Läs också: Aung San Suu Kyi har inte visat sitt stöd
Rohingyas har bott i Burma i många generationer. De tidigaste bevisen kommer från 1430-talet då de bildade en muslimsk enklav i sydvästra Burma. I slutet av 1800-talet förde dessutom de brittiska kolonialherrarna in tusentals tvångsarbetare från det dåvarande östra Indien.
Trots detta hävdar de burmesiska myndigheterna att rohingyas är att betrakta som illegala invandrare från det nuvarande Bangladesh.
Speciellt svår är situationen i de vidsträckta fångläger som omgärdar staden Sittwe i nordöstra Burma. Här har ungefär 120 000 rohingyas spärrats in bakom taggtrådsstängsel och bevakats av beväpnade vakter sedan 2012.
Det var den 10 och 11 juni för tre år sedan som de muslimska kvarteren i Sittwe angreps av extrema buddistiska mobbar. I fängelselägret That Kay Pyin Camp träffar jag en grupp kvinnor som aldrig kommer att glömma dessa dagar. Deras berättelser är skakande:
– Det var på söndagen den 10 juni som attackerna inleddes och den dagen började som vilken dag som helst. Men det låg en underlig förväntan i luften, det var som om vi hade fått ett varsel från Allah om att en katastrof skulle inträffa. Sedan hörde vi det taktfasta trampet av tusentals fötter och ljudet av hatramsor som kom allt närmre.
– Sedan bröt helvetet ut. De kastade sig över oss, de drog ut våra barn ur våra hem, de slog oss med påkar och machetes – sedan tände de eld på våra hus.
– Jag vet inte hur många som dog, men jag förlorade min bror och två barnbarn.
Det handlade om koordinerade attacker. De muslimska kvarteren i Sittwe angreps samtidigt. För att ha lyckats med det måste en detaljerad planering ha ägt rum. Tillvägagångssättet var detsamma vid alla attackerna; först blev kvarteren omringade av extremistgrupperna så att ingen kunde fly därifrån och sedan rusade unga män, beväpnade med påkar och macheter, in.
Polisen och militären var på plats, men de hjälpte inte de försvarslösa muslimerna.
– Efter ett tag vände de sina vapen mot oss. De samlade oss i grupper och vi blev tvingade att sitta ner och vänta. De tillät oss inte att försöka rädda våra hem eller några tillhörigheter, säger Saed, som är lokal ledare för en rohingya-organisation.
– Vi var tvungna att vänta i många timmar innan polisen sa till oss att vi måste flytta – annars skulle vi bli dödade av buddisterna. De sa också att buddisterna hade lagen på sin sida och att de gjorde rätt – de var medborgare i Burma, det var inte vi.
Så småningom lyckades poliserna rekvirera några lastbilar där de yngsta barnen, de gamla och de svårast skadade fick plats för att vidarebefordras till det område utanför staden där fånglägren skulle byggas. Övriga skulle vara tvungna att ta sig dit till fots.
De följande dagarna påbörjade den burmesiska armén arbetet med att bygga taggtrådsstängsel och vaktposter placerades ut runt hela området. Lägren, hyddorna och tälten, började konstrueras, delvis med hjälp av FN.
– Många hade ingenting efter att deras hem hade vandaliserats. Somliga hade inte ens skor men de var ändå tvungna att gå till fots i kolonner under polis- och militärbevakning, säger Saed.
– När vi på natten kom fram till de nya områdena fanns bara några byar där rohingyas bott sedan lång tid tillbaka, i övrigt var det obebyggt. Några av oss kunde få en tillfällig sängplats hos några släktingar – men de andra var tvungna att sova på marken utan något som helst skydd.
Anawar Begum är 33 år och har en dotter.
– Jag har nu varit i lägret i tre år och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att släppas ut härifrån. Detta är ett fängelse, men med en stor skillnad – i fängelse får du veta när du ska släppas ut och du får mat och lite hälsovård. Här får du ingenting och du vet inte hur länge du ska hållas inspärrad. Jag tror att jag är dömd att vara här i resten av livet.
Abuy Romin, Magyi Yaing och Giui Bahar håller med:
– Våra barn får ingen utbildning, vi har knappt någon mat, vi får ingen medicinsk vård och vi är inspärrade – kan man kalla det för ett liv? Ska vi fira en religiös högtid måste vi söka tillstånd hos lägerpolisen och eftersom de är buddister blir det alltid nej.
U Kyaw Hla Aung är 75 år och en av de lokala ledarna för rohingyas i Sittwe. Han tar emot i sitt hus i det taggtråds-inhägnade lägerområdet.
– Det har blivit allt värre hela tiden. Fram till 1990 hade vi pass och fick röra oss fritt i hela landet. Men sedan började våra friheter dras in. Vi anklagades för att vara illegala immigranter från Bangladesh och de började kalla oss bengalis, säger han.
– Situationen började bli riktigt allvarlig för oss redan 1971 då Bangladesh blev en självständig stat. Då började folk kalla oss för bengali och sa att vi egentligen borde ”åka hem” till Bangladesh. Men vi hade ingenting med Bangladesh att göra, dessförinnan hette området Östpakistan och det fanns inte någon som hävdade att vi var östpakistanier.
Rohingyas situation började uppmärksammas förra hösten då tusentals försökte fly från Burma till Malaysia. Desperata gav de sig iväg i undermåliga skepp, bemannande av flyktingsmugglare och med nästan ingen proviant.
Det slutade i en rad katastrofer. Deras båtar havererade och rohingyas förhindrades att angöra thailändska kuststäder. Utan mat och vatten försökte flyktingbåtarna styra in mot Thailand – men de stoppades av den thailändska marinen som bogserade ut dem på havet igen.
Hundratals flyktingar dog av umbäranden på sina skepp innan de lyckades få någon hjälp.
En rad rohingyas såldes också som slavarbetare i södra Thailand, där de tillsammans med andra flyktingar som försökte ta sig in i Malaysia förvarades i stora läger styrda av människosmugglare. I efterhand har massgravar avslöjats med tusentals kroppar begravda.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870
Läs också: Aung San Suu Kyi har inte visat sitt stöd
Rohingyas situation i Burma påminner om romernas situation i Europa
Just nu inleds nya flyktförsök från Burma över havet med målet att försöka ta sig till i första hand Malaysia. Tidpunkten är alltid densamma, efter monsunsäsongen då vädret gör det möjligt för skraltiga skepp att sig ut på havet.
Burma består av en lång rad etniska minoriteter och landet har alltid skakats av blodiga uppror. I dag pågår bland annat ett långvarigt krig i Shanstaterna, där shanfolket slagits för oberoende under många år. Shanstaterna är det område i nordöstra Burma som gränsar till Thailand, Laos och Kina och där ligger det som kallas den Gyllene Triangeln, som är världens främsta centrum för heroin- och opiumhandel.
Men trots att det finns ett 30-tal olika etniciteter i Burma och det alltid pågår minst ett krig är ingen folkgrupp i Burma så förföljd som rohingyas. På många sätt påminner deras situation om romernas i Europa. En anledning är religionen; rohingyas är muslimer i ett till mycket stor del buddistiskt land. Men det är mer än så; rohingyas beskylls för att vara lata, tjuvaktiga, smutsiga och ointelligenta. Fördomarna mot dem är mycket starka och omfattande.
Även människor som kämpat och kämpar mot militärdiktaturen för demokrati är mycket fördomsfulla mot dem som folkgrupp. När jag i Yangon träffar politiskt förnuftiga människor slår de fast att rohingyas är värdelösa illegala immigranter som bör slängas ut ur landet. De ger mig också rådet att över huvud taget inte tala om rohingyas för att det skulle kunna missförstås.
När jag besöker fängelselägren utanför Sittwe är det mycket svårt att förstå föraktet. Jag träffar desperata och förtvivlade människor som försöker överleva på ett värdigt sätt. De har organiserat sina läger själva och de råder ordning och de mattransporter som kommer från framför allt FN delas på vad som ser ut som ett rättvist sätt.
Men förhållandena i lägren är mycket svåra. Det finns inte tillräckligt med mat. Regimen tillåter bara hjälpsändningar till vissa av de 12 fånglägren. Vissa betraktas av militären som icke-registrerade och de får inte ta mot bistånd från FN eller internationella hjälporganisationer.
För hälsovården svarar en mobil klinik som med hjälp av FN och Röda korset har öppet två timmar, tre dagar i veckan. De kan också bara ge basal hjälp, de har inte tillstånd att utföra operationer eller mer komplicerade ingrepp. Tidigare har Läkare utan gränser haft ett arbete i lägren, men de har blivit utkastade av militären.
Blir någon allvarligt sjuk måste de anhöriga söka tillstånd hos lägerpolisen att få lämna området för att åka till sjukhuset i Sittwe. Men de måste också ha godkänd remiss från sjukhuset – och dessutom kostar det ett par hundra kronor att söka tillstånd, pengar som få har.
För akut sjuka betyder det att hjälp inte finns att få.
– Vi kan se att många kvinnor dör när de föder. De hygieniska förhållandena är mycket dåliga i lägret och uppstår en komplikation finns det ingen som kan ge mer kvalificerad hjälp, säger Saed.
– Dessutom finns det ingen som litar på Centralsjukhuset i Sittwe. De hatar rohingyas och jag och andra är övertygade om att de ger oss giftinjektioner om de alls gör något.
När det gäller behandlingen på sjukhuset finns det inga fakta som kan styrka att rohingyas mördas där – men å andra sidan finns det över huvud taget ingen statistik.
Lägren har en tung närvaro av burmesisk polis och militären bevakar in- och utgångar. Rohingyas i lägret ser polisen som en ockupationsmakts soldater.
– För några dagar sedan blev en rohingyaflicka våldtagen av några poliser. Hon samlade ved till kökselden då en polis kom fram till henne, brottade ner henne på marken och våldtog henne. När hennes pappa fick reda på vad som hänt vände han sig till polisen men de sa bara att flickan hade hittat på allt, säger Brights Islam, som bott i lägren sedan juni 2012.
– Ingenting hände, det finns ingen rättvisa för oss. Varje vecka hör vi också om rohingyas som blir skjutna av polisen.
I delstaten Rakhine, där Sittwe ligger och den stora majoriteten av rohingyas bor, finns en rad mindre rohingyadominerade byar. Delstaten har drygt tre miljoner invånare, varav cirka en miljon är rohingyas.
I byarna är situationen om möjligt än mer otrygg än i lägren för rohingyas. Många av byarna har anfallits av extrema grupper från den rakhinska majoriteten och flera av dessa attacker har dokumenterats både med hjälp av video och ögonvittnesberättelser.
Det amerikanska universitetet Yale har sänt en undersökningskommission till Burma för att göra en juridisk analys av rohingyas situation i Rakhine. I en mycket genomarbetad rapport kom man fram till att allt talar för att ett folkmord håller på att begås.
Ett grundläggande krav från undersökningskommissionen är att FN omedelbart måste inleda en granskning av situationen och ingripa. Det är en av FN:s grundläggande förpliktelser att ingripa mot folkmord. Så här formuleras det i den så kallade folkmordskonventionen som blev ett av FN:s viktigaste dokument efter den nazistiska förintelsen:
Konventionen förbinder undertecknarna att förhindra och bestraffa brottet folkmord och att straffa dem som dödar eller begår andra grova brott med syfte att, ”helt eller delvis, förinta en nationell. etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp”.
Myo Win är företrädare för ARNO, den ledande rohingyanska organisationen.
– Vi kämpar för vår överlevnad och behöver all hjälp från internationellt håll. De mördar mitt folk, säger han.
Myo Win är inte övertygad om att den nya demokratiska regeringen i Burma kommer att lösa rohingyas situation:
– Vi har inte hört något från Aung San Suu Kyi som gör att vi kan hoppas på en bättre situation för rohingyas. Man ska komma ihåg att fördomarna och hatet mot oss är oerhört starkt i alla delar av det burmesiska samhället.
