Det är kallt och från innertaket läcker bajsvatten. Vintern har nått skandalhusen och Mida vill inte hamna hos Kronofogden för sin elräkning. Varje månad är en kamp för att få mat på bordet, eftersom uppvärmning inte ingår i hyran och kommunen inte betalar för värmen. Då måste Mida välja: låta sin familj frysa och äta, eller gå hungriga i värme.

Den gamla bruksorten Tobo i Uppland har blivit en plats dit flyktingfamljer kommer efter att rikare kommuner har kunnat dumpa dem.

Bild: Emanuel Hendal

Första gången vi kommer hit är i november. Snön har tagit fäste om marken och det är minusgrader. Vi är här för att vi har fått ett mejl av Anna Patzauer Personne och Gunilla Silverun. De är vänner sedan högskolan och har varsitt sommarhus i det gulliga uppländska samhället:

”Vi skriver i desperation. Vi är två socionomer som bor i en håla som heter Tobo i Tierps kommun. Vi har grannar som dumpats här av olika Stockholmskommuner. Det handlar om människor och familjer som av olika anledningar är extremt utsatta och skyddslösa.”

Den dummaste frågan

Nu är vi här och Anna Patzauer Personne och Gunilla Silverun beskriver hur de nästan bränt ut sig i sitt ideella arbete med att överklaga olika avslag, sköta myndighetskontakter, stötta och hjälpa.

De har varit med om så fruktansvärda saker. 

– Ni får nog komma flera gånger. Det är inte lätt för dem att öppna upp sig. De har varit med om så fruktansvärda saker och är livrädda för myndigheter. Många tror att socialen ska ta deras barn, säger Anna Patzauer Personne.

I dörren till ett av husen välkomnas vi av Mida och hennes familj: den äldre maken och barnen, en pojke och en flicka i tonåren. Mida själv är bara 44 men har problem med höfterna och ryggen. Hon stödjer sig på kryckor, är sjukskriven och använder färdtjänst för att ta sig till SFI-lektionerna inne i Tierp, en och en halv mil bort. 

Mida behöver opereras, men vågar inte gå till läkaren efter en översättningsmiss som fick henne att tro att läkaren ville amputera hennes ben. Imorgon ska hon till slut ta sig till sjukhuset ändå, efter en stor övertalningskampanj från Anna och Gunilla.

– Då ska vi fixa en operation, säger Anna Patzauer Personne.

– Nej nej, jag tror inte det, säger Mida, som verkar ha för vana att skratta sig igenom smärtan.

Skadorna har hon fått i hemlandet Etiopien men hon vill inte prata om vad som hände. 

Hur mår du Mida?

– Bra.

Anna Patzauer Personne bryter in:

– Det där är den dummaste frågan du kan ställa, för den frågan ställer alla som jobbar på myndigheter. Du kommer aldrig att få något annat svar än “bra”.

”Vi skriver i desperation. Vi är två socionomer som bor i en håla som heter Tobo i Tierps kommun. Vi har grannar som dumpats här av olika Stockholmskommuner. Det handlar om människor och familjer som av olika anledningar är extremt utsatta”

Bild: Emanuel Hendal, Dagens ETC

Bland mögel och möss

Familjen kom till Sverige efter att ha flytt till grannlandet Somalia. 2017 hamnade de i Täby, Sveriges tredje rikaste kommun. Men när etableringstiden på två år var över var de tvungna att flytta, och hamnade här: i Tobos ökända skandalhus.  

De k-märkta brukshusen på Skolvägen utsågs till några av landets sämst skötta av tidningen Hem & hyra tidigare i år. Hyresgäster vittnade om kyla, bristande ventilation, fuktskador, skadedjur och läckage.

Lokalpressen har skrivit spaltmeter om byggnadernas skick och de många turerna kring husens bristande förvaltning. Sedan våren 2022 är hyresvärden en konkursförvaltare vars huvudsakliga intresse är att få husen sålda.

– Det är ett väldigt speciellt ärende. Vi underhåller så gott vi kan med de pengar som kommer in, men vårt mål är att avveckla konkursboets tillgångar på bästa möjliga sätt, säger förvaltaren Martin Bergander, som tror att han kommer att ha husen sålda innan nyår.

Midas lägenhet luktar fränt av mögel och avloppsvatten. I familjens enda badrum sviktar kaklet och avloppsvatten svämmar upp genom fogarna när man går på golvet. Även genom parketten i hallen utanför läcker vatten upp. Kommoden under tvättstället, i modern modell, har ruttnat sönder av fukten. 

Husen i Tobo är k-märkta, men utsågs av Hem & Hyra till några av Sveriges mest misskötta.

Bild: Emanuel Hendal

Skickas från Stockholm

Några veckor efter Dagens ETC:s besök gör kommunens miljökontor en tillsyn hos de grannar som vågar öppna. Fyra av 22 bostäder kontrolleras och 25 brister konstateras.

I ett kök har is bildats på insidan av kökets fönster. I ett annat går köksfönstret inte att stänga. I ytterligare en lägenhet läcker toalettvatten ner från våningen ovanför. Anmärkningar görs också på skadedjur, mögel, bristande ventilation (“luften står stilla”) och lukt.

Gunilla Silverun har mejlat Hyresgästföreningens chefsjurist Bengt Olsson som svarar att ärendet är komplext och omöjligt att hantera. Han konstaterar att kommunen inte har några andra bostäder att erbjuda och att de boende därmed blir hemlösa om byggnaderna döms ut:

“Vi vet att om vi agerar mot konkursförvaltaren eller kopplar in miljökontoret så kommer de som bor där troligen inte att kunna bo kvar. De här människorna har dumpats från Stockholm till sitt nuvarande boende, och det som kommer att hända är att de i så fall kommer att dumpas igen.”

Hunger eller Kronofogden

Nästan alla familjer på Skolvägen värmer upp sina lägenheter med direktverkande el i brist på alternativ. Men många går på ekonomiskt bistånd och Tierps kommun har bestämt sig för att inte betala för några elkostnader som överskrider en viss förbrukning. Det rör sig om drygt runt 300 kronor för en vuxen med barn i en etta.

När Dagens ETC får ta del av familjernas elräkningar för i vinter överskrider beloppen återkommande 2 000 kronor per månad. Midas familj har som de flesta andra ett val: gå hungriga eller hamna hos Kronofogden. Alla vi pratar med väljer att betala sina elräkningar – och tillbringar de kalla månaderna med en hushållsbudget som ligger flera tusenlappar under existensminimum.

Oroliga för att bli orosanmälda av skolan.

Nästa gång vi kommer till Tobo är det december. Rören till hyresgästernas tvättstuga, där 22 hushåll delar på en maskin utan bokningssystem, har fryst sönder. Gunilla och Anna hjälper till med att få barnkläder rena.

– Flera är oroliga för att bli orosanmälda av skolan om barnen kommer i smutsiga kläder, säger Anna Patzauer Personne.

Fick låna till flytten

Nu har ett tiotal människor som bor på Skolvägen trängt ihop sig i Annas lantliga sommarstugekök. Hon och Gunilla har blivit en samlande kraft. De har anordnat klädbytardagar och till och med lyckats få alla boende att gå på fest i Folkets hus. Idag eldas det i vedspisen och bjuds på ostbågar, mackor och mjölkte med mortlad kardemumma och nejlika. Alla kvotflyktingar på plats är kvinnor med barn som är där för att prata med Dagens ETC.

Men vitsen med att prata problem med media är svår att förmedla. Under löften om anonymitet, och bedyrelser om att tidningen inte har några band till myndigheter, kommuner eller stat får vi ta del av vad de varit med om sedan de fick frågan om de ville komma till Sverige. En tolk som översätter från det etiopiska minoritetsspråket Oromo hjälper till under intervjuerna.

”Efter två år i Märsta fick jag höra att jag var tvungen att flytta till ett ställe åtta timmar bort. Men en tolk hittade den här lägenheten istället”, säger fyrabarnsmamman Belkis.

Bild: Emanuel Hendal

Aida hittade lägenheten i Tobo på nätet. ”Men jag förstod inte att det inte finns någon affär eller buss. Min son säger varje dag att det är kallt och jag har inte kunnat tvätta barnkläder på en vecka.”

Bild: Emanuel Hendal

Ayana är ensam med fyra barn sedan hennes man dog. Nacka kommun lånade henne pengar till hyran så att de kunde flytta till Tobo.

Bild: Emanuel Hendal

Den ensamstående mamman Ayana, som bor med sina fyra barn, berättar att hennes handläggare i Nacka hittade lägenheten när hennes två år i kommunen var slut. Hon berättar att hon fick låna pengar av Nacka kommun för att betala sina första två hyror. Hon betalade sedan av skulden med hjälp av matkassan hon fick i ekonomiskt bistånd från Tierp.

– Maten var inte lika dyr då som nu, säger Ayana, som förlorade sin make innan hon flydde undan förföljelse i Etiopien.

25-åriga Hawis handläggare på socialtjänsten i Nacka hittade lägenheten i Tobo åt henne och hennes son. Första elräkningen landade på 4 500 kronor.

Bild: Emanuel Hendal

”Tvingade mig att flytta”

25-åriga Hawi, också kvotflykting från Etiopien, är ensamstående med sin lilla son. Hon flyttade hit från Nacka och berättar att det var hennes handläggare på socialtjänsten som hittade lägenheten i Tobo till henne förra vintern.

Handläggaren sa att lägenheten är jättefin.

– De tvingade mig att flytta därifrån. Jag var stressad och mådde jättedåligt, men handläggaren sa att lägenheten är jättefin och att jag ska flytta dit.

I december damp den första elräkningen ner: 4 500 kronor.

– Jag sa till kommunen att jag inte kunde betala det, men fick bara 300 kronor som skulle täcka elen. Pengarna som skulle gå till mat gick till elräkningen. Mina kompisar fick hjälpa mig. Jag var väldigt ledsen och visste inte vad jag skulle göra. Nacka kommun sa att de skulle hjälpa oss, men jag trodde aldrig att de skulle skicka oss till en så här dyr lägenhet. Och Tierps kommun ville inte hjälpa oss. Det var jättejobbigt.

Idag har Hawi flyttat till en mindre lägenhet i husen och visar upp sin senaste elräkning: 2 092 kronor, som ska betalas med pengarna hon nu får från CSN.

Efter fyra år i Sverige har hon lärt sig svenska och utbildar sig till lokalvårdare. Hon drömmer om att flytta till Göteborg och jobba.

–  I Afrika hade jag ingen frihet. Jag var rädd för mitt liv. Men här finns det demokrati och jag har rättigheter, säger Hawi.

Kan förlora barnen

Det finns goda skäl till att många boende i Tobo är rädda för socialtjänsten, förklarar Gunilla och Anna. De introducerar oss för den 24-åriga mamman Fana. Hon lämnade ett liv av förtryck bakom sig när hon lämnade Afrika.

– Livet var mycket svårt. Jag kunde inte gå i skolan. Det fanns pojkar som hotade kvinnor. Jag blev misshandlad.

Efter två år i Åkersberg fick hon höra att det var dags för henne och hennes då tvååriga dotter att flytta. Med hjälp av sin syster hittade hon en lägenhet i Tobo på Bruksgatan, som också hör till skandalhusen. Huset har sedan dess evakuerats av kommunen som dömt ut det som totalt obeboeligt då boende ibland saknade både el och vatten.

– På sommaren var det okej. Jag klarade mig. Men sedan kom vintern och det blev så kallt. Jag och dottern sov med jacka på och för mig var det okej, men för min dotter är det inte okej. Jag åkte till handläggaren på socialtjänsten som sa åt mig att jag skulle flytta. 

Ensamstående mamman Fana bor med sin fyraåriga dotter i en etta på Skolvägen. Hon är en av få vars uppvärmningskostnader ingår i hyran.

Bild: Emanuel Hendal

Handläggaren ska, enligt Fana, ha gett henne en vecka på sig att hitta ny bostad – annars skulle socialtjänsten ta hand om hennes dotter.

Jag svimmade i duschen efteråt.

– Men hur? Jag kunde inte svenska och visste inte hur man sökte bostad och fick ingen hjälp. Jag hade inga vänner här. Jag svimmade i duschen efteråt och sov inte på hela veckan. Jag bad om en vecka till fastän jag visste att det inte skulle gå. 

Fana pausar och gråter.

– En dag ringde en man och sa att han var på väg till mig för att ta hand om min dotter. Han kom tillsammans med två poliser. Jag minns nästan ingenting av det för jag var så rädd, säger Fana. 

Fyraåringen sätter sig i sin mammas knä och klappar henne på kinden. Dottern har en prinsessklänning på sig och håret är uppsatt i två tofsar. Hennes stora leende och bubbliga skratt hjälper Fana att samla sig.

– Men mannen var snäll. Han sa att vi inte kunde vara där för att det var så kallt. Sedan undersökte de min dotter och sa att det inte var några problem med henne. Mannen frågade varför handläggaren sagt att det fanns problem. Jag sa att det är huset som är problemet och han sa att jag skulle få hjälp, säger Fana och berättar att hon och dottern fick en tillfällig jourbostad. 

Med hjälp av ett lån från en snäll främling, som såg henne gråta efter ett avslag på socialkontoret, kunde de till slut flytta in i en ledig etta på Skolvägen. Månaderna som följer är Fana pank men får äta hos sin mamma och syster.

– Det är över nu men jag kommer aldrig glömma det. Varannan natt vaknar jag och är rädd att de ska komma och ta min dotter. 

Vad har du för framtidsdrömmar?

– Jag pluggar till lokalvårdare nu men skulle vilja hjälpa personer som kommer till Sverige, som inte förstår svenska. Jag planerar att jobba helger som lokalvårdare och läsa vidare till undersköterska. 

Oönskade av kommunen

I samtalen med kvinnorna växer en bild fram av en kommun som gör allt för att bli av med de flyktingar som hamnat här. De flesta av människorna på Skolvägen kostar skattepengar.

Men ingenstans i de avslagsbeslut som Dagens ETC har begärt ut nämns något om barnens bästa. Har du sökt för få jobb? Då är hela familjens matkassa indragen. Har du värmt upp lägenheten? Det betalar vi inte för.

Återkommande hänvisar kommunen till en normförbrukning på el som Konsumentverket har tagit fram. Allt över det ingår inte i en skälig levnadsnivå, anser kommunen. Men indexet är bara en sammanställning av vad 400 svenska hushåll i olika storlekar förbrukade i hushållsel mellan 2005 och 2008, uppvärmning borträknat.

Gunilla Silverun och Anna Patzauer Personne säger att flera familjer har fått vänta i drygt tre månader på att få en handläggare. Det räcker inte med att dyka upp på kontoret i Tierp. Tierpsbor måste ta sig igenom en telefonsluss som bara har öppet mellan 9 och 10 varje dag. Någon tolk finns inte tillgänglig i slussen.

För att sedan kvalificera sig måste man stå till arbetsmarknadens förfogande genom att söka 30 jobb varje månad. Oavsett om man kan svenska eller inte. Det är svårt att hitta ett enda jobb i närområdet som kvinnorna kvalificerar för, säger Gunilla och Anna, och tillägger att flera av dem är analfabeter.

”De hade precis målat när vi tittade på lägenheten, men snart efter att vi hade flyttat in började det lukta. Vi har möss som äter upp barnens kläder. Toaletten luktar illa och det finns ingen ventilation.”, säger fyrabarnsmamman Abeba.

Bild: Emanuel Hendal

Fyrbarnsmamman Abeba, 38, har sökt för få jobb för att anses ha stått till arbetsmarknadens förfogande den här månaden. Nu har hon inte betalat hyran på 9 500 kronor och elräkningen ligger på 3 000 kronor. Hennes man har precis börjat få dialys två gånger i veckan.

– Han är pensionär och sjuk. Både i hjärtat och njuren, så han bara ligger, säger Abeba.

Jag vill egentligen inte berätta det här.

Hon berättar att lägenheten hon bor i är angripen av möss som äter upp allt – värst av allt är barnens kläder. Nu är hon livrädd för att hamna hos Kronofogden.

– Jag önskar att jag kunde få hjälp med att lägga upp en avbetalningsplan med hyresvärden. Jag vill egentligen inte berätta det här, det bara blev så när ni ställde frågor om lägenheten, säger Abeba. 

När intervjun är slut försvinner hon så snabbt att hon glömmer sin jacka.

Anna ropar från köket och vill visa någonting. Mida, hon som behöver opereras, har fått avslag från kommunen för hennes färdtjänstkostnader. Anledningen: eftersom hon är för sjuk för att jobba finns det ingen vits med att lära sig svenska på SFI. Handla kan hennes man göra, resonerar Tierps kommun.

Socialchefen: ”Inte vårt ansvar”

Social dumpning, som det kallas, är ett resultat av hur Bosättningslagen från 2016 ser ut. Syftet med lagen var att fördela nyanlända flyktingar jämnare över landets kommuner, eftersom den gjorde varje kommun skyldig att ta emot en kvot av nyanlända och husera dem i två år. Resultatet är istället att många kvotflyktingar tvingas flytta när de statligt subventionerade etableringsåren är över. Barn behöver byta skola och växer upp i avlägsna slumhus eller avfolkningsorter.

– När man läser propositionen är det ju tänkt att man ska tillhandahålla långsiktiga boendelösningar så att det främjar integration.Vi upplever att alla inte tar sitt ansvar som det har varit tänkt. Grundproblemet är att lagen tolkas väldigt annorlunda, säger Tierps socialchef Dennis Beykirch till Dagens ETC.

Han säger att Tierps kommun har varit i kontakt med flera Stockholmskommuner för att stoppa inflödet av människor till Skolvägen.

Det räcker ju att googla gatans namn för att förstå

– Vi är väldigt bekymrade över att andra kommuner aktivt har medverkat till att vissa flyttat hit. Det räcker ju att googla gatans namn för att förstå att det här inte är ett bra, långsiktigt boende.

Dennis Beykirch vill inte kommentera enskilda ärenden men hävdar att kommunen aktivt försöker hjälpa människorna på Skolvägen att flytta till bättre boenden – i andra kommuner.

– Tyvärr har det flesta sagt nej. Det är beklagligt, säger han.

Hur många konkreta boendeerbjudanden det rör sig om, eller i vilka kommuner, kan han inte svara på. Dennis Beykirch menar också att det är orimligt för socialtjänsten att betala de höga elräkningarna på Skolvägen.

– Hyresgästerna måste ta detta med sin hyresvärd.

Det är en konkursförvaltare. Både du och jag förstår att ingenting kommer hända där.

– Ja. Men inom ekonomiskt bistånd beviljas bara rimliga kostnader för både hyra och el. 

Är det inte en skälig levnadsnivå att ha ett hem utan minusgrader och is? 

– Jo, absolut. Och som sagt har vi försökt hjälpa till med att hitta nya boenden med rimliga förhållanden. Det är i grunden de boendes ansvar.

Så det är föräldrarnas fel att barnen fryser?

– Ja, i slutändan. 

De betalar elräkningar på flera tusenlappar med bistånd som ska täcka mat. Hur motiverar ni det ur ett barnperspektiv? 

– Föräldrarna får se till att de ser över sina kostnader, säger Dennis Beykirch och återkommer till att flera familjer ska ha fått hjälp med att hitta andra boendealternativ på annan ort.

Har alla fått erbjudande om en annan bostad genom er? 

– Jag är inte insatt i alla ärenden men vet att mina handläggare jobbar aktivt. Men i slutändan har inte socialtjänsten ansvar för att leta bostäder.

När Dennis Beykirch upprepade gånger konfronteras med avsaknaden av barnperspektiv i avslagen återkommer han gång på gång till föräldraansvaret.

Barn växer upp där det inte finns mat på bordet, det är kallt och föräldrarna riskerar hela tiden att hamna hos Kronofogden. Vad tänker du om det?

– Ja, återigen får vi komma ihåg att vi inte har valt att de flyttar hit. Ingen av dem har heller först tittat på bostaden och påtalat bristerna.

Ingen tvingar dem att skriva på ett avtal.

Men barnen har inte valt att flytta dit.

– Det är de som har skrivit på ett avtal. Ingen tvingar dem att skriva på ett avtal.

Barnen pratar jag om nu.

– Nej, men det är ändå föräldrarna som har ett ansvar. Vi kan inte bortse från det.

”Man flyttade dem till ett ställe och sa att “här kan du få en bostad”. Och det är ju helt sant, det kan man ju. Men där fanns kanske vare sig någon utbildning eller något arbete” säger Lena Nyberg, tidigare generaldirektör på MUCF.

Bild: Emanuel Hendal

Tidö lade ner utredning

Den förra regeringen tillsatte en utredning som skulle motverka social dumpning, men Tidöregeringen beslutade att lägga ner den kort efter regeringsskiftet. Under halvåret som utredningen pågick var Lena Nyberg, generaldirektör på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, ansvarig utredare.

– Motivet till nedläggningen var att man ville hantera frågan på annat sätt och dessutom så skulle det ju inte komma så många nya flyktingar, säger hon till Dagens ETC.

Lena Nyberg hann besöka Sandviken och Söderhamn. Hon beskriver platserna som två “väldigt flagranta fall” bland många kommuner i Sverige som drabbats.

– Det var mycket dåliga lägenheter. Och det var historier om familjer som plötsligt stod på järnvägsstationen och inte visste vart de skulle. Vi kunde konstatera att det här är ett allvarligt problem. Men vi hann inte längre än så innan utredningen lades ner.

Lena Nyberg säger att hon mött människor som haft fasta jobb i de kommuner de tvingats lämna.

– Man flyttade dem till ett ställe och sa att “här kan du få en bostad”. Och det är ju helt sant, det kan man ju. Men där fanns kanske vare sig någon utbildning eller något arbete. Dessutom så är det ju ibland så att de här personerna som förflyttas har barn och då är det barn som har kommit in i en skola eller en förskola där de har etablerat sig. Under den korta tiden vi höll på såg vi att det finns ett allvarligt barnperspektiv i det här.

Har du en bild av vad som krävs för att lösa det här?

– Man måste åtminstone sätta krav på kommuner som hjälper individer att flytta till en annan kommun. Självklart så måste man ha någon form av rimligt informationsflöde mellan kommunerna. Det finns det inte idag, de här familjerna dyker bara upp. 

Namnen på de etiopiska kvinnorna i texten är utbytta.