ingen som reparerade den eller evakuerade den. Och så inträffade katastrofen och 82 människor – läkare, ­sjuksköterskor och patienter – dog.

Dagens ETC möter Emma Sinclair-Webb i ett ljust kontor i Istanbul som saknar skylt på både dörren och i entrén. Så ser det ofta ut på byggnader i Turkiet, där människorätts­organisationer som törs skriva regeringskritiska rapporter håller till. En sådan rapport släppte ­Human Rights Watch också i april där vittnen berättat om tortyr och grova polisiära övergrepp efter jordbävningen.

– Mycket snart efter jordbävningen började politiker tala om plundring i området. Det var nästan en vändning i berättelsen från en katastrof till att fokusera på denna fråga, säger hon

Men att lag och ordning inte alltid följs under en katastrof är snarare regel än undantag. Att kalla ringa stölder för ­plundring, som vanligen har en hög grad av våld i sitt begrepp, är snarare ett politiskt beslut, menar Emma Sinclair-Webb.

– Det började snart cirkulera videor på sociala medier med människor som misshandlades som misstänkta plundrare. I det fanns en hög tolerans mot en mycket rasistisk retorik som drevs på av politikerna själva, till exempel att det skulle vara syrier som var ansvariga för plundring.

”Pistol mot mitt huvud”

Många människor var rädda för att tala med Human Rights Watch, särskilt syrier, men de kunde till slut samla in totalt 34 vittnen varav 13 som själva drabbats av tortyr eller misshandel från landsbygspolisen, samt bevis som videomaterial som kunde stödja deras berättelser.

– Mitt hus är förstört, jag bor i ett tält och ovanpå det slog polisen mig och höll en pistol mot mitt huvud, sa en man i rapporten.

– De agerade som om det var vilda västern.

Emma Sinclair-Webb:

– Den här typen av agerande från säkerhetsstyrkorna är bara en bit av vad vi ser i Turkiet generellt, demonstranter behandlas till exempel mycket illa av polisen. Men det här i jordbävningsområdena var särskilt slående, inklusive ett dödsfall i häkte efter tortyr, som bevittnats av en annan man som överlevde.

Turkiet har en historia av straffrihet. Det gäller både för lokalpoliser som begår övergrepp och politiker som begår övergrepp genom sina policies.

– Det handlar också om att myndigheter inte gör vad de ska göra, inte följer lagen, inte följer normer och inte gör saker för att skydda människors liv. Detta är en jordbävningszon, riskerna var uppenbara.

Gårdagens nyheter

Har jordbävningen blivit en väckarklocka för människor i det kommande valet? Troligen inte om man ska tro på de opinionsmätningar som har gjorts efter katastrofen. Enligt en färsk forskningsrapport från Özyeğin University är över 90 procent av Erdogans väljare nöjda med regeringens agerande.

– Tre månader efter jordbävningen när vi går in i valet har den större delen av befolkningen redan glömt. Det uppmärksammas inte i media längre och det är så chockerande att det kan vara så, du skulle förvänta dig att det här skulle diskuteras i månader, men det är gårdagens nyheter för många människor, säger Emma ­Sinclair-Webb.

Inte ens bland de hårdast drabbade har man nödvändigtvis ändrat uppfattning.

– Jag träffade en kvinna i ­Hatay som berättade att hon förlorat 15 familjemedlemmar och att hennes hus var borta. Hon bodde i ett tält. Och hennes svar var: Om vår president väljs igen så vore det väldigt bra.

Det finns enorma lärdomar att dra från jordbävningarna. Idag talar man om Istanbul som en utsatt stad för en kommande katastrof, eftersom liknande fuskbyggen existerar. Förutom att dokumentera alla de misstag som gjorts, behöver man säkra byggnormer men också fortsätta det arbete som redan satts i rullning från det civila samhället.

– Allmänhetens påtryckningar är nödvändiga om man verkligen försöker planera beredskapsarrangemang och återuppbyggnad av stora områden i Istanbul. Det går inte att lämna det åt myndigheter att göra det rätta. Men när samma myndigheter slår ner på initiativ från civilsamhället är det svårt. Vi behöver förändring för ett fungerande rättsystem, säger Emma Sinclair-Webb.

Hur upplevde du regeringens stöd efter jordbävningen – och påverkar det hur du röstar?

Meryem Aksoy

43, kock och restaurangägare, Mardin

– Det var inte tillräckligt. Jag har flera nära vänner och deras familjer i ­Kahramanmaraş som blev djupt ­drabbade. De har inte haft tillräckligt att äta och är väldigt utsatta. Jag har samlat pengar och skickat till dem. Jag hade tagit mitt beslut att rösta på oppositionen redan före jordbävningen men jag tror att de som drabbades direkt kanske ändrade sina röster. Många försökte hjälpa till och skicka förnödenheter men när man talade med människor sa de att detta inte kommit fram, så jag tror många av dem måste vara besvikna.

Sevim Badillo

56, marknadsförsäljare, Mardin

– Fem personer i min släkt dog. Min systers hus förstördes, men hon klarade sig, tack och lov. Hon bor i Kahramanmaraş. Alla här i området gav allt som vi hade men hjälpen kom aldrig fram. Jag tror det här påverkar människors röster. Först kom gud med sin vrede, och sedan brände regeringen det som var kvar.

Yust Kardal

22, student, Kastanonu

– Det verkar som att AKP-väljare är nöjda med stödet från Erdogan. De försvarar honom. Så jag tror inte att jordbävningen förändrade människors sätt att rösta egentligen. Min flickväns familj är från Hatay som var väldigt drabbat. När det hände satt vi som apatiska i lägenheten och bara väntade på att få höra från dem. Alla lever som tur är.

Suleyman Sen

22, student, Batman

– De visade överallt på tv hur regeringen hjälpte befolkningen som drabbats av jordbävningen. Men det var endast en illusion. Ingenting hände i verkligheten. Min röst på oppositionen ligger kvar men kanske väljer de som blivit lovade ett nytt hus inom ett år att rösta på Erdogan, så att löftet inte bryts av en ny regering. Men hans löfte hade inte hållits ändå. En ny regering hade kunnat göra oändligt mycket mer för dessa människor. Flera på min skola avbröt sina studier för att åka och hjälpa sina släktingar. Jag är så ledsen för deras skull.

Muserref Galik

38, arbetslös, Mardin

– Hela min pappas sida av släkten är från Hatay. Vi har 13 döda där. Första tiden satt jag och bad varje sekund. Regeringens stöd var inte i närheten av tillräckligt. De kom först efter en vecka för att gräva upp människor. Det gör mig väldigt rädd. Om samma sak skulle ske här i Istanbul där jag bor nu, skulle de inte försöka komma förrän efter en vecka? Min röst har ändrats i valet. Innan jordbävningen hade jag tänkt rösta på denna regering, men jag kommer nu rösta på oppositionen, jag känner att jag och många andra inte får våra rättigheter sedda.