Nyheterna från Ryssland, däremot, har blivit märkbart tystare sedan invasionens början. Tidiga rapporter om krigsprotester, chauvinistiska demonstrationer för regeringen och igenbommade Mc Donald’s-restauranger har sedan länge försvunnit från rubrikerna. Stödet för kriget kan ha dämpats, men det har heller inte kommit så många tecken på motstånd från allmänheten under de senaste månaderna. Har ryssarna accepterat sitt öde?
Loren Balhorn från den amerikanska tidskriften Jacobin talade med Boris Kagarlitskij, en Moskvabaserad sociolog och värd för den populära ryska talkshowen Rabkor på Youtube, för att lära sig mer om krigets följder och om hur starkt Vladimir Putins grepp om makten egentligen är.
I början av invasionen av Ukraina kom en hel del rapporter om protester mot kriget i Ryssland. Sedan dess verkar det ha blivit tyst, och allt fler medier hävdar att de flesta ryssar står bakom Putin. Du bor i Moskva – hur är stämningen?
– Till en början var det ganska mycket protester, men de kvästes på ett väldigt brutalt sätt. Rörelsen slogs ned fysiskt, åtminstone på ytan. Folk hamnar i fängelse nästan dagligen. Alexej Gorinov, till exempel, dömdes just till sju års fängelse för att ha uttalat sig kritiskt mot kriget under ett kommunfullmäktigemöte i Krasnoselskij i Moskva.
– Det här är ett sätt att skrämma folk och det fungerar i viss utsträckning. Inte mindre än fyra miljoner människor har lämnat landet sedan den så kallade ”specialoperationen” inleddes. Ukraina har rapporterat att mellan sju och åtta miljoner människor lämnat landet, men ungefär hälften av dem har redan återvänt. Därmed är antalet människor som emigrerat från Ryssland ungefär samma som antalet människor som flytt från Ukraina. Här är det ingen som bombas, så det ger dig en uppfattning om allmänhetens inställning.
Så du tror inte att en majoritet stödjer kriget?
– Det är det mest intressanta sociologiska och politiska problemet. Det ryska folket är vare sig för eller emot kriget. De reagerar inte på kriget.
– Visst publicerar Kremlvänliga medier opinionsundersökningar som entusiastiskt citeras av västerländska och en del Ukrainavänliga källor, som försöker bevisa att alla ryssar stödjer Putin och är fascister. Men det har ingenting med verkligheten att göra. Som sociolog kan jag bekräfta att sedan kriget har antalet människor som svarar i opinionsundersökningar störtat till en nivå som inte alls är representativ. Innan kriget låg den under 30 procent, vilket redan det är väldigt lågt. Nu ses det som en stor framgång när tio procent går med på att svara. Vanligtvis är det mellan fem och sju procent.
– Av dessa fem procent stödjer omkring 65 till 70 procent kriget. Det finns två tolkningar av den här informationen. Den ena, som främst delas av den liberala oppositionen, är att folk helt enkelt är rädda för att svara. Jag tror inte att det riktigt stämmer. Bland de 95 procent som vägrar att svara kan det finnas ett betydande antal som är emot kriget men inte vågar säga det. Jag misstänker dock – men kan så klart inte bevisa det – att de flesta inte har någon åsikt alls.
Ingen åsikt alls?
– Det kanske kommer som en chock för dig, men fram tills väldigt nyligen visste de flesta ryssar inte att det är krig i Ukraina. På tv använder de begreppet ”specialoperation”, vilket antyder att specialstyrkor är involverade i något slags begränsat ingripande någonstans. Det förknippades inte med verkliga fientligheter, med stridsvagnar och artilleri och så vidare, och de rapporterade inte några ukrainska civila dödsoffer.
– Det för mig till min andra poäng: de flesta tittar inte på politiska program på tv, och inte heller på oppositionella medier på internet. De är inte intresserade av politik över huvud taget. Hela spektrat av politiska åsikter – inberäknat både lojalister och oppositionen, oavsett om de är vänster eller fascister, liberala eller konservativa – representerar kanske 15 till 20 procent av befolkningen, förmodligen mindre än tio procent. Resten är helt opolitiska.
– Å ena sidan är det en stor fördel för regimen, men det är också dess största problem. Ingen är emot regeringen, men det är heller ingen som är för den. Det var därför covid-vaccinationskampanjen misslyckades, och det är därför Putin inte kan utlysa allmän mobilisering. Volodymyr Zelenskyj meddelade att han vill mobilisera en miljon människor. Ryssland kan inte mobilisera 200 000, för alla smiter.
Flera oberoende medier har stängts ned sedan kriget började och nu vill statsåklagaren förbjuda journalisters och medieanställdas fackförbund. Finns det någon offentlig sfär kvar i Ryssland där debatt ens är möjlig?
– Det har inte stängts ned helt. De försöker så gott de kan, men de lyckas helt enkelt inte. Det som är bra med det här landet är att allt misslyckas, vad det än gäller. Det är därför vi skämtar om att fascism aldrig skulle fungera i Ryssland – för ingenting fungerar här.
– Vår Youtubekanal Rabkor har omkring 90 000 prenumeranter och sänder nästan dagligen. Men exempelvis Vestnik Buri (en annan vänsterkanal på Youtube) har omkring 200 000 prenumeranter – för att inte tala om de liberala medieprojekten. Meddelandeappen Telegrams kanaler är också väldigt populära, det är där jag får en hel del av min information och där debatter sker.
– Några av dem som gör videor har emigrerat, och ja, det är problematiskt för oss som fortfarande är på plats. Jag betecknas till exempel som ”utländsk agent”, så när jag pratar offentligt måste jag läsa upp ett löjligt mantra om att jag är utländsk agent, annars får jag böta. Men folk skrattar fortfarande åt myndigheterna, vilket är en annan bra sak med Ryssland. De fängslar människor, arresterar dem och tvingar dem att betala böter, men folk skrattar fortfarande åt dem.
– Det ska bli intressant att se vad regeringen gör med Igor Strelkov, en av nyckelpersonerna i Donetsk 2014 och en väldigt aggressiv rysk imperialist och militarist. Han står bakom målen med ”specialoperationen”, men har blivit regeringens mest högljudda kritiker, vilket är anledningen till att hans kommentarer ofta sprids i ukrainsk media. Om han arresteras kommer det att väcka en hel del ilska inom just det segment i samhället som stödjer kriget.
Du arresterades under Leonid Brezjnevs tid som president för att ha publicerat samizdat (underjordiska oliktänkande skrifter), och sedan under Putin för att ha närvarat vid en olaglig demonstration. Skulle du säga att repressionen idag är värre än under Sovjetunionen?
– Det är svårt att jämföra, för en del aspekter är värre och andra är bättre. Det är definitivt värre i det avseendet att folk arresteras för mindre förseelser som skulle ha gått obemärkt förbi under Brezjnev. Sovjetunionen handlade om stabilitet. De gillade inte att någon underminerade den. Men å andra sidan, att vara för hårda skulle också ha varit kontraproduktivt, så repression var praxis, men den var inte så allvarlig.
– Det finns fler politiska fångar idag än under Brezjnev. Nu för tiden måste folk också betala böter, vilket inte var vanligt under Sovjettiden. Böter är ett väldigt kapitalistiskt sätt att bestraffa oliktänkande. En sak som definitivt är bättre nu är att vi har internet, som ger oss tusen gånger mer kapacitet än vi hade med samizdat.
Om de flesta ryssar inte tar ställning till kriget, vad bekymrar de sig för? Visst måste de oroa sig för effekterna av de ekonomiska sanktionerna?
– Den ekonomiska situationen förvärras och vi kommer att börja känna av det på allvar mot slutet av augusti eller i september. Det är en gradvis process. Ett företag stänger, folk måste hitta nya jobb, sedan stänger ett till, och så vidare. Vissa varor försvinner, men inte allt.
– Som jag sade, de flesta ryssar är opolitiska. De bryr sig om sina jobb, sina familjer, sina närmaste vänner och kanske sina hus och husdjur. Ryssar är inte heller så värst religiösa, även om kyrkan spelar en viktig roll som politisk institution. Det viktiga är att ha sitt familjeliv intakt, då kan man stå ut med det andra.
– Problemet är att det inte kommer att fortsätta vara så i all oändlighet. Kriget kommer att påverka din familj, ditt jobb och till och med dina husdjur. Och när det börjar påverka folks privatliv kan saker och ting förändras omedelbart. Jag tror att motståndet skulle kunna börja öka väldigt snabbt om regeringen skulle göra något som påverkar familjers liv. Det är därför de inte öppet förklarat krig.
Det debatteras en hel del om huruvida sanktioner är ett effektivt verktyg för att sakta ned den ryska krigsmaskinen och skapa problem för Putin hemma. Det låter som att du säger att de fungerar.
– Alltså, det finns sanktioner och det finns sanktioner. En del av dem spelar Putin i händerna, som initiativ att ”cancela” rysk kultur och så vidare, för isolering är exakt regimens ideologi, och att öka den kan bara vara till dess fördel.
Och hur är det med ekonomiska sanktioner, som ett gasembargo?
– Det mest effektiva verktyget hittills har varit att utländska företag lämnat Ryssland, för det leder till andra problem, särskilt embargon på vissa varor som reservdelar. Den ryska bilindustrin, till exempel, ligger på is. Den producerar helt enkelt inte längre, för den är så beroende av tyska, japanska och sydkoreanska delar. Det militärindustriella komplexet drabbas också, för de får inte tillräckligt med reservdelar. Detsamma gäller flygbranschen: många inhemska flygbolag är redan bankrutt och har ätits upp av större bolag som Aeroflot och S7.
Hur länge tror du att den ryska ekonomin kan hålla ut?
– Den kan fortsätta i ytterligare två eller kanske tre månader, beroende på den aktuella branschen. Det viktigaste är dock att de som verkligen äger allt börjar ta förluster. Ingen bryr sig om branscher eller människor, alla bryr sig om vinster.
– Delar av medelklassen börjar bli allt mer missnöjda med vad som händer och är verkligen intresserade av något slags fredsuppgörelse. Problemet är att de inte har särskilt stort politiskt inflytande, för besluten fattas av ett väldigt litet team kring Putin. Inte ens alla oligarker har tillgång till honom.
– Jag kallar detta den ”irrationella centraliseringen av makt”. Det har pågått länge och orsakas delvis av statens ineffektivitet. Den lokala byråkratin är så ineffektiv och korrupt så för att något ska hända måste de centrala institutionerna ta på sig allt fler befogenheter. De litar inte på lokala byråkrater just för att de systematiskt underminerar dem. Det är en självförevigande process som har blivit totalt irrationell och går betydligt längre än något vi såg under Sovjettiden.
Om medelklassen, som du säger, blir allt mer missnöjd med kriget, öppnar det upp för möjligheten till sprickor inom den ryska eliten eller staten i sig?
– Putin är den ende som fattar beslut, även om han är extremt isolerad nu för tiden. Runt Putin finns en liten grupp som också är extremt isolerade, även inom eliten. Det verkar inte som att militären är nöjd. Det finns förmodligen motsättningar inom militären. Vi vet inte, men det finns tecken på stora motsättningar.
– De som står kvar bakom Putin är främst poliskåren och en grupp av de mest priviligierade oligarkerna. Det är en väldigt liten grupp inom kapitalistklassen, och det är därför jag inte tror att den kommer att överleva särskilt länge, för det står i strid med det kapitalistiska samhällets långsiktiga logik. Man behöver en bredare bas, åtminstone inom den styrande klassen, för att styra landet.
– Det förklarar regeringens handlingsförlamning de här senaste fyra månaderna. Denna väldigt smala grupp, som inte ens representerar eliten längre, har inte lyckats etablera konsensus kring något initiativ och fatta beslut.
Vad är deras plan? Är deras mål en slutlig uppgörelse och en återförening med västvärlden från en starkare position, eller ser vi början på en långsiktig svängning mot Asien?
– Det är just det som är problemet: det finns ingen plan. De vet att de har gjort ett fruktansvärt misstag och att det kan vara ödesdigert, men det är allt. Det faktum att det var ett misstag är oacceptabelt för Putin och hans team. Regeringen erkänner aldrig misslyckanden offentligt, eller ens informellt, men om man inte erkänner att det var ett misstag kan man inte gå vidare. Ingen strategi kan utvecklas.
– Västerländska analyser antar att vi har att göra med rationella människor som gör rationella val, eller åtminstone med människor som gör val. Men det finns inga val, ingen gör val! Även om det finns förslag så är det inget som fungerar, för inget accepteras av tillräckligt många inom eliten för att förverkligas.
Om det inte finns någon plan, vad drev Putin att gå över Rubicon och invadera Ukraina, efter åtta år av dödläge i Donbas?
– Det är en annat vanlig, men förståelig, missuppfattning i västerländsk analys; att tänka att kriget har sin grund i geopolitik. Jag tror att internationell politik spelade en väldigt underordnad roll, om någon alls, i beslutet. Det byggde främst på den inhemska situationen, vilket förklarar varför det skedde så plötsligt och misslyckades så kapitalt. Det var inte förberett, det fanns ingen diplomati bakom det, för det handlade inte om utrikespolitik, det handlade om inhemsk politik.
– Under den så kallade finanskrisen, från 2008 till 2010, krympte Rysslands ekonomi snabbare än någon annan utvecklad ekonomi. Ryssland var helt beroende av olja och gas. När den globala ekonomin krympte, minskade även efterfrågan på olja och gas, och det ledde till Rysslands ekonomiska kollaps.
– Till 2011 hade den dock gjort en av de snabbaste återhämtningarna. När centralbanken införde sitt kvantitativa lättnadsprogram, ledde den omfattande spekulationen på oljemarknaden till att ryska företag och den ryska eliten överöstes med pengar, vilket resulterade i en klassisk överackumulationskris. De hade en massa pengar, men ingenstans att investera dem. Det skulle bara vara möjligt om man förändrade den ryska ekonomins struktur, vilket även skulle innebära att förändra samhällets struktur, vilket inte är något man gör när man har en så totalt konservativ regering och elit.
– Detta underblåste inhemska motsättningar, för alla såg att klyftan mellan rika och fattiga växte väldigt snabbt, till och med jämfört med föregående period. Det ledde också till motsättningar inom eliten om hur dessa pengar skulle delas upp mellan olika grupper. Resultatet var stora infrastrukturprojekt, såsom Krimbron, den dyraste bron i historien.
– I den här situation är militär expansion ett annat sätt att använda extrapengarna. Man bygger en hel del militär hårdvara, som man sedan måste använda på något sätt, så man går in i Syrien. I stort sett bränner man bara pengar för att ge bränsle åt sin ekonomi. Denna expansionism sammanföll sedan med den tredje aspekten, nämligen att Putin är allvarligt sjuk.
Fysiskt sjuk?
– Han har cancer och några andra sjukdomar. Det är så klart rykten, men alla på gatan vet om dem. Även om han inte är sjuk kommer han inte leva för alltid – han har redan suttit vid makten i över 20 år. Och när man kommer till en punkt där man måste besluta vem nästa ledare ska vara, måste man fråga: Hur ska du ordna övergången?
– Putin har upprepade gånger lovat att inleda övergångsprocessen, men aldrig gjort det, för så snart han utnämner en efterträdare har han inte längre kontrollen. Den ursprungliga planen att ändra konstitutionen 2020, vilken godkändes av Putin själv, handlade om att organisera övergången på ett sådant sätt att Putin skulle bli något slags storayatolla, som i Iran. Sedan plötsligt, samma dag som underhuset duman planerade att rösta för ändringen, begärde plötsligt den Putinvänliga dumamedlemmen Valentina Teresjkova plötsligt att Putins ämbetsperiod skulle förlängas, och självklart ändrade alla uppfattning inom 20 minuter och röstade för något annat.
– De förstörde de institutioner som utformats för att hantera övergången, så nu har de en övergång utan några regler och som styrs av Putin själv. För att göra det behöver man extraordinära befogenheter. Hur får man extraordinära befogenheter? Krig.
– Det var så de kom fram till att de behövde ett krig, men de ville inte ha den sortens krig som vi ser nu. Tanken var att utkämpa en kort strid, utropa seger och sedan hantera övergången på det sätt de ville. Efter att den processen är avslutad kanske nästa president tar hand om försoningen med väst. De var 100 procent säkra på att allt i Ukraina skulle kollapsa inom 24 timmar. Planen kanske skulle ha fungerat 2014, men den fungerade inte 2022. De misslyckades.
Om eliten är i sådan kris, hur oenig är den ryska vänstern om kriget? På håll ser det ut som om Kommunistpartiet och de flesta fackförbunden faktiskt stödjer det.
– Den oberoende fackföreningsrörelsen i Ryssland är extremt svag. De officiella fackföreningarna är bara en del av staten, de har inget med arbetarrörelsen att göra.
– Vad gäller ryska federationens kommunistiska parti så finns i stort sett tre riktningar. Först är det ledarskapet. De är helt integrerade i systemet och gör som de blir tillsagda. Sedan är det manskapet, som till största del är emot kriget – personer som Andrej Danilov. Och som alltid finns någon typ av mitt, politiker som är tysta och väntar på att se vem som vinner.
– Det socialdemokratiska partiet, Ett rättvist Ryssland, är ännu värre. De gör ofattbart chauvinistiska, nästan fascistiska, uttalanden, men ganska många har lämnat partiet och manskapet har så gott som försvunnit. Jag vet några andra medlemmar som är väldigt kritiska, men som föredrar att vara tysta. Därutöver finns, så klart, den oberoende vänstern, som framför allt är aktiv på Youtube och Telegram.
Har någon av de mindre, oberoende grupperna någon verklig bas i samhället?
– Jag tror att de har det. De kan verka marginella, men all verklig politisk aktivitet i Ryssland är marginell just nu. En omstrukturering är på gång och i det avseendet är det nödvändigt att vara högröstad för att etablera verkliga rötter i samhället. Jag tror att det går ganska bra för oss med tanke på den rådande situationen.
Om vi ska blicka in i framtiden, vad händer härnäst? Ser du någon öppning för en krigskritisk eller progressiv rörelse i det ryska samhället?
– Jag tror att armén håller på att tappa farten. Leveranserna av västerländsk utrustning förändrar den militära situationen på allvar. Det påminner väldigt mycket om Krimkriget, där britterna och fransmännen hade överlägsna vapen. Om man pratar med folk nära det ryska militära etablissemanget är de extremt oroliga och ibland till och med panikslagna.
– Jag tror att om det blir fler nederlag i Ukraina, ja, då kommer något att hända. Jag vet inte vad, men det kommer att hända något dramatiskt. Jag säger inte att de ska göra en kupp, för det är väldigt långt ifrån den ryska militära traditionen, men de kan ingripa på ett eller annat sätt.
– Om de försöker utlysa en allmän mobilisering, eller om de inkallar nya grupper till militärtjänst, kommer vi att se ett uppror. Vi vet inte exakt vad reaktionen skulle bli, men det skulle vara extremt negativt.
– Så sent som i går pratade jag med Grigorij Yudin, en annan vänstersociolog i Moskva, som just kommit hem från utlandet, och han sade: ”Om du går omkring i Moskva, vad ser du? Höga stängsel överallt. Inget annat europeiskt land har så många stängsel.” Folk bakom stängslet bryr sig inte om vad som finns på andra sidan, de är bara instängda i sin egen lilla värld.
– Regeringen är ganska nöjd med det nuvarande samhället. Men om de tvingas riva alla de här stängslen kommer något att framträda som förändrar allt. Det är ett samhälle av små grupper som är isolerade från varandra, men vid något tillfälle kommer de att behöva möta varandra, vare sig de vill eller inte. Och det är ett ögonblick av möjligheter för vänstern och alla som vill se social förändring. Folk kommer att behöva lära sig hur de ska kommunicera, hur de ska organisera sig och hur de ska identifiera sina gemensamma intressen. Det är just det ögonblicket som närmar sig och det är vår chans.
